Det inre skriket av att vilja, att hitta och att vara. Den stressande känslan av att inte räcka till, att vara en person för lite i sina egna skor. Medan de olika skorna promenerar runt i en cirkel, svår att komma ur. En välanvänd väg med liknande mönster. Mönster från förr.

Andra ögon synar ett nyinköpt skal, precis vad innehavaren ansåg var menat för dem. Byxor som gav intrycket av en snygg och välformad bak. Tröjor som framhävde det minimala ovanför midjan. Smink som skapade ett mer eller mindre vackert ansikte. Allt för att dölja den lilla flicka som vill, men inte vågar.

Jag minns hur det känns, hjärtat.

Varje dag var som en ny sång,

en melodi om rosa moln.

En ingående förklaring

skapad efter känslan du kände,

för att fylla tomrummet du bar.

Jag vet att du har memorerat hans röst.
Den får dig att slå hårdare och växa av längtan.

Ja, jag vet vad han gör med dig.

Han manipulerar tomrummet,

vill fylla med sitt.

Jag vet att du kan bygga pusslet

av hans ansikte,

under din vilopaus.

Snälla hjärtat, lyssna på mig.

Jag vill be dig att gå din egen väg

och följa drömmen som föddes.

Den finns där,

inom dig.

Det finns någon.

Någon med mjuka händer,

som är redo att fylla det rummet av längtan.

Känn dig inte ensam,

det klär dig inte.

Göm dig inte,

visa ditt innehåll.

För det kommer ta någon med storm.

Jag har en känsla av att jag har klarat av allt, man kan lyckas med bakom ratten. Under dessa (snart) två år med körkort, har jag varit med om följande: kört av vägen, krockat med en annan bil, (NÄSTAN!) krockat med två älgar (dem valde att galoppera bredvid bilen istället), kört över en grävling, fixat fortkörningsböter och igår, var min egen bil på paletten och pang sa det, mot räcket.
Ärligt talat, så kunde jag inte ha blivit mer rädd. Men det slog mig inte förrän jag kom hem, att jag hade en jävla tur. Det hade kunnat varit värre, mycket värre. Förra året när jag var ute och körde, insåg jag väldigt snabbt att det skulle smälla. Det var oundvikligt. Det var alldeles för halt för att bilen skulle stanna och för att den andre skulle komma ur mitt körfält. Tur i oturen, så kunde personen bredvid mig göra nåt mitt i kaoset, medan jag satt som en fågelholk och upprepade orden "jag har förstört pappas bil".

Igår försökte jag med allt, men jag kunde inte häva den sladd jag fått. Trots det trodde jag uppriktigt att det skulle gå. Jag kunde inte förstöra min bil. Den skulle bara vara hel. Men räcket på motsatt sida, motbevisade mig helt. Det är inte mycket som är förstört, men det är tillräckligt. Tillräckligt för att sitta bakom ratten, ska skrämma mig ytterligare.

Sedan jag krockade förra året, har jag varit extra uppmärksam (gånger 10) vid korsningar. Hela min tankeverksamhet har varit fast vid att den andra bilen ska stå still. Den ska inte köra ut, som han, den andra gjorde. Och det skulle bara vara så, punkt. På halkbanan fick man se, som en liten fantasi, att såhär kan det gå. Då var det nästan roligt att försöka när händelsen spelades i slowmotion. Det enda jag kan säga, är att det jag fick lära mig då - Definitivt inte lika roligt utanför halkbanans område. Det säger bara pang och händer på en tredjedels-sekund. Det om något, är läskigt.

Som jag skrev förut, så fattade jag aldrig hur illa det HADE kunnat gå förrän jag var hemma. Tänk om det kommit en bil, en lastbil eller en buss? Med tanke på att jag hamnade på fel sida av vägen, kan jag inte vara annat än tacksam. Nu vill jag bara ha ett lugnt år bakom ratten. Så snälla, snälla, ge mig det.

Insidan av ögonlocket gjordes inte lika ofta sällskap. Hon såg honom inte som hon en gång gjort. Han hamnade inte längre på en piedestal med en glittrande gloria ovanför sitt huvud.

Hjärtat var numera täckt av kedjor och stora lås, noga sammansvetsade. Den här gången. Den här gången skulle det vara annorlunda. Precis som det sagts alla andra gånger. Tillsammans var dem tre som stångat, stampat sig fram. Hänsynslösa och egenkära steg över hennes känslor, fram till någon annans. Ett textmeddelande hade berättat vad hon redan visste. Han, den sista av de tre, hade tågat fram i de redan upptrampade fotspåren. Knappt fria från värmen av den som gått före.

Hon hade stängt av. Stängt ut honom. Stavat ett nej. Han tog bokstäverna på ett annat sätt. Den bild hon knäppt, hade visats på en vibrerande telefon. Leendet dem delat, ville att hon skulle svara. Pulsen hade ökat, medan hjärtat kunde ses utanför kroppen när det slog sina hårda slag. Hon höll andan och väntade. Efter några sekunder dog vibrationerna ut, men hennes hjärta skulle behöva kämpa ett tag till. Kämpa för att han inte skulle ha den effekten på henne och för att hennes nej, skulle fortsätta vara ett nej.

Hon var inte längre beroende av någon annan än sig själv.