Ibland börjar jag med att skriva någonting. Det finns liksom där inuti och är beredd att komma ut. Att öppna sig för världen. Sedan avtar det. Ungefär som om hälften stannar i strupen. Jag blir stum. Att döma av det jag hittade på min dator, blev jag i det här fallet, stum väldigt länge.

"När ditt hjärta är trasigare än mitt, kanske du förstår hur ont det gjorde att älska dig. Hur ont det gjorde när mina andningsorgan blev för små, för att fylla mina celler med syre. Hur smärtsamt det var när rysande hårstrån stack i mitt skinn, som elektriskt laddade tentakler. Hur plågsamma timmar utan svar, skakade min tillvaro som en jordbävning och en efterföljande tsunami. Hur sorgliga tårar skapade ett vattenfall av saknad när du var en halv centimeter bort. Då kanske du förstår hur ett och flera förlåt aldrig stillade min hunger, efter att känna mig som en människa igen."

Ett och flera förlåt. Jag har fått flera. Även nu, senaste gången han skrev. Hjälpte det förut? Hjälpte det nu? Svaret är nej. Det har alltid varit nej.

Jag vet, att många vet, hur det känns att vilja ha ett barn. Jag ville ha ett barn med honom. På ett sätt lurade han mig dit. På ett annat sätt, inte alls. Av någon anledning litade jag på, att kärleken emellan, skulle bli starkare då. Idag är jag glad, att jag inte har ett barn med någon som honom. Men jag minns, hur det stack på insidan av ögonen, varje gång det inte blev så. Jag minns hur namnen jag valde, bokstaverades sönder. En liten bokstav i taget.

Det riktiga svaret blev, att jag till slut, började känna mig som en människa igen. Inte som den smutsiga, äckliga, tonårshoran han tyckte att jag var. Jag kände hur det förändrades, när jag plötsligt började acceptera att jag inte kunde ångra mig. Att jag inte kunde spola tillbaka tiden och ändra det som jag trodde, inte var, vad han var. Han var och kommer alltid att vara, någon med psykopatiska drag. Det enda jag kunde göra, var att läka mig själv.

Jag tror att jag är på rätt väg. Jag tror faktiskt att jag gjorde ett framsteg idag. Jag gav mitt nummer till någon. Åh vilken obetydlig liten grej, tänker ni. För mig är det, a giant step for mankind.

Jag har inte skrivit särskilt mycket sedan jag kom hit ner. Jag har väl egentligen inte skrivit särskilt mycket sedan jag började må som jag förtjänar. Så nu sitter jag här med två brända skinkor och funderar på vad det ska bli av det här.

Jag skaffade mötesplatsen när jag flyttade hit till Varberg. Varför, kunde man fråga sig. Gubbar på femtio-plus utan fritid, någon som tror att "gud, vad du är sexig" ska få det att rinna till, en annan som är en självutnämnd perfekt träningsnarkoman. Så varför, kan man fråga sig. Och det har jag gjort, minst hundra gånger. För där kommer den rädda tjejen, den tjejen med hjärna istället för hjärta. Hon svarade nästan ingen. Det ändrades för några dagar sedan.

Jag vet inte varför det ändrades. Jag tror att det var efter att han skrev igen. Det har jag heller inte berättat egentligen. Han får väl hoppas att jag mår bra, om han tycker att han mår bra av det. Jag mår inte bra på grund av honom i alla fall, det är en sak som är säker. Det jag skulle komma fram till är att jag fortfarande backar, när någon frågar om jag vill ses. Det är som om någon skuttar fram med en pistol, håller den mot mitt huvud och säger "prova en gång till om du vågar". Och vem vågar spela rysk roulette?

Jag tänker, det smäller ju. Förr eller senare. Men kanske har det smällt tillräckligt redan? Vad vet jag. Vad vet någon. Ingen vet någonting. Det enda jag vet, är att jag aldrig någonsin mått såhär bra. Kanske när jag var liten och söt, men vem håller koll på sånt. Hur som, det vore synd att förstöra. Det vore synd att rubba på en lycklig Sandra.

Tittade igenom min telefon igår och detta var vad jag hittade:

                   

Jag har haft en dag med romantik. Halvt om halvt ute i solen. Jag har läst böcker. Läkarromaner. Kroppar tätt inslingrade i varandra. Dejt under en åktur i London Eye. Oplanerat barn. Frieri. Giftermål. Trasiga människor. Sjukdomar. Jag avslutade filmen Dear John för en stund sedan. Vad känner jag efteråt? Att jag nästan skulle vilja ha någon bredvid mig när jag vaknar? Kanske.

Enligt facebook skulle jag vara en okomplicerad kvinna. Jag vet inte. Jag tror att jag är komplicerad. Min hjärna kanske. Och mitt hjärta är slutet, för den som inte redan finns där. Mest för hjärnans skull. För den vet bättre. Den har blivit smart. Men jag undrar just hur länge den tänkte vara det.

Jag menar, man skulle kanske inte dö av den blicken...

Jag var tvungen att trycka. Som alla andra. Enligt Facebook får jag en etta med jordvärme år 2069. En liten stund övervägde jag att det skulle stå "Skrattade ihjäl sig". Vad jag läste: "Fan också!". Det är jag. Alltid. I ett nötskal. Därför blev det ändå, nästan, skrattade ihjäl sig. Nyss. Jag skrattar faktiskt fortfarande. Kanske är jag övertrött. Kanske inte.

 

Fan också, när jag förlägger solglasögonen. Fan också, när jag inte hittar nycklarna. Fan också, när jag lämnar jackan någonstans på jobbet. Fan också, när jag tappar bort bilen. Fan också, när jag snubblar. Fan också, när jag kör rullstolar över fotknölarna. Fan också, när jag tappar nytvättat i en grushög. Fan också, när jag spiller Cola i lånade bilar. Fan också, när jag hittar böter på vindrutan för att jag varit lat. Fan också, när jag låter min bil krama betongstolpar. Fan också, när jag misstar schampo för duschcreme. Fan också, när jag är klar tidigare på jobbet och måste vänta in bussen.

På tal om bussar. Idag hade jag min absolut vidrigaste upplevelse, sedan jag flyttade hit. I ösregn väntade jag in bussen. Ombord, fick jag stå. Baklänges. Efter en stund fick jag sitta. Det hjälpte inte. Jag nästan stod ändå. Någon var ju tvungen att bromsa. Nu har jag i alla fall svart på vitt, mammas hjälpbromsningar gör inte någon nytta heller. Svettiga och fuktiga människor, tillsammans med minimal AC, fick åksjukan att fortplanta sig i överskriden hastighet. Jag hade hellre haft magsjuka trehundrasextiofem dagar om året, sålt min själ till satan och ätit orangea mördarsniglar, än att betala fyrtiotvå kronor för en nära-döden-upplevelse.

Det är lite bu-fucking-hu. Men ändå.

För övrigt:
   
Kanske finns det en viss likhet. Kanske inte.


Jag kan se ut såhär också.
     
Mindre botox-liknande.

Jag satt här och tänkte.

Vad vill jag ha?

Jag vill ha ett jobb. Jag har ett jobb. Jag älskar att möta människor. Olika. Lika. Ett smittande leende. Jag vill ha ett hem. Jag har ett. Två egentligen. Kramfors. Varberg. Jag älskar norrland. Luft. Lugn. Familj. Vänner. Jag älskar västkusten. Västkusten gav mig frihet. Ett annat lugn. Nya vänner. Soulie. Jag vill ha tid. Tid för mig själv. Jag har tid. Ibland. Jag vill resa. Jag ska resa. Sol. Bad. Mage eller rygg. Femtioen dagar. Semester. Betald semester.

Jag vill ha välmående. Jag har välmående. Inget tryck över bröstet. En kolugn tankeverksamhet. Jag vill ha närhet. Jag har närhet. En annan närhet. Närhet till vänner. Närhet till djupa samtal. Närhet till det som är viktigt. Jag vill ha roligt. Jag har roligt. På jobbet. Hemma. I telefonen. Utanför dörren. I biosalonger. Vid havet. Hemma hos andra, i deras soffa. Jag vill ha ett djur. Jag har ett, två, tre. En Sussie 100 mil bort. En liten del mollebus och en Avatar. Ibland. Till låns.

Härom veckan ville jag ha någon som möter mig dörren och säger att han saknat mig. Jag såg mig själv svara okej. Längre än så har jag inte kommit.

Vad jag vill ha, när jag vill ha det.

Någon som stryker håret från ansiktet tidigt på morgonen, för det har jag läst i veckorevyn att man gör när man är kär. Någon som får mig att känna mig vacker alla stunder på dygnet, för att han inte kan sluta titta på mig. Någon som vänder i dörren, för att han inte klarar sig hela dagen utan en kyss till. Någon som tycker om att laga mat, för att göda det tjocka i min själ. Någon som överraskar mig, för att han vill få mig att le. Någon som dansar löjligt, för att han vill få mig att skratta.

Någon som kramar mig vid diskbänken, för att det inte behövdes. Någon som tar med mig till sina vänner, för att jag är något att visa upp. Någon som går med mig på bio, för att han vill se mig koncentrerad. Någon som stryker mig på ryggen, för att han vill hjälpa mig att somna. Någon som håller mig i handen, för att jag inte ska stå på huvudet efter ett nålstick och fem provrör. Någon som vet min favoritfärg, för att ställa blommor på bordet. Någon som vaktar mitt hjärta med sitt, för att han inte kan tänka sig någon annan. Någon som ställer sig på knä, för att det föll sig naturligt.

Jag vill ha enkelt, när jag vill ha det.
Men inte idag.
Inte än.