Klumpen i magen växte sig större. Han hade rotat sig in i hennes kropp. Han fanns där. Gav henne känslor. Skapade känslor.

Det var en hemlighet. Ingen skulle veta något. Hennes största önskan var att kunna kyssa honom öppet. Hon undrade hur det skulle vara. Skulle han besvara den eller skulle han avslöja att allt var ett spel. Bara ett sätt att fly.

Hon vågade inte erkänna för honom vilka tankar som dykt upp. Hon vågade inte konfrontera sin rädsla, fastän hon visat delar av den. Hon tyckte om honom och försökte övertyga att det var sant. Men hur skulle hon kunna övertyga någon annan om sina känslor, när hon inte vågade tro på någon annans? När hon inte vågade släppa taget, falla in i hans famn, lyssna och ta emot.

Hennes huvud hade gått från tomt till överfullt. Hon ville vara steget före. Hon ville vara den som sårade, om det var dit det bar iväg. Hon hoppades att det var tvärt om. Hon hoppades att han skulle vara kvar. Att han skulle vara den som stannade vid hennes sida längre än orden varade.

Han var den som byggt bo i hennes mage. 

Klumpen som bestod av söta små fjärilar.

Hon letade efter någon annans skor att gå i. Men inga tycktes passa hennes slitna fötter.

Hon hade gått emot sig själv. Talat om känslor. Vänt sig ut och in. Hon hade kysst honom, kysst hans mjuka läppar. Hon hade fått mer. Men nu önskade hon bort det. Hon önskade bort honom. Det var fel. Det kunde aldrig bli rätt. Inte i hennes huvud. Hon skulle inte känna så. Inte tycka om någon. Inte vilja ha mer.

Hon ville göra om och göra rätt.

Det som var fel i andras ögon.

Hans beröring var fjäderlätt. Den hade skakat hennes inre och kastat henne ur balans.

Hon försökte koncentrera sig på att ha fortsatt kontroll över bilen. Men han dök hela tiden upp i hennes huvud. Han hade kysst hennes panna innan han stängt bildörren. Han hade sagt att hon hade gjort något med hans mående. Att han var tacksam.

Kunde någon vara henne tacksam?

Han drev med henne. Det måste han ha gjort.

Hans händer trevade sig fram. Dem satt fortfarande kvar ovanpå hennes hud. Hans händer hade avgett mjuka vibrationer. Skakat hennes inre. Kastat henne ur balans. Han. Han hade gjort det.

Han hade gett henne energi. Kysst henne. Han hade uttalat ord hon undvikit så länge hon kunde minnas. Kunde någon tycka om henne?

Men hans leende hade fått henne att smälta. Att glömma. Han hade kysst henne lite till och lekt med hennes hår.

Hon slog på ratten och svor för sig själv.
Försvinn. Försvinn ur mitt huvud.

Det är för mycket.

Hennes vädjanden hjälpte inte.
Fan, hon ville ha mer.

Hon ville ha mer.

Mardrömmarna avlöste varandra. Den ena var värre än den andra. Men det var en som etsat sig fast i hennes huvud. Den drömmen där någon höll hennes hand och vägrade släppa. Drömmen som avspeglade vad som kallas kärlek.

Den drömmen var värst. Den gjorde ont i henne. Den väckte saknad, en oerhörd stark saknad av att ha någon bredvid. Någon det gick att kramas med. Någon som kunde hålla i henne.

Hon var inte längre stark på egen hand. Hon hade egentligen aldrig varit det, men det hade gått bra att låtsas. Ända fram tills nu. Mardrömmen hade blivit hennes undermedvetna verklighet.

Dem hade pratat om det. Hennes ovilja att släppa in någon. Hennes förbud mot att få känslor för någon igen. Han hade förstått. Han hade verkligen gjort det. Men han var fast besluten om att alla människor behövde kärlek.

Hon var inte lika övertygad. Hon kände inte att hon var värd det. Nej, det var inget för henne. Det skulle sluta i katastrof. Det hade alltid varit likadant. Ja, hon skulle vara ensam och hennes läppar uttalade orden det är lättast så.

Det var mörkt i rummet. Ångesten hade växt till sig som en klump i bröstet. Hon stirrade upp i taket och undrade hur länge hon skulle behöva vara vaken den här gången.

