En svartvit med vingar,

med en framtidstro,

en vision.

Små pinnar blev ett bo.

Oavsiktligt större,

byggt för två.

Regnet rinner av blanka fjädrar.

En svartvit börjar på nytt,

i en liknande cirkel,

ibland för två.

Små pinnar faller itu,

avsiktlig minskning av droppar,

med en egen framtidstro.

Det var sommar, en sommar under en ny kategori. En flykt till ett ställe utanför sig själv.

Solen stod högt på den blå och vinden smekte försiktigt igenom ett nyfärgat hår. En vanlig dag, om det inte vore för sällskapet. En vältränad kropp som gjorde hennes fulländad. Attraktionen hängde i luften, som en del av två liv, förenade med varandra.
Framför henne reste sig stora pelare, från botten av den glittrande älven. Den slingrande, som sträckte sig bortom horisonten. Han hade berättat om något han ville visa. En plats han gick till för att känna ro, ett inre lugn. Upptäckten om vart, fick hennes ben att mjukna och en vilja att försvinna under henne. Sakta men säkert, sattes en fot framför den andra. Bakom styrdes hennes förtvivlan av hans händer.
I hans hand, växte hennes mod. En meter från kanten blev hennes största bedrift och utsikten var obeskrivligt vacker.
Hon letade efter ett lugn och det enda sättet att finna det, var att smaka på hans läppar. Falla in i hans välkomnande armar och glömma omvärlden. Just då, var hon exakt där hon ville vara. Världen krympte och för varandra, fanns bara den andre, heta kyssar och hård betong. En bris svalkade två lättklädda kroppar, högt ovanför vattnet.
Den dagen skulle en saga spelas in, med ett lyckligt slut som på film. Dagen den började skrivas, var samma dag som ett slut uppdagades. Det tycktes att dem fortsatte lura varandra och låtsas att det var ömsesidiga känslor, när det bara var en sommar under en ny kategori. Ett ställe bortom sig själv, liksom bron deras fötter vandrat på.

Sanningen är inte alltid vad den borde vara. Några ord kan förändra det du ser, fånga dagen i ett annat ljus. Ett sånt ljus man gärna blundar för och beskyddar, trots att åtskilliga bevis pekar mot en annan verklighet. En glömd. En gömd. En lögn.

Vardagen kantas ständigt av taggar. Vassa. Elaka. Rosenbuskar som envist blommar, även under vinterhalvåret. Den tid på året, det borde räcka med enbart mörker. Kolsvarta nätter, utan minsta glimt av ett svajande sken. En trygg famn att lägga en kropp av bristande tillit. En axel att stödja sig emot. Ett hjärta att komma nära, närmre. En mun att lyssna till, läppar att kyssa. Att dela, med någon speciell. Bara ett litet svajande sken att sakna, när inte ens försvinnande snö tänder en gnista av hopp.
Längtan efter ärlighet, efter en tid i kyla. Önskan om vänlighet, efter en tid av elakhet. Sökandet efter mod, efter en tid med avsaknad. En vilja av att höra, men inte lyssna till nya sanningar. En vilja av att se, utan att luras av ett annat ljus. En vilja av att berätta och bara gå. Lämna ett förflutet och inte titta tillbaka, på det som missförstods. En illusion med bristande värdighet.

Det inre skriket av att vilja, att hitta och att vara. Den stressande känslan av att inte räcka till, att vara en person för lite i sina egna skor. Medan de olika skorna promenerar runt i en cirkel, svår att komma ur. En välanvänd väg med liknande mönster. Mönster från förr.

Andra ögon synar ett nyinköpt skal, precis vad innehavaren ansåg var menat för dem. Byxor som gav intrycket av en snygg och välformad bak. Tröjor som framhävde det minimala ovanför midjan. Smink som skapade ett mer eller mindre vackert ansikte. Allt för att dölja den lilla flicka som vill, men inte vågar.

Jag minns hur det känns, hjärtat.

