Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledningarna är olika till allt. Det är igenkännandet som spelar roll. Att dela med någon som vet och förstår. 

Jag kan i och för sig bara prata för min egen del, men det underlättar lite. Och just nu känner jag, att skriver jag inte om det, då kommer jag att rasa inombords till en smutsig hög med blött April-grus. 

Inte en dag sedan Oliwer föddes har jag känt att jag vill föda fler barn. Han är mitt lyckorus och min största kärlek i livet, kanske självklart. Men hade jag fått välja bort dagen han föddes så hade jag gjort det. Jag hade dock aldrig valt bort honom. Aldrig. Han var aldrig oönskad från min sida, bara ett oplanerat litet underverk eller mirakel. Vilket som fungerar. Det är bara att det andra inte gör det.

Jag har fortfarande inte en enda positiv minnesbild från de timmarna, från att det började eller tiden efter. Jag har vid ett tillfälle fått en ljud-”minnesbild” av att han smackade när han tog bröstet. Idag minns jag inte när jag fick den, mer än att jag fick den någon gång när jag låg i min egen säng. Men det är det enda som har kommit fram trots eller med terapi, beroende på hur man ser det. Sedan är det skräckbilder, panik, dödsångest, rädsla och fantasilös smärta. Många säger att kroppen glömmer, men min har inte gjort det. Rädslan, paniken och ångesten kommer tillbaka varenda mens. Varenda månad. Eller jag bara vet den ändå, egentligen. När det gör som ondast, påminner det om varandra alldeles för mycket. Det gjorde det nu också. I torsdags, när den skulle ut. 

Jag är osäker på om jag vill säga den eller om jag vill skriva hon. Jag vet inte vad som är bäst eller vad som gör minst ont. Jag kommer aldrig att veta, men vid ett känslomässigt sammanbrott i ett stormande hav av hormoner, så kändes det som en tjej. Precis som när Oliwer kändes som en pojke. Känslan var densamma, fast tvärtom. Att jag skulle göra en abort, var dock ett tveklöst faktum. Av någon anledning kändes det inte bättre av att läkaren inte kunde hitta ett hjärtslag och såg en blödning, utan det i sig, gjorde mig trots allt ledsen. Så i sig spelade det ingen teoretisk roll, för hon hade med största sannolikhet ändå inte överlevt. Men det är inte teorin som gör ont på insidan.

Min älskade tröja ”My body. My voice. My pussy. My choice.” berättar min inställning till att det alltid är kvinnans val, i vilken riktning det än tar. Jag köpte den av just den anledningen och hade den vid gravidfotograferingen med Oliwer i magen och en Helena bakom kameran. Det kan också vara det bästa klädesplagget jag köpt, någonsin, av annars rätt så många. I alla fall så var det nog också en konsekvens av att min egen ”pappa” tyckte att det bästa med Oliwer, skulle vara att jag gjorde en abort. 

Förutom nu, så tänker jag på det varje gång Oliwer får ett kort från honom. Idag vill han fortfarande inte kännas vid att han sa det och ingen på den sidan av släkten, vet om att han gjorde det, men får för all del gärna försvara hans handlingar. Där är det mest ”man bryter inte en sådan relation”, men jo, det gör man, när hela relationen är en blodsugande igel. Det är heller inte blodsband som gör en relation – det är närvaro, engagemang och jävligt mycket kärlek. Och min upplevelse, min erfarenhet genom mitt liv, är att det inte finns. Så för egen del, släppte väldigt mycket ångest och för att inte nämna all besvikelse, när den försvann. 

Känner att jag hamnar lite överallt, men det är nog lite överallt jag har varit de senaste veckorna. Ända sedan testen och sedan alla gravidsymtom. Illamående. Onda bröst. Hormoner. Mardrömmar. Kräkningar. Det är nästan lite lustigt hur tidigt de kan komma, medan det samtidigt inte är särskilt roligt alls. Det upptar hela livet, hela dagarna och nätterna. Min kropp har inte riktigt känts som min egen. Det gör den inte nu heller, det har liksom inte försvunnit. 

Jag vill undvika att prata om det, samtidigt som jag inte vill. Jag vill definitivt undvika att känna det här, men det är inte valbart. Medan jag tror att det är lättare att skriva ut det, även om det är psykiskt och fysiskt påfrestande. Jag har heller ingen aning vem som kommer att läsa det här, men ärligt talat, är det inte ens ett problem. Jag tror det är mer naturligt att det ska ut ur mig, än att det ska gömmas och glömmas. Som mycket annat redan görs, av både ofri och fri vilja. PTSD-katastrofens eget signum, som jag bara får leva med. Men när jag fattar det logiskt, är det den som har gjort allting sju resor värre.

