Under en stjärna någonstans lekte någon med hennes sorg. Hon hade försökt. Hon hade kämpat emot. Kallat dem som inte trott på henne för idioter. Det hade inkluderat henne själv, erkände hon i tystnad. Hon försökte fästa blicken vid något föremål. Men inget ville stå still. Hennes ögon var överallt och ingenstans.

Hennes nyfikenhet hade fört henne in i mörkret igen. Känslan stämde. Den hade inte ändrats under den tid hon varit utanför, i en annan gemenskap.

Hon var hemma, tillbaka där ingen kunde döma henne. Hon hade aldrig varit mer levande än nu. Hon kände blodet rusa genom hennes kropp, kände varenda muskel röra sig fastän hon låg stilla. Men det viktigaste var det som lämnade hennes sinne, det hon inte längre kunde röra vid med tanken.

Hon slöt ögonen och koncentrerade sig på flimret bakom ögonlocken. Det sista som korsade hennes medvetande var en ouppnåelig längtan. En längtan av att vara fri.

Under en stjärna någonstans hade hon förlorat sin kamp.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...