Jag såg en historia som aldrig tog slut. Händer flätade tillsammans. Ett hjärtas önskan och lyckan att vara två. En historia som skulle skrivas med bläck. På samma vita papper där det oskuldsfulla försvann när spetsen nuddat den matta ytan.

Det var historian som skulle föras vidare med vinden. Viska fortsättningen i någon annans öra. Leda tvivlet in i ljuset och låta känslan växa.

Berättelsen har bleknat med tiden.

Jag har glömt hur det låter, glömt hur det känns.

Så jag ber någon annan skriva de sista raderna på ett nytt blankt A4.

När vinden leker sig fram genom skogens alla träd,

hetsar den sig mot något litet.

Något som aldrig hann finna sin plats,

växa till sig eller gro.

Träden skyddar inte sina egna

men heller inte sig själv.

Tiden fanns ej för det där lilla,

att växa till sig eller gro.

Att det aldrig får vara tyst och stilla.

Det rycker i fingrarna,

nävarna vill ta formen av en sten.

Det är vad fyra betongväggar gör,

när de möts

i ett rum för litet för två.

Något skapat av skratt,

skapat av lycka

och hemligheterna glöms bort igen.

Ögondroppar

som nuddat golvets yta

har aldrig hänt.

Träden har inga löv.
Du är precis som dem. Kal, ensam och svag.
Fotfästet har du inte tappat än, rötterna sitter i.
Medkänsla är något du missat.
Det handlar om att läsa trädkronans gungningar.
Känna rytmen.
Bära barken.
Samla bladen.

När rötterna lossnar och du faller,
träffar du marken lika hårt och brutalt
som trädets liv är slut.
Tänk på mig då.

Med luft under vingarna
försvinner dem likt en fågel
bortom molnens mjuka konturer.
Över land
och över hav,
tills du ej kan se vad som fanns.

Kvar finns dem
men inte annat än inom dig,
djupt begravd
i kroppens känsligaste del.
Inristat i all evighet
står namnen kvar
för att alltid bäras med.

Inga-britt och Henning Sjölander

Jag kliar febrilt på ena benet.
Tystnaden upphör.
Av hjärtslagen hörs något mer.
Ett dovt ljud.
Stjärnor som faller.
Skönsång med samma melodi.
Hör ni det jag hör?

Lyssna inte.
Melodin är återkommande.
Den spelas under slagen på tangenterna.

Bedövad av lugnet, når ögat bortom gestalten.
Jag brottas med sanningen.
Sanningen som i rädsla placerades under en säng,
vars madrass vill bli nedtryckt av någon annan kropp än min.

I min ensamhet där ingen tystnad råder.
När ingen lyssnar,
spelas en tyst melodi.
Kom, ta mig hem.
Jag vill ha något mer.

Jag fann mitt hjärtas sång.
Vart gömmer sig din?

Sandra Sjölander
18 Mars 2009

Det var vägen fram när hjärtat log.
Hjärtat sjöng en sång.
Vad handlade den om?

Sången skapade hopp.
Hoppet visade det mål som glömts.
Det var lätt att glömma.
Men vad hände med att förlåta?

Sången tystnade med tiden.
Leendet försvann i samma takt som hjärtats slag.
Vad handlade sången om?

Sandra Sjölander

22 Februari 2009.