Det ligger snö på taken utanför. På balkongen. På balkongen som ger mig svindel. Innanför har jag staplar med kartonger. Vissa fyllda. Vissa tomma. Miley Cyrus sjunger "The climb". Och jag tänker att det passar. Jag är fortfarande på väg uppåt. Jag helar. Så mycket har hänt på två månader. Så mycket som jag knappt hinner tänka på medan jag sicksackar mellan lådorna, kläderna och snart skorna. Men det är en sån skillnad. På mig. På allt.

När jag besökte psykologen första gången hade jag ingen ork. Jag tittade på mina kvadratmetrar och ryckte på axlarna. Det fanns ingen mening. Jag hann sitta hos henne i ungefär fem minuter, innan ögonen var överfyllda och jag kunde känna saltet i mungiporna. Jag var än mer trasig när jag satte mig i bilen och for därifrån. Men det blev bättre. Till slut kunde jag sminka mig. Till slut kunde jag ta på mig andra kläder än en mjukisdress. Till slut klarade jag en hel timme, utan att nästan hyperventilera.

Molly Sandén briljerar med "Gabriellas sång". Där hör jag "jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova". Jag gjorde det för länge. Det fanns inte en mening som inte blev till hans fördel. Faktiskt, är jag ganska stolt över mig själv. Jag är inte helt orädd livet. Jag ringde för att jag behövde hjälp. Jag tog emot hjälp. Jag slår inte på mig för det som ligger på någon annans världskarta. Jag sökte ett nytt jobb. Det råkade vara långt bort. Jag hamnade på intervju och det var mig de ville ha. Den känslan. Den egoboosten.

Slutligen bryter S club 7 av med "Bring it all back".

Don't stop, never give up
Hold your head high and reach the top
Let the world see what you have got
Bring it all back to you
Dream of falling in love
Anything you've been thinking of
When the world seems to get too tough
Bring it all back to you

Och nu, nu ligger mina skor risigt till. På återseende.

Under så många stunder har jag velat flytta. Sedan hände skola, skola igen, dåligt valda karlar och ibland vänner, ett fantastiskt jobb, ett nytt hem. Mitt hem. Och det gick vidare. Jag mådde bra. Jag mådde dåligt. Jag mådde bra. Andra gånger insåg jag inte hur lyckligt lottad jag var. Hur lyckligt lottad jag är. Det är en hel del människor som jag vill ta med mig till min nya destination, mitt nya jobb och mitt nya hem. Men jag är införstådd med att de inte kan packas med i mina banankartonger.

Det är så många som har gjort ett sånt intryck på mig. Även såna som jag inte visste hur bra vänner de egentligen var, förrän det räknades extra mycket. Det är det där lilla som gör skillnad. Den lilla frågan. Den hårda kramen. Det som får en att skratta när man är sorgsen. Jag vet att jag inte kommer att ha mindre av det på annan ort. Jag har en av mina bästa vänner. Jag har nya, potentiella. Lika trevliga, lika omtänksamma, lika roliga, lika ärliga, lika snälla.

Jag har en sån satans jävla tur, ett sånt förbannat flyt, att det bör skrivas med svordomar för att nå fram. Ett stort bananskal bara kom in under mina fötter och gav mig mer än vad jag redan hade. Samtidigt. En del av mig önskar att det hade varit här, men att det händer någon annanstans gör ingenting. En annan del hör hjärtat braka samman, för att det händer någon annanstans. Men på samma gång vet jag, att om jag inte testar, kan jag sitta här och ångra mig sedan. För att jag hade chansen att utöka något rikt, men inte gjorde det.

Det är magiskt. Det är sjukt. Men jag känner att jag förtjänar varenda minut. Vid den här tiden förra året satt jag fortfarande och klappade medhårs. Jag tog emot våldsamt, otrevligt och elakt. Nu tar jag emot välmening, kärlek och en kolossalt stor dos av allt annat. Och det går så snabbt att det inte hinner sjunka in. Men jag har tid till att minnas. Jag har tid till att vara. Jag har tid till att ana. Jag har tid till att krama. Jag har tid till att komma tillbaka. Om jag vill. Men framförallt har jag så mycket tid, framöver, för mig.

När man ändrar sig för någon, försvinner allting man tror på. Dagarna blir knappt uthärdliga. Man drömmer ingenting. Man flyttar inte. Man stannar kvar. Varje syreatom är knuten till den personen man inte tror sig kunna leva utan. Man kämpar, man slåss, för någonting som inte är bra. Man knyter band av sig själv för att dagarna utan livstecken ska bli så få som möjligt. Man tappar räkningen av de gånger man skulle ha sagt "nej tack, men det räcker nu".

Mitt hjärta är tomt. Det är ensamt. Och jag tycker det är jobbigt. Jag vill gärna dela med någon. Någon att ringa först. Någon som för omväxlings skull blir glad av positiva nyheter. Någon som håller min hand när jag tänker att jag inte vågar. Någon som blockerar vägen när jag vill vända mig om och springa åt andra hållet. Någon som talar om för mig att det löser sig, att det blir bra och har potential att bli allt jag någonsin önskat mig.