Varje dag var som en ny sång,

en melodi om rosa moln.

En ingående förklaring

skapad efter känslan du kände,

för att fylla tomrummet du bar.

Jag vet att du har memorerat hans röst.
Den får dig att slå hårdare och växa av längtan.

Ja, jag vet vad han gör med dig.

Han manipulerar tomrummet,

vill fylla med sitt.

Jag vet att du kan bygga pusslet

av hans ansikte,

under din vilopaus.

Snälla hjärtat, lyssna på mig.

Jag vill be dig att gå din egen väg

och följa drömmen som föddes.

Den finns där,

inom dig.

Det finns någon.

Någon med mjuka händer,

som är redo att fylla det rummet av längtan.

Känn dig inte ensam,

det klär dig inte.

Göm dig inte,

visa ditt innehåll.

För det kommer ta någon med storm.

Insidan av ögonlocket gjordes inte lika ofta sällskap. Hon såg honom inte som hon en gång gjort. Han hamnade inte längre på en piedestal med en glittrande gloria ovanför sitt huvud.

Hjärtat var numera täckt av kedjor och stora lås, noga sammansvetsade. Den här gången. Den här gången skulle det vara annorlunda. Precis som det sagts alla andra gånger. Tillsammans var dem tre som stångat, stampat sig fram. Hänsynslösa och egenkära steg över hennes känslor, fram till någon annans. Ett textmeddelande hade berättat vad hon redan visste. Han, den sista av de tre, hade tågat fram i de redan upptrampade fotspåren. Knappt fria från värmen av den som gått före.

Hon hade stängt av. Stängt ut honom. Stavat ett nej. Han tog bokstäverna på ett annat sätt. Den bild hon knäppt, hade visats på en vibrerande telefon. Leendet dem delat, ville att hon skulle svara. Pulsen hade ökat, medan hjärtat kunde ses utanför kroppen när det slog sina hårda slag. Hon höll andan och väntade. Efter några sekunder dog vibrationerna ut, men hennes hjärta skulle behöva kämpa ett tag till. Kämpa för att han inte skulle ha den effekten på henne och för att hennes nej, skulle fortsätta vara ett nej.

Hon var inte längre beroende av någon annan än sig själv.

Splitter skadar, bitar från förr med vassa kanter. Den brännande känslan i bröstet av det som gick fel. Det som inte blev som hon tänkt sig. Viljan hon inte kunnat styra, den som inte var hennes.

Orden hon en gång format med sin mun var meningslösa. Känslorna hon kände, gjorde henne schizofren. Hon hatade dem, precis lika mycket som personen dem brann för. Han som svek, han som lekte och ljög. Han som kommunicerade med text och vände delar av hennes liv upp och ner.

Han pratade om ärlighet och hon såg sig själv, en film i repris. Hon var inte oskyldig. Kontrasterna dem emellan, var inte stora. Lätt för att dölja, svårt att förklara - gemensamma nämnare i två skilda liv. En undermedveten kamp om vem som kunde göra mest skada. Hon hade försökt skydda sig själv. Han hade attackerat. Han hade inte glömt. Ingen av dem hade förträngd. Hon bar det med sig varje dag, varje timme och varje minut. Misstaget. Känslan av att vara ensam. Vara den som förstört och tagit för djupa andetag.

Tankarna gnagde. Ursäktade det honom, hans nonchalans och okänsliga sätt? Fick hon yttligare ett smakprov av en egen medicin?

Hon hade inte menat. Bara älskat.

En yta.
Ett avtryck.

Glaset speglar en tid,

ett annat liv.

Fingrar har nuddat,

önskat en värld innanför.

En kall.

Ett slitet.
Mörkret gömmer,

glimtar och berättar.

Tanken på andra sidan,

längtan av att vara.

Sakna och saknas.

En hand har sökt

villig att möta.

Värme öppnar en önskad plats,

en insida,

stor av kärlek.