Det var inte ”bara” en abort, inte för att jag tror att det någonsin är en bara, men jag fick återuppleva det jag aldrig någonsin vill uppleva igen. Varken fysiskt, psykiskt eller känslomässigt. Innan, fick jag veta att det kunde kännas som mensvärk. Det var dock aldrig mensvärk som korsade mina tankar. 

Smärtmässigt var det som när det startade med Oliwer, med icke-existerande smärtlindring – fastän det nu bara inte var tillräckligt, trots viss hjälp. Av olika anledningar var jag också ensam hemma, mest krälandes på golvet mellan sängen och toaletten. Det är verkligt och ännu mer smärtsamt när man ska spola ner stora blodklumpar, som man i princip ombeds titta efter. Man ser dem tyvärr även genom tårfyllda ögon. Lite som en alldeles för regnig kväll när vindrutetorkarna inte räcker till och det plötsligt dyker upp ett djur på vägen. Det går inte att inte se, för just då, blir det kristallklart. Det var inte bara blodklumpar. 

Allt hade ”väl varit bra” om det hade stannat där. 

Eller ja. Bra. Mindre dåligt. Eller mindre fruktansvärt.

Men vad vore väl en bal på slottet?

Minns inte riktigt när jag kunde äta normalt sist. Hade det inte varit för Oliwer räknar jag med att jag hade legat kvar i sängen eller åtminstone inte gått ut, om jag inte blivit tvingad eller möjligen mordhotad. Söndagen blev jag inte tvingad att gå ut, men åttiotvå kvadratmeter och väggar kändes för litet, som ett hot om själslig död. Dessutom kändes det behövligt att fylla lungorna med cancer-rök på en plats där tiden normalt står stilla och ingen ser att tårar springer nerför kinderna bredvid och om varandra. 

Vad visste jag om hot om själslig död då förresten, när den kom på måndagen med magkramper och feber. Sist jag var i Örnsköldsvik på sjukhuset var det för att träffa barnmorskan och en av ambulanssköterskorna. I Sollefteå gick det inte och i Sundsvall var det fullt, för att komma på kontroll. 

Om pest och kolera är valet, tar man vanligtvis inte det tillsammans. Men. Jag tror det var värst av all pest. Att med några trappsteg, inse att det är just den avdelningen jag ska på. Att sedan se dörrarna till rummet. Att gå, om än några få steg, i samma korridor. Att hamna i ett extra förlossningsrum. Ensam. Det går inte att räkna den dödligt pulshöjande ångesten. Även om jag tyckt att jag redan haft den.

De sa att det såg normalt ut. Något i mig, gör att det känns som att det inte är klart. Kanske är det den återkommande nervsmärtan i underlivet och ut i benet. Kanske är det ikväll, den återkommande febern. Det konstanta illamåendet eller att jag inte riktigt kan äta. Kanske är det att jag inte kan slappna av, att det känns som om jag är mer än en riktigt spänd fiolsträng. Kanske är det mindre panik, kanske mycket mer ångest. Kanske är det att min kropp ännu inte känns som min egen. Kanske är det bara att det var lite för mycket på en och samma gång. Kanske är det att jag är ledsen. Det är nog allt.

På något vis är det klart som fan att jag är ledsen och allting annat. Sorgsen. Men sorg är jobbigt. Den suger livet ur hjärtat. Det är den jag känner på minst, alltid. Åtminstone sedan det är mer eller mindre konstaterat att det finns en hög dos av det, för att det blev som det blev med den där fantastiska pojkens födelsedag. Och även fast jag vet att det aldrig var på tapeten, vet jag att det skulle ha varit den tjugotredje november. Det är bara randigt. Ologiskt, särskilt sorgligt fördelat.

Det ska inte finnas. 

Får inte finnas. 

Fick inte.

Kan inte. 

Går inte.

Gick inte. 

Det är hjärtskärande att själv stoppa upp piller och döda något som inte får finnas och samtidigt ändå inte fanns, med hjärtslag och allt. Det var en olycka och en smärtsam påminnelse, med precis samma läkare som hittade Oliwer med samma ultraljudspinne i vecka sju.  

Jag kan inte riktigt avgöra om livet är ironiskt eller om det bara prövar mig tills jag knäcks fullständigt. Det är så att jag faktiskt undrar om jag också är som uttrycket ”det som inte går att laga med silvertejp, det är trasigt”. Men mest tänker jag på det de sa på sjukhuset om smärtan i magen går åt höger och ”det kan vara blindtarmen”. 

Och jag önskar nog att det varit blindtarmen istället från teststickorna fram tills nu. Det hade i alla fall besparat mig ett lidande jag inte trodde jag skulle uppleva igen, så ja, ett blött April-grus - här är jag.