Alla inlägg under november 2010

Av Sandra - 30 november 2010 13:42

Nu ska vi gå igenom en teori. Trovärdig eller inte, det återstår att se. Det här med att vara tjej, att vilja slita ut en del av inälvorna en gång i månaden, för att det gör så satans idiotiskt ont. Och för att inte glömma humöret likt en berg- och dalbana. Måttligt roligt sådär emellanåt.
Först och främst är jag helt övertygad om att männen ligger bakom detta fenomen. Det är ett straff för att vi är så svåra att förstå oss på. Men ack vilken otur, dem får tillbaka allting sen - tusen resor värre när vi går krigsstigen fram. Och för att komma till poängen. Krigsstigen. De gånger det blixtrar i ögonen och blod i form av mord på ett emotionellt plan är ett alternativ. Katastrofala händelser och svordomar. Det visste minsann det andra könet om, så det var vi som startade världens krig. Ja, ni vet svälten, bomber och hela köret. Men där satt männen i skymundan och höll i tyglarna, för att sedan kunna skylla på oss. Ja, nog skulle jag vilja starta ett krig just nu. Men jag undrar, hamnar det under kategorin sinnesförvirring sen?

Jag måste då säga att det var smart av dem att ge oss något att skylla på. Jag tänker skylla på det nu. Det här var det mest iq-befriade inlägget jag skrivit någonsin, under inflytande av hormoner skapade av dem vi (trots allt) inte klarar oss utan. Höhö


Av Sandra - 29 november 2010 21:07

Blixten har slagit ner. Jag tror jag är kär. Ge mig de vältränade armarna, det sällsynta leendet och charmen du bär på. Jesus, killen har frälst mig! Ge honom till mig.


Av Sandra - 29 november 2010 00:45

Det är som en film där man kan nästan varenda replik och följer med tyst för sig själv. Mumlar sig fram i meningar man knappt kommer ihåg har ägt rum. Men båda formerna leder tillsammans till ett slut.

Ibland kan filmen gå som en repris i huvudet. Den kan hacka sig fram i ett avskräckande syfte. Scener du valt att glömma. Stanna vid en viss scen för att påminna. Scener du memorerat. Snabbspola och vara händelserna i förväg, för att rädda en vilsen själ. Slutet du glömt. Reprisen kan vara positiv. Den kan lära dig att se början till slut med andra ögon. Budskapet kan bli ett annat men också likartat. Slutet du glömt. Slutet som var detsamma.

Vissa gånger är det en film du vill se. Vissa inte. Filmen du vill se, scenerna du vill komma ihåg snabbspolas förbi. Filmen med sorg, smärta och tårar går ganska sakta. Den pausar gärna. Du måste minnas. Du måste. Filmen kan också vara en kombination av scener. Glädje. Tårar. Lycka. Smärta. Kärlek. Sorg. Det är den filmen som kan vara svårast att glömma, speciellt när chipsskålen var det enda som kom emellan dig och den du delade den med. Den gången filmen inte gick i repris.

Av Sandra - 27 november 2010 23:45

Hennes händer rörde sig lätt över ansiktet. Det tog tid att få det perfekt. Mascaran hade gett hennes fransar samma svarta färg som höstmörkret precis innan snön faller. Penslar hade lagt tunna lager av puder, rouge och ögonskugga. Fokus hade hon lagt på ögonen, det sotiga i vanlig ordning. Till sist hade hon avslutat sin skapande stund (ja, hon såg det så) med ett ljust läppglans. Det fick hennes små att se fylligare ut.

Hon kunde bli nöjd emellanåt. Gångerna var inte många och inträffade inte särskilt ofta. Men dem fanns och det var tillräckligt för henne. I varje fall den stunden hon såg sin mask i spegeln och kunde konstatera något fulländat. Perfekt var förresten ordet som tyst cirkulerade innanför kraniet, tillsammans med åtskilliga katastrofala tankar. De som kunde leka sig fram till slutsatser förödande för självkänslan. Ful. Äcklig. Oälskad. Ovälkommen. Konstig. Misslyckad. Dålig. Missanpassad. Tråkig. Ord och tankar som försvann när puderborsten gjorde sitt verk. När mascaran skapade långa och volymgivande vid ögats kant. Fransar som användes när kroppen skrek efter ett lämpligt objekt. Kroppen hade förstås slutat gapa efter hennes förgångna begär. Det fanns bara en som kunde stilla den känslan och det var inte hon själv. Inte nu.

Handduken hade fastnat. Håret var enormt när frottén lämnade hennes spröda hårstrån. Hon var inte färdig än. Hon hade en lång väg att gå.

Av Sandra - 27 november 2010 20:31

På gränsen till upplösningstillstånd. Lagom med panik. Motbjudande tanke. Hemska jävla tanke. Måste vinka av mitt kära nikotin. Vän. Älskare. Livskamrat. Jesus, nu är det kört. Riktigt kört.

Välkomnar en förödande vardag inom kort.

Av Sandra - 22 november 2010 22:16

Fan vad död jag blivit på det här området. Nästan lite tragiskt kan jag tycka, eftersom jag gillar att skriva. Jag brukar vara bra på det också. Men på tal om död så hade jag en givande konversation med min mammas kusin på tunnelbanan i helgen.


Jag: Det är mycket roligare nu. Skolan alltså. Mer praktiskt.

Helena: Jaså?

Jag: Ja, vi ska på studiebesök på tisdag. Sedan ännu ett på Fonus.

Helena: Fråga dem om de har dödskul på jobbet. Lär ju vara stendött.


Våra konversationer är inte särskilt intelligenta om jag får säga det själv. Men vi vek oss av skratt.

Av Sandra - 16 november 2010 17:39

Efter minimalt med om och men, så slutade det med en promenad. Ja, nog var det skönt alltid. Speciellt när det lilla fläsk rumpan innehåller, inte kändes längre. Kylan vandrade sedan genom låren och försatte dem i "slår-någon-mot-mig-nu-går-benet-av-läge".

Idag skulle jag vara död sas det. Men jag tror timmen runt halva Kramfors, talar för motsatsen. Dock ska jag ge den kommande mobbaren ett positivt besked. Den träningsvärken jag hade, blev aningen värre efteråt. Fast än är jag inte döende. Känns gör det. Men inte värre än efter den hårdaste fotbollsträning jag haft. Som sagt, inte döende än. Folk påminner gärna om att det finns en dag imorgon också. Skam den som ger sig! Undra om det är dem som är kinkig eller jag som är onormal?

Av Sandra - 15 november 2010 22:09

Mitt första Bodypump-pass avklarat. Alla säger att jag kommer ha ont imorgon. Jaja, vi får väl vänta och se. För det andra har väl ingen dött av lite smärta. Om jag nu inte gör det imorgon det vill säga. Inget är som väntans tider.

Nog slog jag vikten i pannan också, på den argaste finnen världen har skådat. Vid närmare eftertanke är det mer ett horn än en finne. Djävulsbarn, I guess. Kan inte slå fel.

Nedervåningen talar om pensionärsjävlar. Låter som nåt jag ska bli när jag blir stor, men jag ska minsann skrika ungjävlar tillbaka. Rusa om dem med min splitternya, supermoderna rullator och ge dem mittenfingret. Här gäller det att inte vara kinkig.


 

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3 4 5 6
7
8
9 10 11
12
13
14
15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30
<<< November 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards