Han krävde närhet, så han somnade på mitt bröst ikväll. Medan han fortfarande sov där, kunde jag ta upp telefonen och läsa det jag precis fått skickat. Jag läste och märker hur jag måste torka kinderna. Sedan slutar det inte. Det har inte slutat än. Så jag får försöka förstå att det fortfarande ligger kvar. Att det fortfarande hänt.

Han ligger i sin säng helt ovetandes och själv sitter jag på vår balkong och försöker andas så frisk luft som jag bara kan. Nikotinluft. Det gör ont. Inga ord kan beskriva hur ont det gör. Inga ord kan tala om hur lungorna krymper och hur insidan av bröstet brinner i en smärtsam konspiration av hopplöshet. Hjälplöshet.

Jag försöker verkligen förstå hur människor kan motivera nedläggningar av kvinnovård, förlossningsverksamhet. Jag försöker förstå hur människor, politiker, kan försvara det. Men hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än drar i trådar och försöker hitta en bra förklaring, så går det inte. Världskartan är för liten för det. Det går helt enkelt över mitt förstånd.

Den tomma blicken vet jag alltför väl att jag kan relatera till. Jag såg aldrig mina egna ögon, men jag behövde inte heller. Jag vet hur jag kände. Det sitter kvar i ryggmärgen. Tillsammans med ett hav av tårar reagerar varenda muskel. Varenda liten nerv blixtrar när ilskan och sorgen vinner. Det var när allting blev för mycket och det bara stängdes av.

Jag hann aldrig somna den natten. Jag var alldeles för nervös inför min igångsättning. Den var liksom spiken i kistan. Den sista lilla grejen att ta sig igenom. Jag menar egentligen inte lilla, men vad ska man säga när man ska pressa ut ett bowlingklot genom ett hål i en jämförbar storlek av en gul kiwi. Misströsta dock inte, det går. Det gör bara in åt helvete ont. Min bror påstod att det finns studier som menar att en pungspark är som en förlossning. Jag skulle vilja påstå att jag närmade mig min egen död.

Den första värken hittade mig halv två. Den andra tio minuter senare. Den tredje ytterligare tio minuter senare. Tarmtömningen var ett faktum där i mitten någonstans. Inte för att vara sån, men det var den långa gången man inte ens hann ljuda N i Nordingrå. Förlossningen fick ett samtal och skulle ringa upp. Mamma blev väckt, ändå ganska försiktigt om jag minns rätt. En timme och fyrtio minuter efter första värken sitter vi i en rullande bil, utan att telefonen vibrerat.

Jag minns att jag sa till barnmorskan som ringde, att det här inte var humant. Hade jag vetat det jag vet nu, hade jag förmodligen argumenterat mer för min rätt. För inget i resterande delar var särskilt humant. Efter de tre värkarna med tio minuters mellanrum, kom tre på tio. I efterhand vet jag att vi stannade i Ullånger första gången. Från framsäte till baksäte. Men dubbletter av en rövgrill gjorde faktiskt ingen skillnad heller.

Jag minns inget av omgivningen under bilfärden. Jag minns nästan inget jag har sagt till mamma, framförallt inte uttrycket väglus, som används rätt flitigt idag. Men jag minns gräset, gruset, larven, blodet, träden och långtradare från när vi stannade nästa gång. Jag minns att jag skrek att mamma skulle stanna. Jag minns att jag skrek rätt ut i ingenstans. Jag minns att jag var rädd, stressad, panikslagen och inte förstod att det hände. Det skulle inte hända då och det skulle inte hända där. Men bebisar passar inte tider, jag vet det nu.

Ambulanskillen var den första jag såg efter blinkande blåa ljus. Jag minns att jag tänkte "men för i helvete, inte en karl". Mamma hade redan tittat efter ett huvud och nu skulle nästa. Min bitterhet vill säga att det lika gärna kunnat vara barnets pappa. Det hade nämligen fyllt samma funktion. Känslan: "tack för att du tittar till mitt underliv under den mest utsatta stunden i mitt liv, men how you doin'?". Be mig inte om logik, för det fanns ingen. Seriöst.

Inne i ambulansen plockade kvinnan fram en nål. Stick mig inte nu. Ben som sökte stöd. Händer som ville greppa i något. Stick mig inte nu. Stick mig inte nu. Jag tror faktiskt att hon hann mellan krystvärkarna. Jag kan också ha gjort illa båda hennes händer och ben. Jag hoppas eventuella blåmärken försvunnit tills nu.

Vi hann in. Jag minns att barnmorskan hälsade, men inte att de flyttade mig. Jag minns att jag inte kunde hålla emot i hissen och att någon sa att huvudet var på väg. Jag minns att det gick fort när hissen stannade. Att jag fick luft i en mask när sängen var stilla. Att barnmorskan fick trycka på magen. Jag minns att jag var utan mamma, helt ensam med främlingar. Sedan var det någon annan som skrek och mammas ansikte dök upp. Det var då det brast.

Kanske har jag försökt göra det lätt som vanligt, istället för att bara erkänna vilka krafter förlossningen tog. Jag hann vara innanför sjukhusets väggar i sju minuter innan det var min pojke som skrek och inte jag. På tre timmar och femton minuter hann jag beta av att jag trodde att jag skulle dö, att något var fel och att han inte skulle komma ut hel. Samtidigt har ingenting någonsin känts så overkligt. Precis som att det har hänt någon annan.

Det har hänt att människor sagt att jag varit stark som klarat av det. Att jag ska vara glad att allting gick bra. För det första, jag hade inget val. Den hände och jag fick följa med och jag har hela tiden önskat mig något annat än det där. Även då. För det andra, definitionen av bra är inte att börja föda utomhus. Han klarade sig. Jag klarade mig. Fysiskt. Betoningen ligger på fysiskt. För däri finns ingenting annat.

Jag är arg, ledsen och besviken. Det känns som att någon stal det som borde ha varit en fin upplevelse och ersatt den med en ond surrealistisk mardröm. Det har påverkat mig och det fortsätter att påverka mig. I början ville jag ge bort honom, men samtidigt ha honom så nära att tyg var för mycket att ha emellan. Nära för att han hindrade mig att gråta. Långt borta för att jag ville gråta färdigt. Jag har berättat hur mycket han påminner om någon annan, men mest av allt påminde han om smärta. I bröstet. I lungorna. Faktiskt överallt där syre färdas.

Jag har pratat om förlossningen så många gånger. Med familj. Vänner. Kollegor. Bekanta. Journalister för både tidningar och tv. Dels för att jag inte vill att någon annan ska behöva uppleva samma sak. Det handlar nämligen inte om att det i de flesta fall "går bra" i medicinska termer, utan det handlar om stressen, paniken, rädslan och allt annat som inte hör hemma i närheten av den stunden när ett barn kommer till världen. Och det handlar om tiden efteråt. Om den psykiska påfrestningen, om vad som kom på köpet. Det som man inte bad om och som ingen kan pussla ihop.

Jag har pratat om den så många gånger att jag har slutat att gråta i samband med det. Men ikväll när jag läste om nästa kvinna, blev jag påmind om att det forsar inombords och att det inte kommer ut någonstans. Hans behov går först och mina har stannat. Och allt jag vill just nu är att springa. Springa tills jag inte orkar mer och luften tar slut. Gråta tills det slutar göra ont och skavsåret på hjärtat har läkt.

Så jag kommer fortsätta att prata, fortsätta att berätta för min skull och för hans. Det är nämligen så att nästa gång, när det är hans tur och jag ska bli farmor, så sker det här och att han minns, över min döda kropp.

Jag hade eller jag har en bok där jag skulle skriva allting jag ville säga till dig. Det var psykologens idé, när det var tid du ville ha. Jag till och med gav den ett namn. För det som inte blev som det skulle. Som det är nu, har jag inte öppnat den på flera veckor. Jag vill inte veta vad jag har skrivit innan. Du är någon annan nu.