Sanningen är den, att det här skrämmer mig. Jag har mer än panik. Jag kan tycka att det inte finns så mycket som jag har gjort för min skull. Att jag har pausat mig för andra. Mest för honom. Men jag är totalt, fullkomligt livrädd. Och jag är rädd för att det är nytt. Okänt. För att jag inte vet vad jag kan förvänta mig. För att jag går runt i en nervös bubbla och oroar mig för vad som kan eller inte kan hända. För att jag måste sitta på ett tåg i tolv timmar utan någon som håller mig i handen.

Igår sa jag en sak som jag inte kan ta tillbaka. Mitt arga sinne snubblade inte ens, det spottade och fräste ur sig orden. Jag har gått från nedbruten till ledsen. Ledsen till arg. Arg till glad. Och nu, glad tillbaka till arg. Jag fick strikta order till att hålla mig utanför hans familj. Men det är okej för honom att försöka närma sig min lillebror. Det är konstigt, med tanke på vilka familjemedlemmar han inte ens törs titta på. Än mer märkligt om man försöker sträcka på sig och inte tror att man har gjort fel.

Han har aldrig gjort ett fel. Det är alltid alla andras fel. Jag överdriver. Jag är en dramaqueen. Först var det behandlingshemmets fel, jobbchefens, sedan en vän eller två, därefter myndigheternas och slutligen var det mitt. Med andra ord, har jag en stark aning om att dagens version är att jag matade honom med alkohol, lurade honom på pengar och framkallade hans misslyckanden och inbyggda aggressivitet. Om jag hade matat honom med något, så önskar jag att det hade varit rävgift och en äcklig bananspindel.

Jag hatar tanken på att han kan sitta i sin sönderknarkade lägenhet och le. Jag hatar att han har mage att skylla på mig. Jag hatar att han inte har någon skam i kroppen. Jag hatar att samhället låter sig utnyttjas. Jag hatar att mina surt fördärvade skattepengar går till såna som honom. Jag hatar att han har varit naken tillsammans med mitt hjärta. Jag hatar att jag fortfarande sover som om jag behöver kontroll. Jag hatar att mitt hem känns smutsigt efter vad han tog hit. Och jag hatar hur han kunde påverka mig så.

Varför? Varför jag? Varför den som lade all sin energi på dig? Varför den som försvarade, älskade, hjälpte, grät, ansträngde sig och stärkte dig? Varför var det mitt fel? Varför inte solen, månens eller stjärnornas? Varför räckte det aldrig? Varför räckte inte jag? Varför gjordes allt för att göra illa? Varför sitter det kvar? Varför känns det på insidan? Varför var du tvungen? Varför? Varför jag?

Skriv från hjärtat.
Känn efter.
Var dig själv.
Låt det komma.

Ibland önskar jag att jag vore anonym. Jag skulle kunna skriva varenda liten händelse i detalj. Varenda liten känsla. Varenda liten tanke. Allt som jag har, som jag inte delar med mig av. Låta det rinna ut på riktigt. Ändra utgången nästa gång jag tror att jag vill ha någon nära mig. Slippa känna att alla händer sitter kvar. Kanske inte ge en bit av mig varje gång. Jag har snart inget kvar att dela. Inte med er. Inte med någon som är av ett annat kön.

Den här bloggen har funnits länge, så länge att den är en del av mig. För några dagar sedan skrev jag att jag ville att mina ord skulle betyda någonting för någon annan. Och jag drömmer om att skriva en bok någon gång. Men jag kan inte. Sanningen är den att jag tror att jag ska sluta. Kanske till och med ta bort mina fyrtiofem sidor. Kanske radera fyra år av smärta, värdelösa kärlekshistorier, ännu värre vänskapsrelationer och av mig.

Från början skrev jag för att jag ville dela med mig. För att visa att det fanns mer på insidan. För att kanske få uppskattning. Jag skrev texter. Konstiga sådana. Jag tror inte att någon förstod dem förutom jag. Men mest handlar allting om dåliga val. Ett hjärta som alltid tror på någonting bättre. Andra, tredje och fjärde chanser. En önskan att någon gång hitta någon som känner som jag. En tjej som hamnade så fel, att vägarna ut var få.

Jag tänkte att ni skulle få läsa det absolut första jag skrev här.

"Någon måste påminna mig om att inte sluta springa.
Jag vill inte skrika ut mina känslor. Jag vill inte att alla hör.
Jag vill inte berätta vad som gör ont, vad fan det är som stör.

Sången spelar ett spratt med mitt huvud.
Den sången jag minns, att jag aldrig ville hitta.
Jag vill inte att ni ser.

En melodi av tystnad spelar mig ett spratt.
Kan den förklara för mig vad jag inte vill?
Jag har glömt hur man gör.

