Det kanske hade varit enklare om jag varit som du. Det kanske hade varit enklare om jag inte druckit mindre eller inte alls, när du druckit mer. Det kanske hade varit enklare att hantera vad du sa om min familj, mina vänner och om mig. Det kanske hade varit enklare om jag varit som du, om jag varit allt jag inte ville att du skulle vara.

Jag vet att hon har rätt när hon säger att du inte är värd mina tårar. Men hon förstår, hon lyssnar. Hon lyssnar på allting som jag har stängt in, allting som jag varit för att tillfredställa dig. Hon lyssnar på lilla mig, på den trasiga jag blivit efter att ha varit med dig. Ibland är jag arg och vill göra lika, så du får känna vad jag känt. Hon finns för mig, för sjuhundrafemtio kronor i timmen. Det du erbjöd dig att betala, när du inte ville mig illa. Men jag vill göra illa dig, lika illa som du har gjort mig.

För er, ska jag avslöja en liten hemlighet. Flaskan är slut. Det är förvånansvärt, hur fort vätska försvinner. Vinet har aldrig varit så gott som det var nu. Drömmande. Som saft, utan alkoholhalt. Jag är inte som du, men jag gör som du. Jag försvinner i dimma. I rus. Jag vill inte känna. Jag vill inte veta. Jag vill inte känna att vi... Att vi var något. Att du var nära mig, så nära som det gick utan att vara under mitt skinn.

För er, ska jag avslöja en till hemlighet. Som pimplande, har jag gjort stordåd i lägenheten. Jag har börjat städa. Jag lagar mat. Jag tvättar. Jag har gjort allt jag inte haft ork till. Jag sysselsätter mig, för att inte ha masscara över rougefärgade kinder. För att inte slå mig över bröstet och hindra en ångestattack. Jag välter. Jag snubblar. Men vinet får mig lugn. Det får mig att förklara tyst, för mig själv, det som inte förklaras kan.

Det hade förmodligen varit enklare om jag varit som du. Det hade förmodligen varit enklare att lyssna till vad du sa om min familj, om mina vänner och om mig. Det hade förmodligen varit enklare att vara allt för dig, om jag inte valt mig. Men jag förstår nu. Jag förstår varför du inte övergav en hög promillehalt.

Jag klarar inte det här. Jag bara klarar inte det här. Jag vet inte vem jag kan ringa. Jag vet inte vem jag ska prata med. Jag vet inte vem som orkar lyssna. Jag vet inte vem som kan förstå. Jag vet inte vem som kan få mig att känna någonting annat än ont. Jag vet inte vem som kan stoppa den här hysteriska gråtattacken. Allt för lite kyckling.

Jag klev upp ur sängen strax före klockan sju. Måste. Laga. Mat. Så jag ställde mig vid bänken, tog fram skärbrädan och började göra tärningar av filén. När jag nästan är klar, kramar det runt hjärtat, så hårt, att jag tappar andan. Jag blev tvungen att sätta mig på huk och krama handtaget till en av lådorna. Jag hade honom framför ögonen. Jag hade honom där när jag knep ihop ögonen och släppte efter för floden.

Jag har inte tillagat kyckling sedan han. Jag har inte tillagat kyckling sedan han inte hade ätit på flera dagar. Jag skulle bjuda. Maten tog för lång tid. Han skrek i telefonen. Jag var inget vidare. Han var hungrig. När det var färdigt, behövde han inget. Han ville inte ha. Jag for dit ändå. Han måste ju äta. Jag kom med maten. Han kunde inte äta. Det var för hårdsmält och jag hade tagit för lång tid på mig. Han var arg. Jag var inget vidare.

Och han, han var ju faktiskt drogfri...

Jag har inte varit mig själv. Min egen. Jag har varit någon annans. En skugga. Jag har vänt ut och in på mig själv. Det räckte aldrig. Jag räckte aldrig. Och jag kan inte andas. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara hemma. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte att mina ben ska bli blöta av tårar. Jag vill inte vara i min kropp, i mina känslor. Jag vill inte vara den här, sån här. Jag vill inte vara i någonting som aldrig tar slut. Det var allt det här för lite kyckling. Lite kyckling som fortfarande ligger kvar på skärbrädan.

Det känns som om jag är en stor känsloexplosion, som varken har koll på armar eller ben. Huvudlös. Ändå slog jag mig så hårt under morgonen, att jag trodde huvudet skulle ramla av och skalla betongtrappan utanför jobbet.

Ibland, ensam, ligger jag raklång och bara tittar. Tittar på ingenting och känner mig bortdomnad som ett snart myrkrypande ben. Sedan känner jag hur det blir blött, hur det rinner nerför kinderna. Först som ett lätt duggande. Följer gör oftast ett hysteriskt hulkande och fosterställning. Ända sedan första mötet har mina känslor varit oberäkneliga, på snudd till okontrollerbara. En höna blir en fjäder. En droppe blir ett hav.