Jag ser dina ögon i hans. Dina kunde jag titta i utan förbehåll. Ibland kändes det som om jag skulle drunkna. Det fanns något busigt. Lekfullt. Något fint. Jag vill säga att de levde när du log. Nu undrar jag om jag verkligen såg det jag såg. Sist, där ute, fanns ingenting. Som om du lika gärna fått en käftsmäll av att se mig. Om ens det. Det var tomt. Men dina ögon, som jag tror att jag såg förut. Som jag ser i hans. De lever. De lyser. De glittrar när han skrattar. Som dina. Precis som dina.

Han är det vackraste jag vet. Det finaste jag sett. Han väcker mig med omsorg, som om han visste att en morgon inte är min starka sida. Han rynkar på ögonbrynen när det ser ut som om han funderar. Han söker något att hålla i när han sover. Han blir grinig när maten är nära, för att den ändå är för långt bort. Han kan bli uttråkad fort, men kan också koncentrera sig på en och samma sak länge. Han gillar att åka bil och blir lugn av sång.

Jag gick in i det här ensam. Jag gjorde det valet. Du skulle inte ha varit där och petat. Inte pratat. Inte frågat. Inte kysst. Inte kramat. Inte sagt att det skulle gå bra. Ingenting. Du skulle ha varit borta för längesen. Även om du inte delade allt, delade du något. Och jag kände mig mindre ensam. Men du skulle inte ha varit här och jag skulle inte ha lyssnat.

Jag skrev att jag var glad att du inte var med när han föddes. Det är inte sant. Journalister har frågat vad jag kände, vad jag tänkte när jag stod där. Ensamhet. Otrygghet. Ovisshet. Rädsla. Stress. En kombination av för mycket. Jag nämnde aldrig dig. Inte en gång. Jag skulle aldrig erkänna det heller, att det var det jag behövde. Någon att dela det med. För du är den enda som delar honom som jag.

I magen, under resan i den större bilen, var han inte i närheten av stilla när du pratade. När du spelade din musik hemma gjorde han kullerbyttor. När jag gick ifrån dig och din lägenhet sparkade han mig. Varenda gång. När du rörde vid mig var han alltid ljudlös. Men han dansade till tacos och 16 svenska hits på 6 minuter.

Skulle jag säga någonting till dig nu. Så.

Han är det bästa som hänt mig.
På ett sätt är du det också.
För utan dig,
hade han aldrig andats här bredvid mig.

Men jag har inget mer att säga.
Och du är någon annan nu.

Han visade mig brev som han skrivit från när han var yngre. Han sa att han gjorde det för att jag skulle tänka på dem när jag blev arg. Och ja, jag tänker på dem. Jag tänker faktiskt på hur jag vill riva dem i tusen bitar. Men jag antar att syftet, var någonting helt annat.

I skenet från lågorna från ljusen på balkongen kan jag enbart tänka på hur ont det gör. Hur frenetiskt det kliar på insidan hjärtväggen att han valt bort sitt egen barn och inte var man nog att säga det i annat än i text, från en mobil till en annan. Som om han inte var värd mer än så.

Samtidigt kommer det från en man som sa att han ville vara med på förlossningen, med reservation för att det inte gick på grund av hans situation. Det kommer från samma människa som i några år, har kallat mig sin bästa vän. Från han som sa "det förstår du väl, jag kan inte strunta i ett barn jag är far till resten av livet". Från den som skrivit så många gånger att han tycker om och bryr sig. Från den som fortsatte att träffa mig under nästan hela graviditeten. Från den som undrade vem som skulle köra hans pojke till hockeyträningen. Och till skillnad från hans telefon, så går det att bläddra tillbaka i min. Allt är bara beroende på hur stort tålamod man har.

