Alla inlägg under mars 2012

Av Sandra - 31 mars 2012 16:30

Jag har en välkänd röra vid mina fötter. Den ligger lite här och var, men mest lite överallt. Jag har tittat på den i veckor och önskat att den ska ta bort sig själv. Vecka nu, bestämde jag mig för att röra till den och stoppa in den på alla de rätta ställen. Frågan är vad jag lär hitta sen, med min organiserade-kaos-filosofi. Förmodligen inte ens mina egna kläder. Men vad gör det. Den oskrikande röran, gör i alla fall mor nöjd.


Jag har faktiskt dokumenterat den, den här gången. Men med tanke på känsliga ögon, så väljer jag att hålla bilderna för mig själv. Det kan vara lite psykologiskt. Ungefär precis som när röran rör till sig.


 

Av Sandra - 28 mars 2012 12:49

Åh, jag blir så glad! Det är lycka att få jobba med något som är roligt. Och det är lycka att de tänker på mig, när luckor öppnar sig. Det är så fantastiskt att till och med mina glädjeskutt lyckas sitta still. Men det som betyder mest, är att jag känner att jag är duktig på det jag gör. Och det hade aldrig hänt utan mina vänner, inte utan min familj heller. Blötpuss på er!


 

Av Sandra - 26 mars 2012 19:00

Om jag inte vore en sån sucker för snygga karlar, så skulle jag vara ensam resten av livet. Jag säger inte att det hände, men det kan hända att en sån vände blicken efter mig tidigare idag. Och det kan hända att han precis innan, kläckte ur sig ett hej. Man skulle kunna säga att happyface skuttade omkring i sin tighta, höga kjol och sina decimeterhöga klackskor. Men vad vet jag. Jag sa aldrig, att det hände.


Jag gillar armar, muskulösa armar. Breda axlar. Det blir som en varm sommardag, en blandning av Rosenströms het och Ledins inatt är jag din. Fast mer som Frida, dunka mig gul och blå. Om karusellen fortsätter, gillar jag ögon. Tatuerade kroppsdelar, armar, rygg eller nacke/hals - men gärna hela baletten. Jag gillar en snygg bak, med en välformad rygg. Vidare föredrar jag rakat, framför en kalufs. Men muskulösa armar är tidernas bästa. Som isglassen behöver sin frys, behöver jag tryggheten i Magnus Samuelssons arm-anda. Och då, är det dags att drunkna i svalkande lemonad.


Mitt i utformningen av blogginlägget med noll karaktär, blev jag avbruten av två såna där sucker-snygga karleländen. Det blev en bilfärd fram och åter. Nu är det såhär, att den ena var Gösta. Han är min vän, ja. Men trots mina halvtaskiga beskrivningar, så hamnar han där under min stereotyp han också. Vad jag vet, får man kasta komplimanger vart som. Likaså hans vän, är en sån som man skulle kunna hänga upp på väggen. Tänk halvnakna, perfekta, drömliknande kroppsaffischer i ett flickrum. Det! Ja, ungefär som den jag inte lyckats hänga bort än. Den minus överdrivna magrutor, är lite som en fantasi bland mjuka kuddar.

Eftersom jag är en utseendefixerat fruntimmer har jag skippat egenskaper och insida. Vi skulle annars få skapa en bok, i klass med Harry Potter-tjock. Om händelsen i inledningen, så har jag ingenting emot att låta dig titta lite till. Bara jag får titta först, lite stereotypt, med viftande ögonfransar.

Av Sandra - 26 mars 2012 00:00
Maybe, we're doing this the wrong way.

Maybe, we could open our eyes
if our hearts wasn't in the way.
Maybe, we could look deep within ourselves
if we found the ones inside,
on the outside.

Maybe, it's easy.
Maybe, it's hard.
Maybe, it's nothing.
Maybe, it's everything.

Maybe, we should stop
and just take a breath.
Maybe, this is the difference
between
right or wrong.
Maybe, we're only humans.
Maybe, that's the problem.
Av Sandra - 22 mars 2012 23:45

Kära, intelligensbefriade människor!