Jag är inte säker på att pappa hörde vad som hände med mina tårkanaler, när jag frågade om jag fick titta förbi senare och dela deras söndagsmys. Frågan fastnade till och med i halsen. Svaret; att jag inte ens behövde fråga, fick mig att efter samtalet skruva upp musiken och sjunga med. Det går inte att ge efter för översvämmade ögon för det. Men det blir likadant nu, av att bara skriva om det. Nu när jag dränker det, gör jag på samma sätt som bilen. Jag vägrar likna en tvättbjörn, när jag äntligen har ansträngt mig. Jag börjar, i skrivande stund, ändå inse dränkandets omöjlighet.

Ditt kort står kvar. Vänt in mot väggen, precis som det har gjort i flera månader. Något i mig klarar inte av att plocka ner det. Faktum är att jag inte ens klarade av att vända på det själv. Det stod för en vän. Hon tyckte så och hon tyckte nog rätt, särskilt efter att ha plockat upp mig ur den delvis självförvållade sjön av salta droppar. Trots att jag inte ser, kan jag beskriva varenda millimeter av dig. Den som jag ramlade, föll pladask för. Det är det värsta, att jag vet vem du kunde vara. Fylld med kärlek.

Du fick mig att riva sönder korten jag hade på de andra, för att bevisa. Jag bevisade med min kropp, med mitt hjärta, med min hjärna, med min själ och mina ord. Jag blev din. Din docka.. Och nu är jag genomskinlig. Jag vet faktiskt inte vem jag är utan dig.

Det som skulle bli. Det som var och blev. Det var ingen som dog. Men det känns så. Något dog. Och jag har ingen gravsten att gå till. Jag har mina krympande väggar. Jag har en hungrig ensamhet. Jag har ett skitigt golv. En blinkande lampa i badrummet. Tårrandiga kinder.

Jag ser och jag vet. Vissa har svårt att förstå. Vissa frågar inte. Det är okej. Jag kräver inte att molnen ska bli mörka över någon annans huvud än mitt. Det dracks lite förstår ni. Jag blev lite släpad i håret. Jag blev lite skrämd. Jag blev lite ledsen. Lite manipulerad. Jag blev lite trampad på, som ett golv. Jag skämdes lite. Jag älskade lite. Villkorslöst. Jag litade på, lite. Jag släppte in, lite. Jag lät någon få mig, mycket lite. Någon fick dela mitt, jag, väldigt mycket lite. Jag bad lite om hjälp som inte fanns, som inte kom. Jag gick tillbaka lite. Det blev lite ramaskri då. Och min självkänsla blev lite trasig, lite mer. Det är lite okej att blunda för det. Det gör jag också, när jag inte är tvungen att känna lite allt. Det är lite okej att blunda, för jag berättar ändå här.

Den inbillade tryggheten försvann. Den starka kärleken gick upp i rök. Det blev svart. Allt blev svart. Jag slår huvudet i bildörren varje halv sekund. Jag får bulor och blödande varbölder hela vägen ner till lilltån varje annan halv sekund. Allt jag vill är att sova, utan att vakna femtioelva gånger. Utan att drömma. Bara sova. Och sedan orka kliva upp. Vilja kliva upp. Slippa tårrandiga kinder. Men vad jag har är en ouppackad resväska, en man som heter Ove, en jävla discolampa och en känsla att aldrig vara tillräcklig.

Tre till fyra. En timme. En stund som vid avslut har känts som ynka tio minuter, men samtidigt har sprängt berg till smågrus. Så jag möter min av tårar grumliga spegelbild, ett skal. Ett tomt svart skal. Hur blev jag sån? Hur blev jag den som rymmer så mycket ilska, så mycket smärta, att det bara blev ett osmickrande yttre kvar? Hur lever jag, om det enda jag känner mig kapabel till, är att andas? Hur fortsätter jag framåt, när jag inte kan se imorgon?

Jag är tvungen att drömma om det där. Jag är tvungen att utstå det om och om igen. Jag är tvungen att ha ett glädjeskuttande hjärta i en dröm. En dröm. Hur dina fingrar knottrade min hud. Hur kyssar fick det andra, det dumma, att flyta ihop till en grå distanserad massa. Hur, jag älskar dig ifrån dig, fick mig att vilja lite till och lite mer. Jag hade inte ens en halv tanke på att jag skulle sitta här, tömma mina ögon och välta ut mig själv ur en kraschad tunna. Och det ger mig en sån jävla huvudvärk.

Hon gräver inte på ytan. Hon ber mig att gräva fram den lilla. Hon vill att jag pratar om sånt som kan sitta kvar och rispa med vassa föremål på insidan. Hon vill höra om dig. Allt vad du var för mig. Allt och resten jag var för dig. Hon vill inte att jag ska gömma mig i en mjuk bubbla. Det var allt vad jag ville idag, simma i en djup alkoholdimma och glömma. Glömma att du någonsin gjorde entré i mitt liv. Men jag besökte soffan och vattnade den istället.

Allt jag vill ha är lugn. Allt jag vill ha är någon stryker min kind, säger att allt blir bra och håller om mig tills den inre jordbävningen är över. Allt jag vill ha, är en delad säng med någon som tycker att jag är värd mer än en dörrmatta. Allt jag vill, är att någon ser mig. Tittar på mig, som jag alltid gjorde med dig. Allt jag vill är att jag blir viktig för mig först.

I tear my heart open, I sew myself shut
My weakness is that I care too much
And my scars remind me that the past is real
I tear my heart open just to feel