Jag har försvarat, förklarat, förskönat, ljugit och dolt sanningen om vem pappan till min son är. Första gången det ställdes på sin spets, var när jag försvarade honom inför min egen pappa. För att han sa som det var, visserligen utan namn. Andra gången var förra gången jag skrev och benämnde honom som en spermadonator. Såhär i efterhand, var bara det som var sant. Det och det faktum att vi träffades för 10 år sedan, med skillnaden att spermierna istället var dagsfärska och återkommande. Så att säga.

Den tredje stunden kom i ett meddelande. Ni vet, ett sånt man kan få när män går från klarhet till klarhet. "Kan du ljuga för min skull?". "Säger man att man inte vet vilken människan är, att du träffade den på en Finlandsfärja eller något, så släpper de det." Minus två kommatecken, en stor bokstav och de istället för dom.
Min son, hans barn, skulle alltså inte ens få veta vem som är hans sugiga biologiska pappa. Det som han faktiskt har laglig rätt till.

Den fjärde gången, när allting brast och som jag kanske borde ha sett komma trots allt, är smset min pojke aldrig kommer att få höra talas om. Vad han däremot ska veta, är att så länge jag lever och så länge som jag andas, är han det allra viktigaste för mig.

Så vilken version som än spelar hans pappa bäst i händerna den här gången, det spelar ingen roll. Det är bara att bläddra från 2018 till 2014. Det är förjävligt det där med text och att en bild säger mer än 1000 ord.

Men låt oss säga att allt jag tänkte på var breven
och hur söt jag skulle minnas att du var.

Allting blir så mycket enklare då.

Så det här var längesedan. Men allting har en början.

Och det här är vår.

Det var aldrig självklart hur det skulle bli. För det började med kaos. Splittrade känslor. Tårar. Panik. Jag förstod faktiskt inte ens hur det var möjligt. Det talade emot allting som varit innan. Det stämde inte överens med min verklighetsbild.

Men hur som helst. Det var en gång.. Nej, men det var efter ett telefonsamtal. Det var ett sånt här samtal: ”jag kanske ska göra ett test”, ”ja, men gör det för säkerhetsskull”, ”det är nog inget”. Och den sista meningen satt så djupt inpräntad i mig, att för mig var det verkligen inget. Så efter konstens märkligaste köp av ett graviditetstest, satt jag ensam hemma på toaletten och väntade på resultatet. Precis innan hade jag slängt förpackningen med tillhörande bruksanvisning och sedan, med inte ens ett uns av tveksamhet, hoppar pluset upp i rutan.

Ni vet när man läser en helt klart begripbar text, men ändå måste läsa flera gånger? Det kopplade inte. Det fanns inte. Så jag öppnade papperskorgen och letade bruksanvisningen. Jag läste och jag läste. Gravid. Det betydde ingenting annat. Det betydde att det var något. Det betydde att det var olämpligt. Det betydde att brösten gjorde ont, därför. Det betydde att jag inte visste vad det skulle betyda. Att jag inte visste vad jag skulle göra.

Nästa samtal innehöll ”det är ett plus där det inte ska vara ett plus”, ”det stämmer inte”. Panikgråt och ”men Sandra vad menar du?”. Jag menade att stickan brändes. Den brände mina ögon och den skadade min hand. Till slut svarade hon ”oj”. När hon äntligen förstod vad jag själv inte kunde greppa eller ta i min mun och säga med riktiga ord.

Dagen efter köpte jag ett nytt test. Morgonurin. Det ska vara säkrare. Det kunde vara fel. Men det var inte fel. Det visade samma sak. Men i text jag behövde läsa. Gravid. 2-3 veckor. Och nu då? Skulle jag vidarebefordra information som jag ännu inte förstod? Skulle jag dela min panik? Skulle jag berätta om min ångest? Ta i hand med min kluvna tillvaro och ge honom samma hand? Och jag visste att det var enda sättet. Vem det nu än skulle hjälpa.

Låt mig säga att jag hade blivit förvånad om han sagt ”Självklart, det ska du behålla”. Men det var inte det, det skulle handla om. För i det här stadiet och i kommande, skulle jag förstöra liv. Även om det togs tillbaka, så har det ändå följt med hela vägen. Ända tills nu. Precis som pluset på stickan fortfarande visas i den digitaliserade rutan och som ligger i bokhyllan bredvid den allra första ultraljudsbilden på en ärta med ett tickande hjärta.

Utan att detaljerat beskriva vilka diskussioner som varit, följt eller inte varit, så har det alltid varit upp till mig. Det har alltid varit mitt slutgiltiga beslut. Trots hans önskan. Trots elaka uttryck. Trots mindre genomtänka ord. Och det var tacksamt, även om det inte, på något sätt, gjorde det jag stod framför det minsta lättare.

Beslutet krävde tid i bilen. Hög musik. Det krävdes också kurator med en av mina bästa vänner närvarande. Framförallt så krävdes det att två låtar spelades efter varandra. Den veckan var min räddning Spotifys discover weekly. Far from grace med Ourchives tätt följd av Soldier med Kevin Walker. Och det var den sista som sa att jag kunde. Ensam. Med allt vad det innebär.

Jag vore nog dum om jag inte sa att jag ibland önskat att det inte såg ut så. När jag lagt mig i sängen på kvällen och funderat och gråtit mig till sömns. När ett besök hos barnmorskan står framför mig. När bebiskläder ska in i garderoben. När höften gjort ont. När jag känt honom i magen och önskat att en hand varit precis där och känt samma sak som jag har känt.

Men samtidigt så vet jag att vi inte är ensamma. Vi har så många människor runtomkring som väntar. Som längtar. Som är glada. Ofta så mycket mer, än vad jag gör. Det är verkligen inte det att jag inte vill se vem det är som kittlar min insida. Som sprattlar lite extra vid fackliga föreläsningar och vid intag av mat, särskilt, speciellt just tacos. Det är bara att det är första gången. Jag vet ingenting. Jag kan inte förbereda mig. Och efter det ska någon kalla mig mamma. Ordet som för mig är lika svårt att stava som gravid var att säga.

Och den föreställningen är alldeles för stor, för att den ska gå att förstå och få plats i den här rutan.

Det får helt enkelt bli ett annat kapitel.

Under så många år, har det här varit en del av mig. Orden har formats efter mina tankar, efter mina känslor. Ibland har det stannat. Ibland har det flödat. Ibland har de funnits, men bara inte hittat ut. Inte hittat kanalen som nöden kväver. Och ibland, ibland har det öppnats av en sång. En film. En vän. Av en stund vid vattnet. Det kanske inte är för intet som vatten både skrämmer och öppnar mig. Jag är ju ändå vattuman.

Den här gången var det en film. Två människor på en teveskärm. Eller fyra, beroende på hur man ser det. Den gemensamma nämnaren, kärlek. Som styrd av känslor, går det att känna hur hela kroppen fylls. Hur blodet blir varmt. Hur leder och ben vill dansa. Hur du vill hoppa, skutta, kasta dig i gräset och bara göra en kullerbytta. För att det är glädje. För att det speglar vad du känner. Så det här, det är jag. Det speglar mig. Det är från mig, till dig att läsa, från djupet av mitt hjärta.

Det som var med boken, var att det skulle vara ett bevis på att jag kan. Jag kan skriva. Jag vet det. Jag vet att det inte är några konstigheter att sätta ihop meningar och att det ska gå att läsa lättsamt, på ett eget sätt. Det som blev med boken, var att det blev ett sorgearbete. Precis som mycket annat jag har stoppat här. Men den blev också en resa. En resa från krossad och nedbruten till livfull och glad. Impulsiv och lätt. Lätt som en fjäder. Fri som en fågel.

Tanken från början eller från början av i år, var att det skrivandet, det de orden symboliserar, skulle bli färdigt. Men det är kapitlet som aldrig blir färdigt. Hur mycket jag än skriver, hur mycket jag än tänker, hur mycket jag än drömmer, hur mycket jag än kommer ihåg, kommer det alltid att förbli ofullständigt. Från min sida, hur det var att leva i, är det en rättvis bild. Jag fick inga svar på mina frågor. Jag sa, varför jag? Och det är där, det är där det brister. För det finns inget svar. Det är därför livet känns annorlunda nu.

Jag har inte bestämt mig om det ska bli färdigt som helhet, fastän han är det ofullständiga kapitlet. Men jag är färdig. Jag är färdig med vad han gjorde. Det var vad jag gjorde, hur jag vann och hur jag skapade en tillvaro där jag var tillräcklig. Tillräcklig för mig. Trots att jag aldrig fått känna på den känslan innan. För jag skulle bara vara duktig. Lite till och lite mer. Jag skulle bara visa att jag var duktig.

Kontentan är att jag är mer än så. Jag är mer än bara duktig. Jag kan och jag behöver inget bevis på det. Jag vet, att jag tog mig i hamn. Jag vet att jag hissade seglen dit. Och någonstans på vägen, var det bara det som blev viktigt.

Så från djupet av mitt hjärta,

stanna och njut.

Kärlek till dig själv är allt du behöver,

för att andas i mer än en minut.

Det är nämligen där man hittar vägen ut.

Med maten bredvid mig och ett grått Sollefteå utanför fönstret, kunde jag inte låta bli att knappa. Det kliade i fingrarna. Bara lite. Sådär. Ända sedan jag flyttade hem igen har det, vissa stunder, känts som om vi är ett. Som om vi tar ett andetag samtidigt och tillsammans och bygger upp oss själva lite till och lite mer för varje dag. Jag ser en annan Sandra ibland när jag tittar i spegeln, precis som jag ser ett annat Sollefteå i ett visst ljus, i ett annat sken. En stad full av små dansande glada älvor.

Även om det många gånger har känts som om livet och dagarna är för jobbiga och jag inte alls vill mer, så har jag på något sätt hamnat här. Här där jag sitter i underkläder, rakt upp och ner, på farfars stol i mitt egna lilla kök. Här har jag hamnat för att andra har kramat om mig hårt och för att jag till slut lyssnat och gjort exakt samma sak med mina egna armar. Jag har klamrat mig fast vid det lilla. Det som kunde ge mig en känsla av att vara bra, att duga och det som bara fick mig att le en stund. Om inte för mig själv, så för någon annan. För att det ena är lättare än det andra, när det känns tungt att ta ett endaste andetag till.

Trots att jag vet att vägen är svår och krånglig. Aldrig spikrak, aldrig så lättsam som en kan vilja. Trots det kan jag känna ett uns av irritation för att andra inte tar till sig och gör det jag säger. Sedan får jag dåligt samvete för att jag tänker det. För jag vet att det handlar om att man måste hitta dit själv. Till viss del med hjälp, men till stor del eller till större del, helt själv. Det handlar om att inse vad man är värd. Vad man förtjänar. Bara att tycka om det som finns i spegeln när man går förbi och att tycka om det, det bultande röda i mitten av kroppen innehåller.

Av en händelse tittade jag upp precis när solen tog sig igenom mitt gråa och fina Sollefteå. Samtidigt fick jag se ett par vita fåglar cirkulera och höra Nordman ta ton och tala om att det är vår igen. Det är precis så det känns. Det spricker upp och glittrar till ibland. Och när det håller sig så, då är det värt varenda sekund som regnet tog med sig i fallet. Det är värt varenda tagg, varenda nit. För det var just såhär det skulle kännas inuti.

Nästa, är att inte skjuta allting till morgondagen. Att ta vara på, är att göra nu och inte sen. Imorgon finns fortfarande. Just nu. Men vad säger att imorgon för med sig en dag efter den?
Det finns inte en logisk anledning att vänta, när man fått uppleva att nästa sekund inte är given.

Livet är alldeles för kort, för att leva ska glömmas bort.  

Tidigare dagar kan få leva kvar i hjärtat som en påminnelse och som en erfarenhet, men det är inte värt att låta dem styra och säga ”inte nu, men kanske sen”. Du har det du har i bagaget. Det som gör dig till dig. Att använda det och gå framåt, är en styrka som inget annat eller någon annan någonsin kan ersätta. Livet däremot, dagarna, åren, kan gå medan man står på sidan och tittar på.

Att riskera. Att ta chanser. Att försöka. Att våga.
Det måste det vara värt för att kunna vinna, att kunna komma ut och sitta här som mig och känna det jag känner. För oavsett är det ändå för dig själv och ingen annan. Det är den enda personen du kan vara säker på att du har livet ut, om det så är femtio år kvar eller tar slut imorgon. Och det, med sig själv i första rummet, med nu och inte sen, kan det aldrig sluta dåligt. Bara ses i ett annat vackrare sken.

Jag behöver skriva. Jag vet inte vad. Jag vet inte hur.

Jag försöker hantera tystnad. Att tänka att det inte är ett straff. En upprepning av den formen av medveten tortyr jag upplevde förr. Jag försöker att inte känna mig klängig. Att bekämpa instinkten att bara skriva hej. Att bara höra i ord. Bara höra i några minuter, innan det blir tyst igen. Jag försöker att vara försiktig. Lugn. Andas. För det bara är. Inget mer än så. Det är bra som det är. Jag försöker att vara mig. Men att vara mig har aldrig varit tillräckligt.

Tillräcklig för att ”hej, låt mig ta av det där obekväma plagget”, ja. Men inte. Aldrig. Aldrig ”hej, jag vill veta hur din hjärna snurrar, hur den tar plats.” Aldrig, låt mig visa att jag är värd att du öppnar dig en aning. Inte allt. Bara lite.

Jag kan skriva tal. Jag kan skriva en halv bok. Men jag kan inte berätta om rädslan att det som finns i mig, inte ska vara tillräckligt. Att bli bortvald. Det handlar inte om att jag inte tycker om mig. Att jag inte tror att jag inte är bra, fantastisk, precis, just som jag är. För det gör jag. Jag vill bara höra, att jag är värd det. Att jag kanske finns i tanken någon gång. En liten stund. En halv sekund räcker. Det är bara jag och jag är inte farlig. Jag bits inte. Jag blir inte kär. Inte i ord. Inte längre.

Jag vill nog bara höra att det är okej att få lite Sandra-panik ibland. Att tystnad och lugn inte innebär att jag är totalt ointressant. För det är där skon klämmer. Rätt på den lilltån.

Vad säger du till någon som har gett upp? Någon som vill ge upp, men kanske inte gjort det helt än. Vill du berätta att det fortfarande finns? Det där som du tror på för alla andra, men kanske inte för dig själv. Säger du att lycka finns i allt, bara man tittar med andra ögon ibland? Menar du då att himlen egentligen är blå, fastän den för stunden är becksvart eller askgrå? Att det blir bättre en dag, bara kanske inte just idag?

Frågan är, hur tröstar du en vän som inte ser en ljusglimt i en morgondag och som tror att lycka och kärlek är en myt? Jag har skyddat mitt hjärta alldeles för länge för att veta vad som är rätt att svara. För att veta vad som gör det värt det.

Blunda. Andas in. Blunda. Andas. Bara andas. Ta ett andetag. Ta två. Titta på livet annorlunda. Uppskatta det lilla. Det finns mer än kärlek. Det finns mer. Mer än tvåsamhet. Tillsvidare. Tills nästa gång. Men det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna frågetecken. Det är helt okej att förbanna hela konceptet.

Men så undrar jag om jag verkligen är rätt person att säga att det är värt att kämpa? Jag vill tro det. Jag vill tro att det finns en anledning till att jag fortfarande sitter här idag. För att himlen har varit både svart och grå. För att jag vaknade en dag och hittade ett nytt sätt att fånga ljuset. Framförallt, den dagen var den, som det gjorde mindre ont. Och det, det var början på ett helt nytt kapitel.

Jag säger det här, för att det är din tur nu.

Det är inte slut än. Jag lovar och svär.

Det är värt det. Det bara är.