Jag tänkte på farmor och farfar, på pappas bror, min farbror, nu när det snart är alla helgons dag. Jag tänkte att jag ville tända ljus vid deras gravplats. Jag kan ha lite dåligt samvete över att jag inte har gjort det någon gång tidigare. Och kyrkogården är aldrig vackrare än under den här helgen. Det brinner överallt. Jag tänker också på alla liv som människor saknar. Att livet är kort, att det springer fram och ibland ändras väldigt snabbt, från en sekund till en annan.

När jag var liten var jag övertygad om att farmor och farfar skulle leva länge. Alltid faktiskt. Så jag umgicks med mina vänner istället. Jag kunde ju alltid hälsa på dem någon annan gång. Men så kom den dagen då det inte längre fanns en annan gång. Jag var tretton, det var inte alls långt kvar till jul och farmor dog av leukemi. Ungefär två månader senare, några veckor innan min födelsedag, föjde farfar efter. Jag har hört att det blir så ibland, att den som blir kvar bara ger upp. Om det inte var riktig kärlek, vet jag inte vad som är.

Jag har alltid trott att farfar väntade med att somna in tills jag hade lämnat hans rum. Som om han på något vis kände att det inte var okej att sluta andas medan jag var där. Pappa ringde mamma ganska snart efter att jag fått av mig ytterkläderna hemma. Och jag gissar på att han blev lycklig igen, tillsammans med sin fru. Oavsett om himlen finns eller inte. Jag såg farfar gråta en gång, när farmor inte kunde öppna sina ögon längre. Jag har skrivit om hjärtesorg, men det jag såg då, kan jag se idag utan att blunda. Han begravde sitt hjärta.

På ett sätt känns det som om jag hade gjort likadant, med stora betongmurar istället för jord. Jag kände något litet för någon, nyligen. Inte han, men någon annan. På kort tid blev en person speciell för mig. Viktig. Dagarna var inte långsamma, nätterna blev lugnare, jag skrattade mer än vad jag gjort på länge och det var ingen hjärtlös missbrukare. Det blev inte som jag hoppades. Det var lite som den där filmen "He's just not that into you". Tråkigt, men okej.

Ni förstår, jag insåg en sak. Jag trodde inte att jag någonsin skulle känna något efter han som var elak, men jag gjorde det. Mitt hjärta var levande begravt och slog sig ut igen. Det öppnade sig för någon okänd som om det aldrig hade blivit sårat. Kanske för att vilja ha det farmor och farfar hade. Kanske för att det var ensamt. Kanske för att det saknade värme. Kanske för att det visste vad jag skulle sätta på min vägg. "Live every moment. Laugh every day. Love beyond words." För varje sekund räknas. Och vad vore livet utan chanser?

Jag hade aldrig haft en riktig pojkvän, förrän jag träffade honom. Med tanke på hur det ser ut idag och vad som utspelade sig, är väl riktig att ta i. Men jag hade någon i mer än en sommar. Och jag klamrade mig fast för glatta livet. Inte för min skull, men för hans. Det var det där med att förändra, trots att jag ett flertal gånger har blivit bevisad motsatsen. Där var det lite för min skull också. En gång skulle väl jag få uppleva vad jag ser i alla andra. Jag älskade honom för en anledning, men jag kan verkligen inte komma ihåg vilken den var.

De glansiga ögonen som mötte oss andra när vi gick mot altaret i augusti. En vän som aldrig sett någon vackrare i hela sitt liv. Han var hennes och hon var hans. Det syndes tydligt. Det är en speciell uppsyn. Kanske är det bara jag som ser den. Men så tänker jag på One Tree Hill. Det syns där också. De är skådespelare, men det är kärlek. Kärlek som kärlek egentligen. Det är uppsynen. Sättet att ta bort hårslingor från ansiktet. Blickar som fäster sig vid varandra som glittrande stjärnor. Leenden framkallade av ett hjärtas längtan. Allt det där får plats i ett ansiktsuttryck. Ett förälskat. Jag älskar bröllop, för där finns just den överallt. Och jag har ju några att beta av, i min älskade serie. Annars är det helt klart Helena och Marcus tur.

Jag tror att jag alltid kommer att vilja, att någon annan fyller mitt tomrum. Jag har nämligen aldrig klarat av att göra det själv. Jag har aldrig sett mig själv hel på egen hand. Jag har definierat mig med den som stått vid min sida just då. Sedan har jag inte klarat mig utan den. Men jag står faktiskt här. Sitter förresten. På tåget. Om ärlighet är vad ni vill ha. Men jag sitter här på egen hand. Det handlar om vad jag valde att göra för mig. Inte för mjuka händer, inte hårda. Inte snälla, inte elaka. Inte stora, inte för små.

Jag tittar ut genom fönstren och jag ser träd passera. Tågstation efter tågstation. Jag har sett fåglar flyga fritt. Vatten som med stor sannolikhet är lika kallt som det där hjärtat jag skrev om igår. Jag har hört tåget när det har känts som om vagnarna är på väg åt ett annat håll än färdriktningen. Jag har haft One Tree Hill. Musik i öronen. Men inget har gjort mig så lugn som när jag får lätta på den osynliga sjunten i hjärnan. Det är komplicerat där inne, det ska ni veta. Det flyger fram och tillbaka, precis som fåglarna.

Jag tror att jag har bevisat för mig att jag klarar mig själv. Det är klart att sängen är tom. Inkorgen är också tom. Mitt kylskåp är tomt. Min lägenhet har inget liv i sig när jag inte är där, om ens då. Min hjärna är tom och full. Hjärtat följer samma tråd. Det är fyllt av mycket, men liks förbannat hungrar det i det tomma. Det sägs att kärlek inte ska hittas, att det bara kommer och sedan slår ner som en blixt från klar himmel. Blixtra då för fan, tänker jag. Ibland. Kanske lite nyss.

När jag publicerar det här, är jag hemma. Då har jag varit på banken och löst mitt problem. Då har jag kastat in väskan och resten, innanför dörren. Då har jag svält lite, men inte helt. Då har jag suttit i min bil. Då har jag handlat. Då har jag lättat på trycket i blåsan som har följt mig på tok för länge. Då har jag tänkt lite till, känt efter lite mer och kanske hunnit skriva en rad till som ingen tjuvkikar på. Bara för mig. Bara för idag. Bara för att jag inte längre är den jag har varit.

Så här sitter jag, ensam, i ett hotellrum. Jag ser en bit av Stockholm. Jag ser ett hål i marken. Någon annans arbetsplats. Och jag hörde precis en vissling. Så tyst är det här. Men det är ändå rörelse och det är allt annat än Kramfors. Det är en dag till att inte titta på mina tapeter, mina tavlor, mina blommor och inte ligga sömnlös i min säng. En natt till utan hjärtat som fryser till is för varje mil jag närmar mig.

Det var skönt att vara borta. Det var alldeles för skönt att lämna staden som inte har någonting annat än mörker att erbjuda. Jag vet att jag har mina vänner och min familj där, men världen är så mycket större än så och jag har bara sett en bråkdel av den. Jag har hittat till Spanien, Turkiet, Thailand, Marocko, Grekland och minimala delar av Sverige. Det är som vad Stockholm visar mig nu, ett hål i marken, i något så mycket större.

När jag for, lade jag tillit och hopp till en enda människa. Det var dömt att misslyckas, vilket det också gjorde. Mellan det hade jag förstås jävligt roligt. Shotar av tequila. Shotar av Baileys. Helena. Marcus. Marcus familj (en mycket, mycket trevlig familj). Gekås med alldeles för lite pengar. Chips och dipp mitt i natten. Surr om Reinfelt och en gnutta världsfred. En Kristoffer-Robin på en pizzeria som jag tror pussade mig på kinden och/eller halsen, innan han faktiskt började prata. Och än mer därtill.

Jag kan skriva mig till vad jag känner, vad jag vill ha. Men jag kan inte prata om det. När vi stegade hem från Harrys under lördagskvällen tog jag av mig klackarna. Mina fötter var inte torra när vi kom hem, men det var inte mina kinder heller. Jag var verkligen inte ledsen. Jag var arg. Och egentligen, egentligen var jag inte arg på någon annan än mig själv. Även fast någon annan fick skulden för det. Någon sa att den inte tycker om att jag inte dricker, så jag drack ganska mycket. (Men vi ska verkligen inte glömma att jag hade riktigt roligt.)