Du måste komma ihåg, att aldrig gömma ditt hjärta.
Jag hade glömt den textraden.
Sedan hörde jag resten och förstod.
Inte så som jag gömmer mitt."

Jag har sprungit åt olika håll. Bra och dåliga. Jag har skrikit ut mina känslor. Ni har hört. Jag har berättat vad som gjort ont och allt som har stört. Jag har spelat många sånger. Jag har alltid velat hitta en speciell och valt därefter. Tystnad spelar mig fortfarande spratt. Jag har glömt hur man gör. Och jag har inte gömt mitt hjärta när jag har skapat meningar under dessa år. Men så länge jag inte kan komma på vad som skulle göra skillnad, är det kanske bäst att jag är tyst, raderar och hittar något annat än krossade hjärtan som jag tror att jag är bra på.

Han följde efter. Han var arg. Han skrek åt mig. Han kom ikapp och ryckte åt sig min arm. Innan jag hann reagera låg jag på asfalten med honom över mig mitt emot korvkiosken inne i stan. Och där vaknade jag i panik. Svettig. Nästan gråtfärdig. Det var längesedan jag drömde att han ville göra mig illa. Det var ännu längre sedan jag kände den olustiga känslan i bröstet av vanmakt. Jag vill inte att han någonsin ska kunna påverka mitt liv igen, men han gör det. Ibland känns det även som om jag blev en sämre människa på grund av allt det här.

Jag tappade självrespekten. Blev mer känslosam än vanligt. Möttes av ingenting när jag dammade av spegeln. Kände mig svag. Liten. Oviktig. Och det är bara den enkla och lilla versionen.

Jag gjorde illa honom också en gång, efter att han sagt att jag aldrig skulle hitta någon som tog hand om mig som han gjorde. Han bara såg igenom mig. Så jag slog, tills han vände sig mot mig och höjde den knutna näven. I normala fall, skulle jag säkert ha backat. I normala fall, skulle jag säkert ha varit rädd och gjort mig lika liten som den där kvällen. Men jag ställde mig så att luften emellan oss försvann och sa åt honom att vara man och slå. Han sänkte handen mot golvet medan hans ögon fortfarande brann.

Han slog mig inte då, inte innan och han kommer aldrig att göra det. Jag är nog bara tvungen att säga det högt, för att vara säker på att han inte gör mig illa igen. Det är en sak att ha en klump av sitt eget hår i sina händer, men det är en annan sak att försöka hela sig själv från en insida slagen av någon man älskat. Jag har ingen ursäkt för att jag slog tillbaka på hans utsida efter det. Man tar inte till våld. Men det var alltså den sämre jag blev, efter att ha varit med honom tillräckligt länge.

Andra människor har min tillåtelse att skämmas över mig, för att jag inte kan låta bli att skriva. De har min tillåtelse att vända mig ryggen när jag gör kullerbyttor av glädje i en folkmassa, för att jag är färdig med att gråta, stampa och stå still. De har också min tillåtelse att inte vara min vän. Jag hade någon som jag kallade min bästa vän och han gjorde allt för att ta fram det värsta i mig. Den delen finns fortfarande kvar tillsammans med den som är det bästa av mig. Så jag lämnar walk over, för jag klarar mig utan fler ryggtavlor.

Jag har en dröm. En dröm att skriva något som går rätt in i det mörkaste rummet hos någon annan. Något som betyder något. Allt jag har skrivit hittills betyder något för mig. "Jag är inte berusande. Jag är inte Antabus", för att jag inte kan hjälpa någon som inte vill ha hjälp. "Jag tänker på hur jag vaknade varje dag", för att jag ska komma ihåg att inte ändra mig för någon annan. "Din docka av porslin", för att inte bli övertygad av lögner en gång till. "Allt för lite kyckling", för att jag ska vara Grynet och inte ta någon skit.

Ganska ofta känner jag mig ensam, även fast jag vet att jag inte är. Än mer ofta undrar jag vad som är fel på mig, varför jag drar till mig människor med stängda hjärtan. Och ibland tänker jag att jag kanske inte vore jag, utan de som kom, som gick och tog sönder.

Jag skrev några ord till en karl när livet var som värst. Det var en dag när jag var ledig, en dag som viljan att stanna i sängen tog över. Allt jag gjorde innan jag faktiskt klev upp, var att trycka på play. Och ut ur högtalaren kom en röst, så magisk, att jag dansade totalt värdelöst. Men mungiporna var vid öronen, istället för vid fötterna. Jag skrev till honom att han gjorde skillnad. Att hans musik var av betydelse. Ironiskt nog ganska likt vad som hände för några säsonger sedan i One Tree Hill, men det var precis vad jag kände. "Your art matters, it's what got me here."

Min dröm är att någon ska känna vad jag kände. Min dröm är att någon ska orka kliva upp, när det känns som om ingenting hjälper. Min dröm är att jag någon gång ska kunna göra skillnad för någon annan än mig.