Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan. Det kommer hon nog aldrig att göra. 

Det var någon som skrev till mig någon gång, för längesedan, att jag kan skriva vackert och sorgset. När jag tänker på det nu, så är nog de här bladen både och. Även om posttraumatiskt stressyndrom i sig, inte är särskilt vackert alls. Det är vissa stunder som kommer hela vägen fram, som är vackra, som skiner, glittrar och får blodet att pulsera. Medan andra stunder nästan knockar mig och undrar varför jag fortfarande andas. 

Jag har inte berättat om omvärlden som försvunnit. Att min kropp likt en exorcistliknande upplevelse fick biverkningar av att följa ett pekfinger och av att prata. Det var högst ofrivilligt. Faktum är att när psykologen frågade mig om jag försökte styra samtalen, så förstod hon att en känsla av kontroll var det enda jag hade och att jag krampaktigt höll i lika hårt. Hon förstod inte bara det. Hon förstod vart jag ville. Att jag bara ville se min lilla kille.

Hon arbetade sig förbi det. Hon dömde mig aldrig, lyssnade intresserat, förklarade när det behövdes och skramlade ihop ett förtroende. Så jag blev tillfälligt helt öppen och så otroligt jävla sårbar. Scenerna i Harry Potter och dödsätarnas svarta rökmoln, är en blek jämförelse, men ändå en bild för andra att förstå. Det var verkligen så mitt inre svepte in i det där rummet. Det var så mina fötter tappade golvet. Dissociation är för övrigt lika läskigt som mina epilepsianfall när jag var liten. Känslan. Det är alltid känslan. Det mörkret är som händer, som drar ner mot ingenstans. Mot ett vakuum av trauma och ingenting att ta i hand. 

Andningen blev galen och löpte amok, för att sedan inte fungera alls. Hjärnan luddig, från en möjlig stund av klarhet. Ögonen sved, tårfyllda och som att jag såg nu och då samtidigt. Som en film på en duk, fast utan passande bakgrund att spela upp den på. Som en snabb rörelse i periferin, men utan att kunna vända ansiktet och se efter vad som sprang förbi. Att logiskt veta, men att kroppsligt, känslomässigt och tankemässigt vara så distanserad att det nog ändå aldrig har hänt. Tänk att det inte spelar någon roll att det finns papper på det, för det är lika overkligt som en enhörning på gräsmattan. 

Ganska lustigt. Jag är mamma, fastän jag inte är mamma. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt bar jag på ett barn. Och när min egen mamma lämnade BB, var jag ensam med den där med tio tår och tio fingrar. Vem var han? Hur hamnade han här? Allvarligt, hur hade jag ett barn i famnen? Varför kunde ingen se mina stressade hjärtslag? Varför hörde ingen skriket? Varför gjorde inte jag? Hur var jag där fysiskt men någon annanstans? Varför konstant på min vakt och livrädd? Lättskrämd till och med? Kan andra se på mig att det fortfarande är så? Kanske när jag hoppar till ändå. 

”Ta vara på bebistiden, den går alldeles för fort”. Jag tror jag gjorde det. Men jag vet inte. Mitt vakuum växte sig bara större, redo för explosion. Med drömmar. Med vakna nätter. Med en påträngande känsla att vara fast. Fast i en loop. Fast i en liten famn. Med kommunicerade anknytningsproblem. Han förlitade sig på mig. Behövde mig. Krävde mig. Älskade mig. Men jag var inte där. Inte så som man skulle. Inte så som det var meningen.

Det här traumat, klöv allt. Mig, honom, förlossningen, fakta och verkligheten. En försvarsmekanism säger de. Jag vet inte. Hade jag dött om jag känt allt då? Hade han dött? Hade min rädsla och min panik kvävt mina andetag till tystnad? Hade den intensiva, plågande, brinnande och benbrytande smärtan lyckats att få kroppen i två delar? Men vad saknade jag? En trygg tillvaro att gripa tag i. Inte en larv att fästa blicken vid, medan resten pågick mot mig och min kropp. Men jag antar att det var larven jag behövde, för att klara av att överleva. 

Jag har ännu inte sett ögonblicket när hon visar upp honom för mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få se det. Men jag har känt hennes armar och det kraftiga trycket över magen tydligare. Det som jag idag tror, slet sönder någonting mer än mitt sinne. Det blev annorlunda där nere efter det och inte för att ”man inte kan förvänta sig att det ska se ut som innan när man har fött barn”. Vi pratar heller inte utseende. Vi pratar funktioner. Såna som gör att allt ska fungera som det ska. Som olja till motorn, mjölk till kaffet och sömnmediciner till natten. 

Terapi har varit lika trögflytande som olja för mig. Det har knappast blivit bättre av motvilliga byten av samtalskontakter (10 gånger stoppar inte), ett långtgående krigande till rätt diagnos och rätt hjälp, av annat vårdkrig, en dysfunktionell pappa med tillbehör (sen en lång tid tillbaka i alla fall inte upphöjt till 2, tack och lov), katastrofala samarbetssamtal, vårdnadstvist, en fantastisk (viktigt att påpeka p.g.a mamma) energiknippe till pojke, allt föräldraansvar ensam, en energikrävande relation, en oförstående och oinformerad omgivning, byte av jobb (x3), sjukskrivningar och studier. Ordning är oviktigt. Det är mer som om allt hänt samtidigt. 

”Vi” ska läka nu. Ni ska hjälpa mig, så som ni gjort förut. 

Det är bara jag som behöver hitta orden, för att försöka sätta ihop den finaste jag vet med min absolut värsta mardröm. Fast ändå dela det lite grann. För han är inte samma som det där. Idag kan jag se det under längre perioder, än sommaren när han kom till mig. Så det handlar inte om att jag inte har gjort framsteg, det har jag. Men det är droppande röda sår. Det finns ingen skorpa utanpå. EMDR-terapi har gjort att det öppnas tillfälligt, men ändå stängs igen. Jag är faktiskt tacksam för den ständigt återkommande stängningen. Pyspunka är helt enkelt bättre än en fullfjädrad explosion.