Jag är trött, så trött. Ena gången "ryktas" det om mitt sexliv och någon bara lämnar det i en närståendes öra. Nästa gång finns det en fundering om att jag skulle bli sexuellt utnyttjad av en vän. Gången efter det har jag och samma vän nåt ihop, eller nåt som kommer bli ihop. Likheten mellan alla de här tillfällena, är att jag inte är den första. Jag är inte den första att konfronteras med det här, utan jag är den andra. Jag hör det (dessutom!) inte från den mun det startades i. Ännu en likhet är, att det från grunden, kommer från samma människor.


Jag svalde min bitterhet. Eller nä, jag kind of visade den för några dagar sedan. Och jag fick inget svar. Eller jo, två. Men inte från trådstartaren. Nu till den stora, stora frågan. Oj, fy skäms på mig. Jag tänkte fråga vad som är så intressant med mitt privatliv, men så kom jag ihåg den gemensamma nämnaren. Tärningens högsta prickantal. (Hoppsan!) Jag glömde att det var lätt att glömma. Okej, åter till min utgångspunkt. Mitt privatliv är intressant, det förstår jag nu. Men hur kan det vara intressant för någon annan än mig? Ett svar, någon?


Jag tänkte att jag skulle uppmuntra vederbörande med att komma till mig, istället för att valsa runt omkring. Men så blinkade det ett stort fett nej. Jag väljer att uttrycka mig såhär, kom inte till mig och gå inte till andra. Förmodligen har andra inget med saken att göra, så där finns inget svar. Oddsen är dock, att andra har ett svar, men den frågande inte har med saken att göra. Till mig kommer man om man är min vän, som bekant, låter man bli. Varför? Gissa? Åh, bekant har inte med saken att göra.


Vem jag väljer att göra vad med, är upp till mig. Även om det skulle vara en åttioårig miljardär. För klarhetens skull, tänker jag säga att jag gör ingenting med ingenting. Och skulle jag göra vad jag vill med ingenting eller ingenting med vem jag vill, så går det utmärkt att hålla det utanför middagskonversationen. Jag vet, för jag kan. Nu till det absolut bästa, ingenting med ingenting, berör inte bekant. Så kan bekant göra som jag och hålla sig inom egna upplevda ramar? 


Blir jag någon gång utnyttjad, är det min familj som räknas. Därefter gör jag ett besök hos polisen. Jag gissar på att det ingår i deras arbetsuppgifter att ta reda på dylikt. Går det rykten om mitt sexliv, lyssna gärna. Dels på grund av den osannolika sanningshalten och dels på grund av att jag själv kan få ett gott skratt, när det når mina öron. Än idag, lika fascinerad över vad jag har gjort och inte har gjort. Skaffar jag mig en gemål, hittas hans ansikte lättast på facebook. Troligtvis bland söta hjärtan och konfetti. Tänk vilka insikter vi bringar fram här, tillsammans. På återseende!

Av Sandra - 21 mars 2012 22:20

Om din önskan är min lag, kan jag ha lyckats med mitt uppdrag.


Från bergskanten droppar vad som tidigare var kristaller av is. De letar sig fram över vägen, för att hitta en gemensam sällskapsplats. Jag ler som fågelkvitter, för dina ögon är som ett tinande vattendrag. Jag ser det bakom trädtoppar utan snö, ett ansikte som möter mina ögon av tö. När du tittar på mig, så ser du mig. Det är som vår, en värld som blommar på nytt igen.


Små gröna strån tittar fram ur den vita, stelnande massan på gården. Stängslet av buskar reser sig likt en fenixfågel ur aska och ringar in skuggorna av oss. Solens värmande strålar, arbetar för att fyra ögon ska mötas lite till. Solens värmande strålar mjukar upp ett fruset vinterhjärta. Det är lika vackert och glädjande som tussilagon på tidningens förstasida. Det är som vår, en värld som blommar på nytt igen.


När du ser mig, fylls jag upp av lugn. När du ser mig, hittar jag sommar. Gröna växter som frodas. Långa, svarta nätter som blir till dag.  Stränder med kluckande vatten. Heta temperaturer med tunna kläder. Glass för svalka. Skriande fågelsång. Nedvevade bilrutor. Årets plåga på Rix. Grillade kotletter. Jag hittar rödorangea solnedgångar i din blick. Ett glittrande himlavalv med en önskning. Fyra ögon är en värld som blommar på nytt igen. Det är vår.


