Alla inlägg under oktober 2012
Jag tänkte igårikväll. På hur allting blev. Men jag har bättre och jag har sämre dagar. Jag är duktig på att skriva när jag mår dåligt, när jag har en svacka. Sämre är jag att skriva när det är bättre. Så det som jag skriver här är inte allt. Det är ingen helhet. Just nu är jag på en plats där jag inte kan skriva om solsken och gnistrande vatten. Jag vill inte läsa om solsken och gnistrande vatten, jag blir bara förbannad. Det var nåt jag hade och jag förlorade stort.
"Det är inte hela världen". Nej, det är inte hela världen. Men allting försvann och det blev hela världen. Det var inte bara någon jag tycker om som tog en annan otänkt väg. Jag gjorde det också. Jag kan märka att jag inte längre tittar på andra människor med samma ögon. Mycket som spelade roll, är oviktigt nu. Det saknas hjärta och själ i saker som jag borde göra, saker som jag vill göra. Men jag förmår mig inte. Jag orkar inte. Ibland är matlagning en hel vetenskap och sen bara sitter jag där. Lagom mer orkeslös.
Tragiskt kanske. Men jag går heller inte utanför dörren ensam. Inte längre än till brevlådan eller till bilen. Första gången jag handlade ensam, trodde jag att jag skulle dö av hjärtklappning. Sedan dess är alltid någon med mig, om det inte är på annan ort, i ett annat land eller en snabb inspringning på 10 sekunder. Det var aktuellt med ett möte nyss, för några dagar sedan. Fastän jag ville att det skulle hända, ville jag inte. Fastän jag inte skulle skriva så gjorde jag det, trots magont. Han skrämde mig. Och jag vet inte om jag egentligen hade klarat att stå framför, utanför mitt hem. Tänk då att stöta på någon som gjort så illa, där det inte är tryggt. Här, innanför min låsta dörr, är det just det. Mamma kan förstås ta sig in, men det sätter inte hela min värld ur balans.
Kvällen då allt vändes upp och ner, finns så djupt rotad inuti. Det är betongklumpen jag skriver om. Det är den som gör att jag låser innan jag hunnit in i mitt hem. Det var betongklumpen som gjorde att mitt hem inte kändes som mitt, tills för ungefär två veckor sedan. Det var betongklumpen som gjorde att jag hoppade till för minsta lilla ljud. Det gör jag inte längre. Men jag uppmärksammar mer runt om mig, än tidigare. Kontroll tror jag det kallas. Jag vill inte hamna i någon som helst utsatt situation igen. En gång är inte ingen gång och två gånger är inte lika med noll.
När jag tittar på mig själv ser jag liten och svag. Liten och osäker. Korkad. Och ofta kan jag känna att jag saknar mening utanför jobbet. Jag vet inte vart jag ska stoppa mig själv och jag gör mest ingenting när jag inte är där. Det är svårt att glädjas, men jag kan. Även fast det känns som om jag bedrar mig själv med falska känslor. Jobbet har gjort mycket för mig. Jobbet har tagit mig till ett bättre ställe. Människorna på jobbet har hjälpt mig framåt. En dag i taget, det är så långt som jag sträcker mig. Så säg inte bara, det är inte bara.
Lev, ha kul, skratta. Det var allt. Det var allt jag fick. Jag blev egentligen inte förvånad. Hur ska man kunna förvänta sig mer från någon som aldrig levererat tidigare? Men jag blev ledsen. Jag släppte allt direkt innanför dörren, satte mig bredvid och grät. Det fanns en liten öppning, en liten chans och den var inte heller viktig. Det fanns inte att förklara. Det fanns inte att säga ett litet ord. Det fanns ingenting. Känslan av att vara betydelselös har jag varit bekant med, men det här, det här hade flera kilometers distans. Till och med betongklumpen i bröstet kände ensamhet. Du skulle ha sagt nåt.
Det är märkligt, men sedan du försvann har bara fantastiska saker hänt. Det senaste är att jag får jobba utomlands i tre veckor till. Jag ska vara glad. Jag försöker vara glad. Men när det händer någonting bra, känner jag en starkt längtan av att vilja ringa. Jag vill berätta, dela. Jag vill kramas. Jag vill känna din lukt i mina näsborrar. Så, aj. Bara väldigt, väldigt mycket aj.
Det sägs att tiden läker alla sår, men tiden springer inte ens. Den är inte snabbare än en snigel. Jag vill att det tar slut. Jag vill inte vara trasig. Jag vill inte vara den, vars soffa alltid kommer att kännas tom. Jag vill inte komma ihåg varför. Varför gör mig arg. För varför, varför var det tvunget att bli såhär? Jag är inte dum. Jag ser och jag borde sett tidigare. Det finns en värld utan dig också, jag är bara inte säker att jag vill leva i den resten av mitt liv. Men det finns inget annat. Jag har inget val. Det finns gränser för dumhet.
I varje dröm
utan sömn.
I varje vaken minut
utan anstängning.
I varenda tanke
utan motstånd.
I varenda sång
utan musik.
I varje tår
utan vatten.
I varje andetag
utan luft.
I ett hjärtslag
utan dig.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
6 | 7 |
|||
8 |
9 | 10 | 11 |
12 |
13 |
14 |
|||
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
21 |
|||
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
31 |
|||||||
|