Problemet är, att det inte är så jag ser mig själv. Förut drack jag mindre, när han drack mer. Jag gjorde det för att jag såg vad alkoholen gjorde. För att han redan drack för mig och resten av befolkningen. Jag ändrade mig för att jag skulle bli bra, för att jag skulle duga i hans ögon. Jag gjorde det aldrig. Den här gången dög jag inte för mig själv. Jag låste mig fast vid någonting som jag bara har drömt om, kände något gjorde jag också, men jag fick ett hål i marken och jag vill ha resten.

Jag tänker förmodligen alldeles för mycket. Överanalyserar. Men det gör ingenting. Jag är sån och jag kommer alltid att vara sån. Det skulle inte vara jag, om jag inte kunde skriva det här. Det skulle inte vara jag om jag inte tömde mitt halvfrusna hjärta halvvägs till Kramfors, precis ovanför någon annans arbetsplats.

Under nätterna med honom kunde jag aldrig slappna av. Jag sov med ett öga öppet och ett stängt. Jag kände av alla hans rörelser. Jag visste om när han lämnade sängen. Jag lyssnade med parabolantenner varenda gång han klev upp, för att kunna syna osanning. Jag låg i samma svettpöl. Jag värmde med min kropp när han sedan hackade tänder. Jag tröstade. Jag lugnade. Jag vred och vände mig, tillsammans med min känslostorm.

Jag sover fortfarande på samma sätt. Trots att jag inte har någonting att försöka hålla koll på. Trots att han inte är i närheten. I mitt liv. Trots att jag mår bra. Jag minns ärligt inte när jag hade en sån här bra känsla inuti mig sist. Men jag lyckas inte med huvudet på kudden. Inte med bananer. Inte med varmt rinnande vatten. Inte med varm dryck. Inte med att bädda på soffan. Inte med någonting att somna till. Inte med en bok. Inte med ankan Alfred. Inte med farmors gosehund. Inte med en lugnande atmosfär av tända ljus.

Jag skulle kapa av min högra hand för en hel nattssömn. Jag skulle ge upp mitt hem för att få sova riktigt, sammanhängande. Och jag skulle gladeligen drabbas av total minnesförlust, om det var vad som krävdes. Jag är konstant trött och det går ut över allting runt omkring mig. Familj. Vänskap. Jobb. Lägenhet. Mig. Framförallt mig och vad jag vill. Jag har energi, men inte tillräckligt för mer än en sak per dag. Jag tappar fokus, är förvirrad, tillämpar guldfiskminne och försöker skratta bort det.

Nu sitter jag här med blytunga ögonlock, men jag vet, att så fort jag lägger mig tillrätta så börjar allting om igen.

Och där gick vi in på systemet. Inte bredvid varandra. Jag bar klänning och höga klackskor. Utan att överdriva, borde din rygg varit rak och du borde ha spruckit av stolthet. Men du skämdes. Du var aldrig tillräckligt nära för att ens nudda vid mig. Du ville att besöket på glasbanken skulle vara över, helst innan vi gick innanför dörrarna. På minuten kan jag faktiskt inte minnas en gång som du visade att jag var din ute bland folk. Det borde varit tvärt om. Jag är nämligen tjugotre och du fyrtiotvå.

Jag försökte mig på koll, kontroll. Jag sökte igenom din lägenhet. Jag sökte igenom min. Jag sökte igenom byxor, tröjor, jackor, väskor och skor. Jag hamnade i din telefon. Det är inget jag är stolt över. Men man förlorar förståndet när alkoholångor skylls på en trasig tand. Man tvivlar på sig själv när knappnålspupiller svettas. Man slutar finnas till när ett missfall som inte ägt rum, blir en ursäkt att inte träffa någon och lösa en skuld. Man tappar kontakten med omvärlden när lögner blir till sanning och verklighet.

Jag hittade lappen där det står att du är skyldig mig ditt liv. Den lapp som skrevs när du inte var närvarande i hjärta och huvud. När du hade varit borta några extra timmar och "tagit en långpromenad". Jag ska försöka att inte sätta igång brandvarnaren när jag bränner den alldeles strax.

Men innan dess, ska jag ge mig själv en fet kram för att jag står här idag. För att jag står upp utan tyngd på mina axlar. För att jag slet mig loss från någon som utnyttjade mitt körkort i utbyte mot klagomål över min bil. För att jag övergav och lämnade den som flera gånger ville att jag skulle välja mellan min familj och honom, utan att säga det ordagrant. För att jag kan skratta mig till döds när jag ser mina röda trosor, väl medveten om bilderna jag har med samma någon iklädd endast dem.

Förut såg jag alltid ljusglimtar. Jag mindes det jag trodde var kärlek. Och jag höll en, två eller till och med tre vägar öppna för den som inte ens kunde få till ordet tonårshora. Nu ser jag bara beckmörker. Nu minns jag bara monstret som jobbade med lögner. Och nu har jag en enda väg utan ormen med taggtrådsgift. Min egen, spritt språngande nakna, utan stavfel.

Om någon såg en gungande bil som skippade hastighetsbegränsningen längs riksväg90 strax efter tre i eftermiddags, så var det bara jag. Jag skruvade upp volymen och dansade bakom ratten, hela vägen hem till en tom, älskvärd lägenhet. Till ännu en kväll i total jävla frihet. Jag har inget som binder mig. Inget som hånar mig. Inget som "försöker" ta livet av sig. Inget som låtsasgråter av saknad. Inget som missbrukar tre alldeles för vackra ord. Jag har inget av det. Men jag har allt, jag har mig.

Tidigare, har jag haft tusen olika mardrömmar med nästan samma innehåll. Misshandel. Våldtäkt. Död. Härom natten hade jag en annan, en bättre. En snygg karl som knottrade min hud med sina fingerspetsar. Och han låg still bredvid mig, som om det var den enklaste saken i världen. Han såg mig. Han lyssnade. Han tog bort en hårslinga från ansiktet och placerade den bakom örat. Den drömmen innehöll allt jag saknat. Och den morgonen vaknade jag utvilad, första gången på mer än ett år.

Det spelar ingen roll att jag inte har någon. Det spelar ingen roll att jag har lagt ner tårar, tid och energi på någon som varken var värdig eller förtjänade det. Det spelar ingen roll att någon lurade mig totalt. Det spelar ingen roll att pannan kokades torr och luktade brand. Det som spelar roll, är vad jag har sett de senaste dagarna när jag mött mina ögon i spegeln. Jag har sett glädje, lärdom, lycka. Jag har sett styrka. Sånt jag har förnekat mig själv alldeles för länge.

Det tog över ett år för mig att lämna. Det tog 365 dagar plus, för mig att förstå vart jag hade hamnat någonstans. Jag hjälpte ingen. Jag hjälpte inte mig själv. Jag har klandrat andra, honom, men mest den jag har varit innan jag skrev det här. Det tog över 52 veckor för mig att hitta den spritt språngande, utan stavfel. Det är många timmar som inte spelar någon roll nu när jag kan dansa med knottrande hud, i bilen, med bältet på.

Jag skrev förut att jag inte visste vem jag var utan dig. Som om jag saknade mening. Sanningen är den, att jag saknade mening tillsammans med dig. Jag förlorade mig själv i sällskapet av dig. Jag har också sagt, att slutar man älska någon, så har man inte älskat riktigt. Det är heller inte sant. Jag andades manipulation. Min kropp reagerade av skuld. Mitt hjärta slog av illusion. Jag älskade. Men inte längre. Inte till priset av att inte ens göra ett försök till att älska mig själv. Det hade jag aldrig kunnat gjort, i skuggan av din kyla.

Du var ombytlig. Ena stunden var jag allt, endast för i nästa inte vara värd mer än skällsord och hat. Vi skulle finnas för varandra. Den genomskinliga meningen i det, var att jag skulle finnas för dig. Annars skulle du inte klara det. Annars skulle du inte leva. Annars kunde du lätt hitta någon annan. Annars skulle ingen vilja ha mig. Annars kunde du avliva djuren. Annars skulle du vägra prata med mig på flera dagar. Annars skulle du inte kunna titta på mig. Annars skulle du inte kunna ta i mig. Annars var allt mitt fel.