När jag tittar på dig, ser du en öppen bok. En allé av grönska. Du ser knoppar i jorden, en önskan av mer. Längtan efter ljuset från himmelens charm. Du ser forna tårar av katarakt, där guld har silats fram. Ljudet av den första motorcykeln ekar i iris, vibrerar i långa ögonfransar. I mina ögon gömmer sig en skatt, i dina likaså. Men mest bara, om dina synorgan är allt vad våren innebär. Endast då, skulle vi mötas av blickar två. Som en blommande vår, brinnande efter ett vinterhalvår.

Av Sandra - 19 mars 2012 21:45

Det är inte lätt det här. Att skriva. Vanligtvis, för trevlighetens skull, så dyker det alltid upp något i det här huvudet jag har. Nu kammar jag hem noll och jag tittar på min mage i hopp om att den ska säga hej eller nåt. Det hade varit en superduper grej att hitta en förklaring till eller underhålla mig själv med. Jag överväger att lyfta upp tröjan och skriva hej på skinnet. Då hade vi varit överens. I know it. Någon som kan vara gullig att plantera en känsla mellan brösten, alternativt ge mig nåt lysande att skriva om? Det går bra med en förtrollning mot skrivkramp också. Tack på förhand!


 

Av Sandra - 17 mars 2012 02:15

Serierna följer mig. Inte bara när jag har dem framför ögonen, utan mest hela tiden. Ett tag undrade jag varför, men så slog det mig som en blixt från klar himmel, att jag behöver dem. Jag behöver för att jag ska se och känna. Jag behöver för att jag en dag ska våga igen.


Jag har frågat mig själv så många gånger, att jag har slut på alla sätt att förklara. Jag har ingen möjlighet att besvara frågan alls. Jag har överöst alla meningar jag skrivit, med hat. Rent, brinnande hat. Enda anledningen till att det finns, är för att personerna hatet är riktat mot, en gång fanns i mitt hjärta. Han hamnade där, på grund av hennes uppmuntran. Hon tyckte att jag skulle våga och jag vågade. Men min eviga undran är varför. Varför kasta en vän i armarna på någon ens egna ögon vilar på? Varför göra sig det stora besväret att gå igenom en annan människa, när inledningen hade kunnat suddas ut med; jag vill ha?


Det där lilla hade inte bara förhindrat ett svek. Det hade förhindrat allt som kom med det, framförallt brist på mer tillit. För övrigt, så kan det vara den näst största anledningen till önskningen av mötet, mellan hennes ansikte och min hand. Men den delen av historien, har vi redan gått igenom. Det jag försöker säga är, att det hade kunnat vara så förbannat enkelt och att det hade kunnat vara över på kortare tid än en blinknings existens. Precis här, tycker jag att det är synd, att jag inte kan påverka någon annans val, än mindre förstå varför valen görs. Det är därför jag inte finner svar på min fråga, för att jag inte kan få in sån illvilja i min kropp.


Det är den här händelsen som har hjälpt till att skapa en starkare grund för misstro. Men den kom inte ensam, resterande har gjort betonggolv under årens gång. Det har varit olika faktorer som styrt varje gång, men det har alltid varit jag som stått för det sista valet. Det har alltid varit jag som sänkt garden tillräckligt. Jag har valt att våga och jag har valt att släppa in. Det slutade i någorlunda, fullständig, hjärtesorg. För inte heller då, kunde jag förutse, besöka någons tankar eller påverka en fri, mindre snäll, vilja. 


Jag vet att några av dem, inte hade för avsikt att såra. Jag vet att det som hände, många gånger var oundvikligt, medan andra bara inte passade i någon kategori eller var för avskyvärda. Men spåren av det som lämnades finns kvar och därmed en minskad tro på människan och det goda som borde finnas i varje kropp. Det sägs att den del man matar vinner och jag är beredd att tro, att det är det enda som förblir oförändrat. Därför kan inte den ena sidan vinna, förrän den har blivit matad fler gånger än den andra. The same remains the same, unless something's changed.


Så jag fortsätter titta på mina serier. Jag fortsätter förpesta mina sinnen med äkta tillgjord kärlek. Det måste ändå vara till för att dårar som jag, ska finna förtröstan i Amor och alla hans pilar. I så fall, måtte han aldrig träffa rätt. Då har jag inget avsnitt kvar till hjälp.

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21 22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards