I en twistad perfekt värld

behåller hakan sin plats

när vi ger en gåva

ett leende, precis som det är.

I en twistad perfekt värld

avfyras inga gevär,

fälten blommar

och länder håller sams.

I en twistad perfekt värld

finns ingen diktatur

varje individ får komma till tals,

utan fara för sitt liv.

I en twistad perfekt värld

vore ingen ensam

med hål i hjärtat,
med en tro att vara osynlig.

I en twistad perfekt värld

tar vi hand om varandra

oavsett ras, sexuell identitet,

tro, religion eller avsaknad av religion.

I en twistad perfekt värld

finns kärlek i överflöd

som sprids med vinden,

sprids med havet.

I en twistad perfekt värld

finns du och jag

under samma himmel,

med hjärtan tätt ihop.

Hand i hand.

Det var inte alltid lätt att gå sin egen väg. Inte lätt att hålla fast vid det som var rätt. Inte heller lätt att omfamna livet på dess egna villkor.

Hon hade nästan glömt. Men kvällens filmval hade öppnat de redan öppna ögonen. Hon hade låtsas. Fejkat. Varit någon hon egentligen aldrig varit eller värre, den hon alltid varit. Den som inte avspeglade ett inre. Den som hela tiden varit rädd. Den som inte fastnade, inte för någon. Den som bara hade kapacitet för att täcka en sak, det männen ville ha. Det enda, det sas, att dem ville ha.

I livet hade hon sökt något mer. En gnista. Ett kall. Kärlek. En dröm. Ibland hade hon trott att hon funnit och följt vindens gungningar. Det mjuka hon trodde var korrekt möttes med avhyvlingar, vissa värre än andra. Katastrofer med verkan av en jordbävning. Någonstans var hon ändå en liten bit av sig själv när hon föll. En bit, av den bit som skramlat, stannade kvar hos henne. Fyllde upp med tårar, krossade känslor och svek. De andra sågs aldrig igen. Stegade efter i fotspår av dem som lämnat.

Trots kvällens bismak satt hon med mungiporna uppåt öronen. Hon med det trasiga, gungade med vinden åt ett annat håll. Mot en gnista. Mot ett kall. Mot en dröm. Kanske en dag lita på ordet hon så ogärna ville nämna. Buketten som inte haft sin verkan, den som grundat en syn av icke-existerande, skulle kanske med tur och extra röda blad återta sin forna glans.

En dag. En dag skulle hon också tas med i storm. En som inte var värre än vissa och inte fått erhålla en klass tre varning. Naturkatastrof utan katastrof har verkat vara en del i att omfamna livet med dess egna villkor.

Tysta toner spelas när fingertoppar,

nuddar den andres hud.

Mjuka vibrationer som får ett hjärta att slå

ett och kanske två extra slag.

En kallelse som hörs så högt, att hälften skulle vara tillräckligt.
Att andas samma luft

och dela något lika betydelsefullt.

Andetag för varandra i gott och ont.

Tårar gråtna av glädje,

för att något mindre inte är lycka.

Lycka med smak av salt.

En ocean stor nog att föra sammanflätade händer i hamn.

Lik solens osynliga strålar är bandet av förälskelse.

Precis som snöflingor,

beroende av varandra när gräset ska täckas.

Kontinenter isär och stjärnor för på plats.

I månens sken dansar dessa under samma himmel.

Minnet fast i det osynliga bläcket,

skrivet med en varsam hand.

Att se någon annans hjärta med sitt eget,

får blommor att bli vackra.

Speciellt utvalda.

Formade av en gemensam önskan att vara ett.

Kärlek är vad kärlek gör.

Det är som en film där man kan nästan varenda replik och följer med tyst för sig själv. Mumlar sig fram i meningar man knappt kommer ihåg har ägt rum. Men båda formerna leder tillsammans till ett slut.

Ibland kan filmen gå som en repris i huvudet. Den kan hacka sig fram i ett avskräckande syfte. Scener du valt att glömma. Stanna vid en viss scen för att påminna. Scener du memorerat. Snabbspola och vara händelserna i förväg, för att rädda en vilsen själ. Slutet du glömt. Reprisen kan vara positiv. Den kan lära dig att se början till slut med andra ögon. Budskapet kan bli ett annat men också likartat. Slutet du glömt. Slutet som var detsamma.

Vissa gånger är det en film du vill se. Vissa inte. Filmen du vill se, scenerna du vill komma ihåg snabbspolas förbi. Filmen med sorg, smärta och tårar går ganska sakta. Den pausar gärna. Du måste minnas. Du måste. Filmen kan också vara en kombination av scener. Glädje. Tårar. Lycka. Smärta. Kärlek. Sorg. Det är den filmen som kan vara svårast att glömma, speciellt när chipsskålen var det enda som kom emellan dig och den du delade den med. Den gången filmen inte gick i repris.

Hennes händer rörde sig lätt över ansiktet. Det tog tid att få det perfekt. Mascaran hade gett hennes fransar samma svarta färg som höstmörkret precis innan snön faller. Penslar hade lagt tunna lager av puder, rouge och ögonskugga. Fokus hade hon lagt på ögonen, det sotiga i vanlig ordning. Till sist hade hon avslutat sin skapande stund (ja, hon såg det så) med ett ljust läppglans. Det fick hennes små att se fylligare ut.

Hon kunde bli nöjd emellanåt. Gångerna var inte många och inträffade inte särskilt ofta. Men dem fanns och det var tillräckligt för henne. I varje fall den stunden hon såg sin mask i spegeln och kunde konstatera något fulländat. Perfekt var förresten ordet som tyst cirkulerade innanför kraniet, tillsammans med åtskilliga katastrofala tankar. De som kunde leka sig fram till slutsatser förödande för självkänslan. Ful. Äcklig. Oälskad. Ovälkommen. Konstig. Misslyckad. Dålig. Missanpassad. Tråkig. Ord och tankar som försvann när puderborsten gjorde sitt verk. När mascaran skapade långa och volymgivande vid ögats kant. Fransar som användes när kroppen skrek efter ett lämpligt objekt. Kroppen hade förstås slutat gapa efter hennes förgångna begär. Det fanns bara en som kunde stilla den känslan och det var inte hon själv. Inte nu.

Handduken hade fastnat. Håret var enormt när frottén lämnade hennes spröda hårstrån. Hon var inte färdig än. Hon hade en lång väg att gå.

Hon var inte den som var den, men hon hade utnyttjat en annan människa. De mest självklara tillfällena betalade ingen hyra för hennes tid. Hon ville tro att hon hade förändrats. Idag hade hon det inbillade hon sig, men då. Vad hade hon gjort? Hur hade hon tänkt?

Smsen hade sagt ”vi ska bara prata och försöka vara vänner”. Hon hade försäkrat honom, den andre, om att inget skulle hända. Men hon ljög, både för sig själv och för honom. Hon var egentligen inte intresserad. Den enda hon ville ha, skulle stå och vänta på henne dagen efter. Och det sista hon skulle tänka på då, var hur fel allting blivit.
Hon hade hämtat upp honom. De hade suttit tysta i den rullande bilen. Stämningen var tryckande. Han hade klivit in i perioden då vänner-stadiet skulle fungera. Igen. Hennes hand hade sökt hans, men blivit bemött av ett nej i handling. Han hade lagt hennes hand på hennes sida av bilen. Den här dagen hade hon kunnat trolla. Tårarna vände bakom ögonlocken.
De hade gått in för att handla när hon berättade att hon ville besöka någon. Innan hon visste ordet av stod hon framför den vackra stenen. Till en början, inte ensam, men han hade förstått. När han lämnat henne satte hon sig ner i det fuktiga gräset. Skrattade och grät om vartannat. Hon talade till en människa som låg under jord. Hon talade om honom och den andre. Hon bad om hjälp, vägledning. Hon hade inte kunnat höra svaren på hennes frågor, men hon log när hennes steg tog henne närmre personen som nu ville ha henne i sin famn. Det enda rätta. Hon borde förstått redan då.
Resan fortsatte med destination; havet. Det tryckande hade försvunnit och de kunde prata precis som förut. Han hade mjuknat lite till när bilen stod still och han fick andas in den friska saltluften. Hon log när han log. Han hade den inverkan på henne.
Från det att stugdörren öppnats, tog det inte lång tid innan de låg inslingrade i varandras armar. Och deras klädesplagg gjorde detsamma i en hög på golvet. Dagen fortsatte i samma anda och det var inte förrän hemresan närmade sig som dagens händelser gjorde sig påtagliga. Hon förstod inte. Var det så svårt för honom? Allt hon begärde var bara lite uppskattning. Lite bekräftelse från killen hon hyste känslor för. Skulle såna här utflykter behövas för att han skulle ge det hon sökte? Idag hade hon varit vacker i hans ögon och han hade haft svårt att slita sig från henne. Men vad hände med imorgon? Dagen innan?