Jag kunde försvara dig tills jag hade slut på förklaringar. Men ändå hitta sätt att försvara en gång till. För han menade inte så. Han ska sluta dricka. Det är sista gången. Han har slutat dricka. Var det verkligen han du såg? Han är inte elak mot mig. Han är som en stor nallebjörn egentligen. Det är alkoholen som gör honom sån där. Han förklarade så jag förstod. Han berättade sanningen för mig. Han behöver bara lite tid för sig själv. Han klarar sig inte utan mig. Ni vet inte hur han är. Ni ser inte vad jag ser. Jag hade rätt i två saker, ingen visste hur han var och ingen såg vad jag såg.

Många berättade andra sanningar för mig, men jag förstod ändå inte. Jag gick ändå en walk of shame tillbaka, fler gånger än vad jag har fingrar. Jag älskade honom och han älskade väl mig. Han var ju faktiskt inte sån. Just nu, den här minuten, tror jag att jag kan förstå andras rädsla och oro. Det hade otvivelaktigt kunnat vara värre än att sitta här med en trasig självkänsla och skriva om det. Problemet med att det hade kunnat vara värre, är att blåmärken på insidan inte syns. Det är på ett sätt nästan lika illa.

Andra människor får gärna säga till mig vad jag skulle ha gjort. De får gärna säga vad de tänker eller ha en stark åsikt. De får gärna kritisera mig. De får faktiskt också gärna tycka tyst. Ur mitt perspektiv, är det absolut mycket som hade kunnat vara annorlunda. Om. Det enda jag blev för polisen var statistik, men jag blev i alla fall inte ett mörkertal. Om det hade varit annorlunda andra gånger, förutom just den gången jag precis nämnde, hade det förmodligen ändå inte hjälpt mig ett skit. Ingenting hade hjälpt om jag inte hade hittat dörren till den psykolog jag träffar varje tisdag.

Jag kan inte säga att jag aldrig skrivit något för att göra någon illa. Men det här är inte för att göra någon illa. Det här är för mig. Min chans att inte blunda för vad som varit och springa framåt istället för att lunka med huvudet nedböjt. Jag ångrar ingenting, för det är ingen mening. Jag känner ingen rädsla, jag har inget att vara rädd för. Jag känner ingen skam, för det är inte mitt fel. Jag känner mig glad. Jag känner mig lycklig för första gången på länge. Jag känner mig bra. Jag är fri. Fri som en fågel.

Det finns en människa på den här jorden, som kan få mig så arg att jag skakar. Jag skakar. Jag slår på tangenterna. Och jag är tamigfan blodtörstig. Jag kan ta, att känna mig som en pestsmitta nu när jag mår dåligt. Att människor undviker mig. Inte svarar. Inte hör av sig. Men jag tar inte fitta en gång till. Jag tar inget mer från din mun, dina händer eller ditt jävla sätt.

Jag ska hata dig för att du fick mig att älska dig. Jag ska hata dig för att du drack mer än du såg på mig. Jag ska hata dig för allt du sa. Jag ska hata dig för idiot, fitta, hora och tonårsluder. Jag ska hata dig för att du påstod att du älskade mig. Jag ska hata dig för spyan på mina kläder. Jag ska hata dig för hårtussen jag trasslade ur mitt huvud och lade ner i handfatet. Jag ska hata dig för att du hotade att döda mig.

Jag ska hata dig för flytthjälpen som försvann. Jag ska hata dig för frånvaron på min födelsedag. Jag ska hata dig för det du riktade mot min familj. Jag ska hata dig för lögner. Jag ska hata dig för ursäkter. Jag ska hata dig för de dagar du struntade i att svara. Jag ska hata dig för de dagar du låtsades att allting var som vanligt. Jag ska hata dig för att jag inte har tio, utan hundra orsaker att hata dig. Jag ska hata dig, för allt jag gjorde som inte var för mig. 

Även fast jag sitter där jag gör. Även fast jag aldrig trodde att du skulle göra rätt för dig. Så fanns det där. Hoppet. Kanske. Kanske gör du så. Riktigt. En gång. Men jag fick fitta, tonårsluder, idiot och dra åt helvete gånger två. Nu ska du ut. Din skit ska bort. Och jag ska hata dig tills den dag jag kan dansa och knulla på din grav.