Det är inte så bara. För många, inklusive mig, är det inte bara en liten spruta. Det är inte bara ett litet venprov. Det är inte bara en liten kortisonspruta. Det är faktiskt helt enkelt inte bara. Många hemska tårar har lämnat mina ögon under förmiddagen. Det är därför jag känner att jag har en lust att skriva. För att förklara. För att försvara.

För mig är det hela världen, en djup avgrund och som om jag håller på att gå sönder. Så rädd är jag för det många andra kallar ett litet nålstick. Så rädd är jag för min egen skull. Men att utföra mitt arbete, där det ingår att ge insulin, inohepsprutor eller vad det nu kan vara, det har aldrig varit ett problem.

Vid venprover får jag alltid påpeka samma sak. Att jag är jätterädd, att de ska ta minsta nålen, att absolut inte säga till innan eller när de sticker och att jag inte vill se någonting av det alls. I värsta fall, i många fall, kommer det aldrig något blod. Åtminstone inte ur vänster arm, vilken alltid är den arm jag låter dem försöka på först. Oftast kommer en till sköterska och får prova den andra armen, medan den andra sköterskan försöker hindra mig från att svimma och hyperventilera. Alltid genom att andas med mig i långa djupa andetag och med jämna mellanrum hålla min hand.

Vissa sköterskor reagerar på mina tatueringar och finner det märkligt. Att jag inte borde vara rädd, sånt gör ju ont. Jag tycker inte alls att det är konstigt. Det finns ingen jämförelse att göra. Det är bara inte samma sak. Det gör inte ont, i alla fall inte på samma sätt.

Eftersom jag ändå skrev om mitt nervsammanbrott inför detta, så har jag fått lugnande utskrivet. Jag skulle ta igår och jag skulle ta en stund innan idag. Vilket jag nu har gjort. Än så länge skulle jag säga att jag är i ett halvt upprorstillstånd. Nästan som när jag ringde mammas man och han inte hörde ett ord av vad jag sa, för att mina tårar var ivägen.

Jag har också smörjt in halva vänstra sidan med bedövningsmedel. Så jag kan inte göra mer. Det finns inga fler möjliga sätt att förbereda mig på, inte mer än att skriva. Jag fick till mig att jag har varit med om värre saker och det är förvisso sant. Vilket i en annan mening betyder att jag borde klara av detta också.

Jag är fullt medveten om att det sitter i mitt huvud. Att det är jag som är problemet. Den enda förklaringen jag har är att jag minns hur sköterskor klämde på mina armar som barn, vid alla prover som hade med min epilepsi att göra. Och att jag minns nålen, minen på mamma när hon fick sin kortisonspruta och att det i det fallet var jag som höll på att svimma.

Numer, vid nålstick blir mina armar blå och gröna. Och jag vet att de blir det för att hela jag fryser till den största isbiten en människa kan hitta. Men det enda jag vill säga egentligen, säg inte att det bara är en liten spruta eller ett litet nålstick till någon som är rädd. Du kanske klarar det utan problem. Du kanske till och med lämnar blod och tycker att jag borde göra detsamma. Jag säger nej till allt, just på grund av allting jag redan nämnt. Jag lägger mig nämligen hellre i en etta med jordvärme.