Hon hade precis upplevt hela dagen i repris. Hon kunde den utantill och skulle kunna rita den i diabilder om så behövdes. Men de hon hade i huvudet var tillräckliga. Det hade varit en bra dag ända fram till stunden, hon återigen var ensam. Ensam med sitt täcke och sin kudde, i en alldeles för stor säng. Hon skämdes och hon bar fortfarande på samma skam. Vad hade hon gjort? Hur hade hon tänkt?
Två fel kunde aldrig bli ett rätt, så mycket hade hon lärt sig. Men hon saknade. Det hade varit en bra dag.

Mörkret hade undgått henne förr, men idag märktes det mer än vanligt. De kraftiga gråtattackerna var inte längre lika kraftiga och anföll alltmer sällan. Medvetandet hade återtagit sin forna plats och de mörka skuggorna åt ur det tomma skal som blivit hennes jag.

Hon hade varit fylld till bredden av kärlek och kastat sig över klippkanten i hopp om att han skulle fånga upp henne. Men han hade inte stått där tillräckligt länge för att se henne hamna i hans armar, för det skulle hon ha gjort utan förbehåll. Om inte. Hans ord rev på insidan. Hon kunde känna det sylvassa föremålet, orden omvandlats till, när det rörde sig. Millimeter för millimeter. Hon kunde till och med föreställa sig det skrapande ljudet mot det som inte borde vara hennes stelnande underhud. Oavsett var hon befann sig så fanns det där. Det som inte skulle hända hade hänt. Den stora omtalade offerkoftan föll genast på sin plats och hon inbillade sig att den gav, den värme och förståelse hon saknade. Även om det var hennes egen förståelse och värme som höll armarna om den lilla kropp hon hade i sin ägo.
Kroppen var det enda hon kände att hon hade kvar, den som utnyttjat och låtit sig blivit utnyttjad. Hon hade många gånger kastat sig mellan att förstöra sig själv och låta andra göra jobbet. Det hade alltid varit lättare att delegera någon annan. Det föll inte under hennes samvete och störde inte lika mycket som motsatsen. Känslorna hade hon för längesedan stängt av. Det var lätt när det inte var hennes version av närhet. Hennes eget komplicerade sätt att se på, vad som egentligen var att vara nära en annan människa.

Mörkret gick inte att mätta och hennes rädsla gick inte att stilla. Skuggorna påminde henne om hur ensamhet kunde tära. Det fick henne att välkomna ännu en välkänd gråtattack.

Det var som när hon snubblade över sina egna saker en mörk natt. Samma förmåga hade hon i relationer till andra. Hon fumlade sig fram i blindo. Trodde. Tänkte. Hoppades. Önskade. Vad hon hoppades och önskade hamnade ofta i skymundan. Hon visste redan hur det skulle bli och det blev alltid så. Det slog aldrig fel och den här gången var inget undantag. Hennes framtid stavades efter ett speciellt ord. Några enkla bokstäver styrde hela hennes liv.

Hon hade tappat räkningen över de gånger hon bestämt sig. Vägen hon valt hade lett henne in på en annan, men i slutändan hade hon stått med ett blödande hjärta i sina händer. Av samma utseende som Skånes öppna landskap.
Hon tittade efter löven på marken. Hon kände sig ungefär lika utelämnad som dem. Lika färglös och lika svag. Med kylan som gjorde att de drog ihop sig och blev hårda, så det knastrade under vardera skosula för varje steg hon tog. Hon lade märke till att hennes steg blivit tyngre. Hon hade tappat sitt fjäderlätta när han valt att gå.