Jag har inte skrivit på länge. Ärligt talat så har jag ingen aning om varför. Eller så har jag det. För det mesta känner jag mig urusel på att skriva när jag mår bra. Det blir kassa meningar. Fel. Bara fel. Det kanske är lätt att missförstå mig nu, för jag mår inte dåligt. Jag måste faktiskt säga att jag mår oförskämt bra. Om jag behöver utveckla, så är jag på ovanligt gott humör. Men.

Jag skrev ingenting förra gången han kontaktade mig. Inte mer än att jag klickade in en bild på instagram och bokstaverade "The story is over now. The end." Och det är sant, men då fick det mig helt ur balans. Min hjärna stakade sig. Jag grät en aning. Och jag drömde mardrömmar. Jag svarade honom inte. Jag skrev inte att han inte skulle kontakta mig ännu en gång. Jag tyckte att jag hade gjort det klart. Kristallklart.
Men så kom det ett meddelande igår igen. "Får dig inte ur mina tankar. Sorry."

Där satt jag med hans namn framför mig, det meddelandet, på middag med mina arbetskamrater och jag blev arg. Irriterad. Frustrerad. Hur jävla svårt ska det vara? Hur jävla svårt ska det vara att låta bli mig? Jag tänkte likadant som förra gången, många andra gånger, att jag skulle låta bli att svara. Men. Men jag kunde inte.

Kort och gott svarade jag: "Jag har sagt det förut och jag säger det igen, skriv inte till mig mer". Vet ni vad jag får tillbaka? "Känns fan inte okej. Så du vet." SÅ JAG VET? Jag vet inte om jag behöver ursäkta mig nu, men jag för i hela helvete SKITER bokstavligen i hur jävla okej det känns för honom. Jag är den absolut sista människan på hela satans jorden som behöver veta vad han känner. Eller vad han skriver att han känner. Psykopater känner ingenting. Och det är en stor jävla parentes, åtminstone för er.

Visste ni förresten varför man inte sätter en "psykopat"-diagnos på någon? För att det förstör livet för människan i fråga. Det komiska i det hela är att psykopater förstör alla andras liv. Det finns ingenting, INGENTING, positivt med att ha en sån människa i sin närhet. Googlar man, får man i andra ord, rådet att springa i en helt annan riktning, så långt bort man bara kan.

Jag känner att jag skiter i vad jag skriver just nu också. Jag skiter till och med i hur jag skriver det. Jag har varit alldeles för nära honom för att inte kunna säga det här. Jag har haft tillräckligt med psykologsamtal för att inte förstå vad hon menade med psykopatiska drag. Jag har hört alldeles för många lögner. Jag har sett alldeles för mycket brist på känslor. Jag har sett honom slå andra människor framför mina ögon, framför barn. Jag har sett honom göra illa ett barn, sin egen dotter. Jag har upplevt att han har gett på sig mig fysiskt. Jag har hört honom hota mig. Andra. Alltså, jag orkar inte ens. Min hjärna orkade inte då och den orkar inte nu.

Jag förstår inte. Jag vill inte förstå. Och jag vet att det inte är någon mening. För det finns ingen logik. Det finns ingenting att ta på. Inget konsekvent. Inget, förutom att han är en genomrutten människa inifrån och ut. Han är sjuk. "Ja, men missbruk förändrar ju människor." "Beroendepersonligheter...." Så många gånger som jag har velat skratta när jag har hört det. Jag gör inte narr av människor som faktiskt lider av den här sjukdomen. Han må vara alkoholist. Han må vara narkoman. Men hans personlighet är bestående, även som en nykter individ. Han är någonting helt annat än bara en missbrukare.

Det som störde min tillvaro förra gången han skrev, var de nya sakerna som dök upp. Saker jag har förträngt att han har sagt. Saker som han har hotat med. Jag drömde som sagt mardrömmar. Och jag var verkligen helt ur balans. Jag kan inte förklara. Jag kan inte förklara hur det rörde om i mitt huvud. Inte heller hur det skakade golvet jag står på. Men det gjorde det. Jag avskyr, fullkomligt hatar, när dessa minnesbilder passerar min näthinna. Jag vill inte. Det är fan färdigt. Det är över. Men ändå springer det förbi som om det vore ingenting. Som om det vore vad som helst. En rosa flodhäst.

Eftersom jag upplever mig själv annorlunda. Eftersom jag ser mig själv med andra, nya, friskare ögon, kan jag inte för mitt liv acceptera att han eller det han skriver, kapar mig vid fotknölarna. Jag känner mig starkare. Befriad. Jag har en någorlunda bra och existerande självkänsla. Jag både känner och tycker att det borde räcka för att jag inte ska bli ett känslomässigt vrak. Åtminstone inte så att jag inte ska bli den som inte pallar att titta tillbaka på mig själv i spegeln.

Men. Men det hände.

Men det gick också över. Det varade "bara" i några dagar. Sedan var allt som vanligt. Jag var som vanligt. Nu frågar jag mig, hur det var möjligt? Jag läste för någon vad han skrev då och fick "det var ju snällt, men". Det blir många men idag känner jag. Men det han skrev, var inte snällt. Det kanske, på sin höjd, var formulerat bra (som vanligt). Men ordet gumman, får mig att vilja kräkas. Att han säger att han tänker på mig, att jag är den finaste som korsat hans väg, att han önskar att det vore annorlunda emellan oss, är inte ens ord. Det är en urinstråle rätt i ansiktet. Det är sjukt. Som varfyllda exem. Bara ett av hans alla sätt.

Gårdagens konversation fortsatte såhär:

P: Ursäkta mig. Att jag tänkte på dig.

Jag: Jag skriver det en gång till. Skriv inte till mig mer. Jag vill inte ha någon som helst kontakt med dig. Jag skiter i vad du tänker. Jag skiter i vad du gör. Jag skiter i vad du känner. Och jag skiter i dina jävla förlåt. Det betyder ingenting för mig P och inte du heller.

P: Puss.

Jag vet att ni kanske inte förstår. Jag är medveten om hur det ser ut. Men jag önskar ingen en plats i mina forna skor. Jag är inte säker men jag tror att det endast är då, man kan förstå tomheten och schackdraget bakom varje bokstav.