Nu var det längesedan igen, men tre veckor i ett regnigt Spanien gör sitt. Det är som ruskigt att behöva skriva om regndroppar dag ut och dag in. Kanske blev det bra, när det regnade utanför mitt hjärta och utanför mitt sinne. Men innan jag for, gjorde jag ett val. Tiden med regninga dagar vart svår. Med saknad. Med längtan. Och sen, tjugotre dagar senare, kom jag hem till en lång kram och glansiga men kärleksfulla ögon.

Jag är på ett bra ställe. Jag är i form. Jag är stark eller jag känner mig stark. Hur blev det så, när svag från en annan mun, tydligen var mer passande? Jag vet vad jag förtjänar. Jag vet vad jag är värd. Jag vet skillnad på rätt och fel. Jag vet att jag inte behöver, men jag vill. Jag vet att jag har mig. Jag har kärlek i mig, utan andra. Jag har kärlek i mig, med andra. Det var kärleken i mig själv, som jag hittade och behöll. Det var också den, som gjorde mitt val. Jag vet inte hur det slutar. Jag bara vet att jag tvungen, men inte för någon annans skull än min.