Inatt jag drömde något som, jag aaaaaaldrig drööömt förut.. Skämt åt sido. Drömde gjorde jag, faktiskt något som jag aldrig drömt förut och vaknade i lagom panik gjorde jag också. Jag var sen till mitt eget bröllop. SEN TILL MITT BRÖLLOP!?! Inte för att vara sån, men går vi inte händelserna liiiite i förväg nu?

Med den fetaste av alla bröllopsklänningar, längsta slöjan och de högsta klackskorna jag kunde hitta, satt jag ihoptryckt i min bil. Tänk en överpackad resväska och en stor ända på locket för att försöka få igen den. Har ni bilden framför er? Det är jag, min jätteklänning och Skurt. Ett par sardinkompisar.
Bröllopet "äger rum" i Sundsvall, mitt emot parkeringshuset fast på andra sidan ån. Inte helt lokaliserat, men gäster sitter där och väntar - samtidigt som ett stycke Dennis står någonstans som heter "framme vid altaret" och bredvid prästen. Den bilden behåller vi, medan jag fortfarande sitter i min bil (där jag av någon helt oförklarig anledning har hamnat, från att ha varit i något hus i närheten av The Place To Be). Gasar gör jag, så mycket som pedalen och bilen tillåter (på gränsen till dödsbädd för Skurt) - för jag ska hinna till mitt bröllop. Nu befinner jag alltså mig på E4 strax innan Birsta, i riktning mot Härnösand, fast jag är påväg mot Sundsvall. Drömmar är sällan logiska, eller hur?
I farten ser jag ett riktigt polispådrag, västar överallt. Kör förbi. Poliserna tittar på min bil och "ringer" till nästa trupp som står lite längre upp. Flera hundra meter av poliser finns framför. Uppenbarligen har dem bestämt sig för att stoppa mig. Några sekunder senare står jag där, MITT I VÄGEN, med en polis som tittar på bilen. Att det har gått fort bryr han sig inte om, utan hur bilen ser ut verkar vara hans/deras högsta prioritet. "Ja, det här ser ju inte bra ut" säger han och fortsätter med "den är ju olaglig". Att jag sitter inpressad i bilen med en massa av vitt fluff runt omkring mig, verkar ha ungått honom. När jag sedan utbrister "jag är på väg till mitt bröllop", vaknar han också. Han fortsätter att skriva på papperet, snabbt men bestämt. Ger det sedan till mig i all hast och säger "ta det här och åk, innan de andra märker att jag inte skrivit under".

Hux flux, utan att ha åkt många meter, står jag där det är meningen att jag ska stå - I början av gången, på väg fram till "altaret". Och just precis där, vaknar jag helt genomblöt. Man kunde nästan tro att det varit en mardröm.