Jag mår verkligen utan undantag som bäst, när jag får ligga ute i solen en hel dag. I en halv sekund förbannade jag mig över myrorna som kom och kröp. Det kliar överallt. Och då menar jag överallt. I en annan halv sekund kände jag ett ytterst litet klagomål formas, när solen gick i moln. Men så fortsatte jag och bläddra mig fram i boken. Jag läste. Och jag läste.

Jag läste om Regine. Om hennes kamp. Om hennes dödliga utgång. Jag grät under minst halva boken. Jag torkade tårar. Jag torkade näsan i påslakanet jag lagt ut på gräset. Cancer är vidrigt. Att vilja leva, men inte kunna överleva, är fasansfullt. Och där låg jag med myror i mina knäveck.

Hon skrev mycket, Regine. Hon var smart. Begåvad. Kreativ. Omtänksam. Levnadsglad. Jag gillar böcker som är baserade på verkliga händelser. Det ligger så mycket känsla i orden, att det går genom kroppen som en stor översvämmande våg. Det känns som om man känner det författaren känner. Även om jag vet, att det inte ens är i närheten. Ord är dock starka. Särskilt när det handlar om överlevnad.

Det som fick mig att reflektera var, att vi är duktiga på att klaga. Vi är duktiga på att se framåt, för att vi tror att det är bättre där. Som Regine skrev, skulle det vara bättre på högstadiet, sedan bättre på gymnasiet, sedan än bättre när hon skulle ut och resa. Det var inte förrän hon var sjuk, som det blev viktigt med ett nu. Idag. Inte imorgon. Inte efter gymnasiet. Det sattes i perspektiv.

Varför väntar vi på saker? Varför gör vi det inte på en gång? Varför klagar vi när det regnar, när solen är för stark? Varför förbannade jag mig över myror, när jag har precis allting jag vill ha? Jag har ett bra liv. Idag har jag det. Jag känner det i kroppen varje dag. Jag är tacksam varje dag. Framförallt är jag frisk. Det är inte alla människor som får uppleva det, eller ens komma ihåg hur det kändes.

Läs den.  
Imorgon kan det vara för sent.