Det var mörkt i rummet. Ångesten hade växt till sig som en klump i bröstet. Hon stirrade upp i taket och undrade hur länge hon skulle behöva vara vaken den här gången.

De tidigare dagarna hade skyndat förbi. Hon inbillade sig själv att allt varit bra, men något hade hänt. Hon hade blundat. Inte velat vara någon till last.

Hon tog fram fotografiet. Det gick inte att urskilja särskilt mycket i mörkret. Hon kunde det utantill så det gjorde ingenting. Gråten var nära nu. Hon ville blunda. Men hon såg. Det gjorde ont att se. Det gjorde ont att känna. Hon undrade - Vem är du? Varför kunde inte du vara lite mer som jag?

Dagen innan hade känslorna varit för många. De sa alla samma sak. Du är ingenting. Du är värdelös. Du förtjänar det här.

Hon hade lyssnat.

Inte velat känna mer.

Hon hade tagit det steg som krävdes. Det hade inte varit i rätt riktning, men det hade varit skönt. Hon hade blivit lugn. Mått bra.

Hon tog några tomma andetag. Tårarna ville inte sluta rinna.

Skulle hon någonsin bli hel igen?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...