De tidigare dagarna hade skyndat förbi. Hon inbillade sig själv att allt varit bra, men något hade hänt. Hon hade blundat. Inte velat vara någon till last.

Hon tog fram fotografiet. Det gick inte att urskilja särskilt mycket i mörkret. Hon kunde det utantill så det gjorde ingenting. Gråten var nära nu. Hon ville blunda. Men hon såg. Det gjorde ont att se. Det gjorde ont att känna. Hon undrade - Vem är du? Varför kunde inte du vara lite mer som jag?

Dagen innan hade känslorna varit för många. De sa alla samma sak. Du är ingenting. Du är värdelös. Du förtjänar det här.

Hon hade lyssnat.

Inte velat känna mer.

Hon hade tagit det steg som krävdes. Det hade inte varit i rätt riktning, men det hade varit skönt. Hon hade blivit lugn. Mått bra.

Hon tog några tomma andetag. Tårarna ville inte sluta rinna.

Skulle hon någonsin bli hel igen?

Hon hade drömmen i sina händer. Några trånande blickar efter den och hon förstod. Den skulle hamna i soporna, precis som allt annat.

I sina egna ögon var hon inte värd mycket. Inte ett dugg faktiskt. Det var en chans hon förlorat för längesedan. Hon hatade sin egen spegelbild. Inget var speciellt. Hon var inte vacker, inte sådär iögonfallande som många andra. Hållningen var bedrövlig. Ansiktet grått och tråkigt, med blemmor på de mest vanliga ställen.

Och kroppen var ett stort mysterium. Hon hade inte haft turen på sin sida. Varken bröst eller rumpa. Magen var väl okej tänkte hon, om man gillade utstickande revben förstås. Hon såg anorektisk ut, trots en förkärlek till all sorts mat i mängder.

När kläderna var på och ansiktet ditsminkat, kunde hon medge att hon hade någon form av utstrålning. Det var inte mycket men det fanns där. Hon var inte stolt över något egentligen, men det där lilla hon såg fick henne att le. Det var en början.

Hon skulle behålla drömmen ett tag till.

Under en stjärna någonstans lekte någon med hennes sorg. Hon hade försökt. Hon hade kämpat emot. Kallat dem som inte trott på henne för idioter. Det hade inkluderat henne själv, erkände hon i tystnad. Hon försökte fästa blicken vid något föremål. Men inget ville stå still. Hennes ögon var överallt och ingenstans.

Hennes nyfikenhet hade fört henne in i mörkret igen. Känslan stämde. Den hade inte ändrats under den tid hon varit utanför, i en annan gemenskap.

Hon var hemma, tillbaka där ingen kunde döma henne. Hon hade aldrig varit mer levande än nu. Hon kände blodet rusa genom hennes kropp, kände varenda muskel röra sig fastän hon låg stilla. Men det viktigaste var det som lämnade hennes sinne, det hon inte längre kunde röra vid med tanken.

Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på flimret bakom ögonlocken. Det sista som korsade hennes medvetande var en ouppnåelig längtan. En längtan av att vara fri.

Under en stjärna någonstans hade hon förlorat sin kamp.

Han hade avslöjat sin lögn och hon hade ingen ork att ifrågasätta hans motiv. Han skulle aldrig förändras. Men det var ju det hon gillade. Spänningen. Charmen. Dramat. Attraktionen mellan dem båda.

Han var sin egen, med fel och brister. Hon beundrade honom för det. Det var annat än hon kunde säga om sig själv. Hon var trött och rädd. Rädd för framtiden. Rädd för kärlek. Rädd för människors närhet. Hennes lista kunde göras lång. Alldeles för lång.

Murarna runt henne hade rasat en gång. En gång hade någon tagit sig förbi. Hon hade blottat sitt hjärta, kysst honom och haft sin kropp nära hans. Hon var övertygad om att det var en dröm som slagit in, tills hon en dag vaknade upp. Han var inte hennes.

Det var inte lika svårt att bygga upp det som rasat den gången. Det fanns inga spillror. Hon var fortfarande hel. Hon fortsatte intala sig själv att tvivlet och alla rädslorna skulle gå upp i rök. Att ta itu med det fanns inte i hennes värld. Hon borde lyssnat på den röst som sa vi följer dig vart du än går. Ja, hon borde verkligen ha lyssnat.