Idag var en sån där dag jag trodde att jag inte skulle få spendera ensam.
Jag trodde faktiskt att jag skulle få sitta nära dig, med en cider i någon av händerna.
Men alkoholen visar sig vara ungefär lika tillgänglig som du är.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill dricka nu.
Jag vill dränka mina sorger och jag vill välkomna det nya året dyngrak,
under en himmel som lyses upp av alldeles för många raketer.
Jag vill skrika gott nytt år vid tolvslaget, precis som alla andra.

Ursäkta för min tycka-synd-om-mig-själv-stund, men jag tycker att jag förtjänar den.

Det känns som att jag försöker, eller jag vet att jag försöker. Varje dag. Varenda jävla pissdag.
Men jag kommer ingenstans.
Vindarna blåser inte lika starkt. Vilket håll leder vart? Jag vet inte vart jag ska.

När jag mår som värst vill jag ha det jag inte kan röra. Det finns ingenting jag inte skulle göra, för att få spendera ytterligare tio minuter med dig och det finns nästan ingenting jag inte skulle göra, för att fucka till det för mig själv igen.

Jag är vettskrämd.
Hur kan man gå på en väg utan mål? Vart fan leder vägen?
Jag önskar jag visste. Jag önskar verkligen att jag visste.

Jag trivdes bra med dig. Väldigt bra faktiskt.
Nu är det som om ljuset slocknat.
Konstigt nog tycker din frånvaro, att jag ska, tycka om dig ännu mer.
Jag vill ha dig tillbaka. Jag vill sväva på rosa jävla helvetesmoln.
Tänka sig, jag vill ha det jag hatade mest av allt.
Kärlek.

Mitt hjärta kommer nog att vara hos dig ett tag till.
Något sinnesförändrande under tiden? Ja tack.

Mina fingrar har en förmåga.
Dem skapar ord.
Det bara flyter på som om det inte vore konstigt.
Orden saknar mening och förstånd.

Mina fingrar har en förmåga jag inte förstår.
Skapar meningar.
Utan mönster. Utan tråd.

Genom orden gråts tårar.
Tårar vars vätska borde vara slut.

Ilskan övergick i saknad.
Saknaden bränner hål i kroppen.
En kropp som redan saknar känsla.
En kropp som skakar av rädsla.
Ett hjärta som gör samma sak.
Jag hör dess slag. I ren frustration.

Varje steg blir en ansträngning,
när jag faller itu.
Bit för bit.

Jag hatar att telefonen är så tyst.
Jag hatar att vara ensam, men det sista jag vill är att vara bland folk.
Jag hatar att du inte är här och berättar för mig att allt blir bra.
Jag hatar att du inte håller om mig när jag ska sova.
Jag hatar att varje andetag gör ont.
Jag hatar att min kropp vägrar.
Jag hatar att mitt hjärta längtar.

Det är lätt och tar inte speciellt lång tid att fästa sig vid en människa,
men det är riktigt svårt att släppa dem föralltid.

Det är en kärlekshistoria som plötsligt tar slut.
Tårar som rinner.
Hjärtan som brister.
Röster som sakta försvinner.
Känslan av att andas ensam, att inte räcka till.

Det är två hjärtan som slutat slå i takt till varandra.
Händer som väntar på en annan hand som sällskap.
En kropp som skriker efter din tätt, tätt intill.
Känslan av att vara ett skal, helt tom inuti.

Det är ensamheten som gör sig hörd.
Musiken samlar bara bitarna för en stund.

Det är omöjligt att förstå hur mörkret kan krypa sig närmre och omfamna dig med ensamhet.
Medan ljuset försvinner bakom alla tårar.

Din lukt hittar tillbaka ibland. Den har satt sig i näsan.
Jag kan känna dina andetag, men när jag vänder mig om finns du inte längre där.
Ditt ansikte dyker upp när jag blundar.
Det är då och endast då,
jag ser den kille jag snubblade så groteskt och (o)charmigt över.
Han vars skratt kunde ge ljus över min dag.
Han vars röst kunde göra mig lugn.
Han vars kyssar kunde få mitt hjärta att stanna.

Jag ville dela mitt täcke med någon som var precis som du.
Nu gråter jag nästan varje gång jag ser din bild.
Varje gång jag hör ditt namn. Och varje gång jag tänker på dig.

Om jag än en gång fick höra "jag tycker om dig"
skulle jag ta dig på orden och undra om det någonsin var sant.
Jag vill äga ditt hjärta som du fortfarande äger mitt.

Kärlek, är det..
När mina händer passar perfekt i dina?