Maybe, we're doing this the wrong way.

Maybe, we could open our eyes
if our hearts wasn't in the way.
Maybe, we could look deep within ourselves
if we found the ones inside,
on the outside.

Maybe, it's easy.
Maybe, it's hard.
Maybe, it's nothing.
Maybe, it's everything.

Maybe, we should stop
and just take a breath.
Maybe, this is the difference
between
right or wrong.
Maybe, we're only humans.
Maybe, that's the problem.

Om din önskan är min lag, kan jag ha lyckats med mitt uppdrag.

Från bergskanten droppar vad som tidigare var kristaller av is. De letar sig fram över vägen, för att hitta en gemensam sällskapsplats. Jag ler som fågelkvitter, för dina ögon är som ett tinande vattendrag. Jag ser det bakom trädtoppar utan snö, ett ansikte som möter mina ögon av tö. När du tittar på mig, så ser du mig. Det är som vår, en värld som blommar på nytt igen.

Små gröna strån tittar fram ur den vita, stelnande massan på gården. Stängslet av buskar reser sig likt en fenixfågel ur aska och ringar in skuggorna av oss. Solens värmande strålar, arbetar för att fyra ögon ska mötas lite till. Solens värmande strålar mjukar upp ett fruset vinterhjärta. Det är lika vackert och glädjande som tussilagon på tidningens förstasida. Det är som vår, en värld som blommar på nytt igen.

När du ser mig, fylls jag upp av lugn. När du ser mig, hittar jag sommar. Gröna växter som frodas. Långa, svarta nätter som blir till dag.  Stränder med kluckande vatten. Heta temperaturer med tunna kläder. Glass för svalka. Skriande fågelsång. Nedvevade bilrutor. Årets plåga på Rix. Grillade kotletter. Jag hittar rödorangea solnedgångar i din blick. Ett glittrande himlavalv med en önskning. Fyra ögon är en värld som blommar på nytt igen. Det är vår.

När jag tittar på dig, ser du en öppen bok. En allé av grönska. Du ser knoppar i jorden, en önskan av mer. Längtan efter ljuset från himmelens charm. Du ser forna tårar av katarakt, där guld har silats fram. Ljudet av den första motorcykeln ekar i iris, vibrerar i långa ögonfransar. I mina ögon gömmer sig en skatt, i dina likaså. Men mest bara, om dina synorgan är allt vad våren innebär. Endast då, skulle vi mötas av blickar två. Som en blommande vår, brinnande efter ett vinterhalvår.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att andas luft från samma klara himmel. Vi kommer aldrig att byta de meningar, jag tycker att vi borde byta. Vi kommer aldrig att stå bredvid varandra tillräckligt länge för att jag ska våga fråga. Vi kommer aldrig att nynna på en identisk melodi. Vi kommer aldrig att ha samma mål, du och jag. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig att strosa fram längs den grustäckande promenadstigen och höra det porlande vattnet, jag försökte återge, från bilden bakom mina ögonlock. Vi kommer aldrig att dela utrymmet under ett gemensamt paraply. Vi kommer aldrig att skvallra som syskon eller åberopa rätten, att ha rätt, för att den äldre vet mest och bäst. Vi kommer aldrig att bli sams efter att inte ha varit överens. Vi kommer aldrig att ge och ta emot värme från den andres kind. Vi är, för att vi aldrig har varit.

Vi kommer aldrig att gå den där vägen, du och jag. Vi kommer aldrig att sitta mitt emot varandra, över en bit mat. Vi kommer aldrig att mötas, efter en längre tids frånvaro. Vi kommer aldrig att sakna, efter samma upprepade, uteblivna visiter. Vi kommer aldrig att torka tårar och läka färska sår. Vi kommer aldrig att hitta nytt eller minnas tillbaka, på det vi glömt. Vi kommer aldrig att riva varandras murar. Vi kommer aldrig att hoppas och tro, på en bättre samhörighet med en klon. Vi är skilda, olika. En miss-match.

Vi kommer aldrig att vara vänner, du och jag. Vi kommer aldrig, för att det här är påhittat. Vi kommer aldrig närmre, för att vi är. Vi är, för att vi har aldrig varit.

Flickan hittade vägen, bland utspridda kläder och vandrande sägner. Hon, med sina enkelspåriga ögon, såg mellan träden. Flickan matade sin tro med färglösa löv, medan kroppen kallade på stigen framför hennes fötter.

Med molnen hängandes över huvudet, stegade hon fram längs jord. En mörk, illaluktande och geggig sörja.  Jorden var blandad med hennes svarta, som kol, som kajalen vid hennes fransar. Det gjorde vägen äkta och närvarande för hennes sulor. Det var trygghet att veta. Det var trygghet att se. Trädstammarna liknade en allé. Hon mötte dem, en efter en, med sina rusande kärl.

Blodet kokade som bara fötter på brinnande sand. Det blev så när hon var nära. När hon kände. Hon gick förbi det som skrämde. Hon gick förbi det krypande mörkret och håriga varelser med fler ben än hennes två. Det var den vackraste plats hon hittat till. En välformad klippavsats, en glödande solnedgång, en skimrande vattenyta, dova fågelskri och en värmande bris. Flickan mötte den inre tystnaden med ro, klappade den med sin hand och födde ett helande ord.

Med insikten av helande, skrapade hon med fötterna under sig och satte sig sedan ner. Hon ville vara en del av det möjliga, en liten stund till. Det vackra hon förträngt. Det vackra hon gömt undan bakom snårig skog och otillräcklighet. Flickan satt i stillhet och log. Hon hade hittat vägen till det hon drömt. Hon hade tittat inuti sig själv och hittat det hjärta som fortfarande fanns kvar. Färglösa löv och en matad tro, hade tagit henne på en resa, fram till sitt eget inre.

Om du och jag går bredvid varandra en dag. Om du och jag, vän och vän, vandrar genom ett snötäckt landskap. Om vi skulle gå med varandra en stund på vad som under sommaren är en grusväg, skulle våra blickar vara riktade mot vattnet som frusit. Jag skulle önska att dess ljud skulle förgylla vår korta stund tillsammans. Ljudet skulle ge mig ett förberedande lugn.

Om du och jag går bredvid varandra en dag, skulle vi prata. Vi skulle skratta. Vi skulle inte märka att tiden gick, att den lämnar oss tillsammans med minnet. Jag skulle vilja redan då, men inte veta om jag vågar. Bara vara säker på att jag skulle lyssna på dig.

Om du och jag går bredvid varandra en dag, är det inte bestämt på en sekund. Men när vi går på de mjuka flingorna skulle mina tankar leva ett eget liv. De skulle snurra av tidigare känslomässiga törnar, för att hamna vid en undran. En undran om du är verklig för mig eller om du bara står vid min sida och låtsas. Om du skulle vara den som inte bär en hemlighet med förseglad mun.

Om du och jag går bredvid varandra en dag, skulle jag mot slutet osäkert ta din hand. Med tårfyllda ögon skulle jag fråga "stannar du hos mig?" för att neka mina tankars undran att fortsätta gro. Jag skulle veta att jag inte kan göra ditt val, men jag skulle önska att din hand kramade min i ett lita på mig. Där på vägen skulle jag höja mitt huvud som en docka i ett spel och mumla ännu en fråga. Har jag förlorat igen?

En dov knackning

dold av vindens sus.

Möter 

ett handtag

av värme.

En ny dimension.

En knackning

av längtan.

Ett handtag

beredd att ta emot

en lågas sken.

En vinternatt

så kall

finns dem tillsammans.

En ny dimension

av beskrivande sång.

En knackning.

Ett handtag.

En öppnad dörr

av längtan

av steg.

Som ett halvruttet äpple.

Ett trasigt kärnhus,

en tugga kort.
Häftiga andetag

och hulkande gråt.

Tom blick,

utan ett ord.

Kraftlös kropp,

ett urholkat innehåll.

En stolthet tillbaka på noll.

Flickan ser inte mycket ut för världen. Ett stilla leende avslöjar att hon inte riktigt är närvarande, som om en dröm seglar runt hennes huvud. En hopkrupen gestalt vars högsta önskan är att allt ska vara som förut. Att allt ska vara bra igen.

Det är hennes tur. Hon har upprepat orden tyst för sig själv, men dem kommer inte ut. Någon annans ord hinner före. Alla runt omkring skrattar. Hon sjunker ner i stolen och fäller små tysta tårar. Med låg röst uttalar hon den rätta gatan och det rätta numret, som nu är hennes hem. Ett av två. Hennes riktiga hem är där dem var en familj, ett stenkast bort från den nya gatan.
Några månader tidigare fick hon uppleva ett hav med olika känslor. Ett hav som alltför ofta rörde henne till tårar. Det var hon mot världen. Ensam, missförstådd, ledsen, liten, rädd och annorlunda. Hur skulle hon nu passa in? Vilken väg skulle hon gå? Den senare frågan besvarades av hennes sökande av uppmärksamhet. Tunna streck av vassa rakblad. Skrik och bråk. Smygrökande. Ny utmanande klädstil. Allt för att någon skulle titta över axeln och lägga märke till en trasig själ.
Hon var ensam med sina tankar. Skrev sitt avsked med osynligt bläck i hopp om att någon snart skulle tycka om. Bara lite.