En någon tog åt sig. För att undvika missförstånd, är det bäst att vi delar upp det i alla fall. Vi bringar helt enkelt lite klarhet i det hela.

Vi börjar så här:

Ingenstans nämns ett namn. Ingenstans bryts något som påstås ha blivit sagt i förtroende. Det finns däremot något beskrivande uppdelat bakom ett gäng siffror, men det är inga ord som är sagda rätt ut och kan tolkas hur som helst. Men för att göra det lite lättare, även om vissa beskrivande meningar har en verklighetsförankring, så hade jag använt dem i alla fall utan den. Varför? Mitt förtroende bröts och då kastas ditt i sjön, där det möts av skit.

Vidare:

Mitt ex sovande, ensam, hos dig. Bland annat en hel helg. Och i mig försöks det intalas ordet vänner.
Vad är förvriden sanning av det?

Fortsättningsvis:

Titta under ovanstående bild igen och kom ihåg "jag har brytt mig färdigt" som skrevs igår. Är det bara jag eller är det inte jävligt uppenbart att det hänt redan innan igår? Hade bry-sig-meningen varit sanningsenlig, så hade jag och mina känslor betytt. En RIKTIG vän hade tagit hänsyn till det. OCH inte nog med det, så kommer "vi är inte ens vänner längre" - när han samma morgon har lämnat ditt hem. Det kallas lögn.

Talar helt för sig själv:

Avslutningsvis:

 Ett liknande mode som sist.

Men vi ser ljuset, för nu kommer den här:

Ha ett trevligt liv!

Jag kan uttrycka mig så här, jag och min ilska ringde ett samtal. Vi nästan skrek. Och ska vi utbringa en skål i ärlighetens namn, så var det jävligt skönt. Vidare fortsatte det från motpartens sida i lögnernas tecken, igen. (Vi skålar för den också!) Lögnerna komna ur en mun där ordet ärlig har varit som hugget i sten. *HOST!* Stackars lilla krympande ryggrad. Det borde vara synd att se den kräla längs marken, men ser jag den, kommer jag att trampa så hårt jag kan. 

Det är svårt att minska på all den ilska jag har i kroppen. Jag tycker att den är befogad. I en vänskapsrelation finns det oskrivna regler. Principsaker. Det man bara inte gör. Spurtar man då ner längs den vägen och kallar det skilda åsikter, då har man ingen aning om vad, att vara någons vän, innebär. För att citera en smart människa, som jag inte haft turen att träffa på, så skriver jag så här: "Som små fick vi lära oss att ge våra begagnade leksaker till mindre lyckligt lottade människor". Trots att den här var helt redo för soptippen.

Utan att nämna alla de ord som cirkulerar i mitt ordförråd, kan jag nöja mig med att beskriva några. Vi leker med tanken och delar för att hela.
1. Lagligt att sälja. Olagligt att köpa. Även kallat ett arbetssätt.

2. Ett djur som krälar i jorden. Kan sättas på kroken.

3. Klibbigt som sockervadd. Tas ofta för någonting sött. Skenet bedrar.

4. Åkomma som kräver speciellt omhändertagande. Innehåller minst två personligheter. 

5. Har ej sina ben i kors under vissa omständigheter.

6. Livnär sig på andra.

7. Liknar ett djur med röd rumpa.

8. Gör så att maginnehållet kommer ur munnen.

9. Rimmar på buk och krymper med förståndet.

10. Kastas i en grön tunna. Kan till viss del spolas ner.
11. Som den 50öring som försvann. 

Det mest sorgliga med hela situationen är att jag misstror andra människor. Jag sätter mig ner, tänker och undrar, vem som gör vad härnäst. Frågan om varför existerar inte ens. Ingenting är konstigt med en misstro som grundar sig i erfarenheter av andras beteenden och skepnader. Och det fantastiskt, ännu mer sorgliga, är att det drabbar helt oskyldiga. Ett antagande är att jag framöver får förlita mig till en väns ord, "Min inställning är att alla är idioter, tills de har bevisat motsatsen". 

Det här hade kunnat vara enkelt. Men det som krävdes var omöjligt att uppfylla. Med ett litet knapptryck försvann resten. Det som inte var värt att spara eller ens komma ihåg. Det som gör, att det här är vad som fås och inget mer. Var glad. Jag är glad. Lagom tacksam. Lagom förväntansfull. Lagom lycklig. De gånger min ilska i handflatan inte vill mosa någons ansikte. Det här var en sån gång.

Jag ska berätta om någonting som svider i hjärtat. Någonting som jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. I ett tal som jag höll för några dagar sedan, sa jag att det finns två sorters människor. De som kämpar och de som inte gör det. Vidare fanns det två sorter av dem också. De som har ett mål och de som springer framåt och undrar varför. Men det är inte sant. Det finns också en sort som vill andra människor illa. Om det är medvetet eller omedvetet har jag inte hittat sista tråden i än. Något jag önskar att jag slipper.

Jag har tänkt en del på ett samtal jag hade för ett par veckor sedan. I samtalet hörde jag ett ord som inte hör hemma i en väns ordbok. Ordet var om. Sammanhanget var om något skulle bli annorlunda, skulle det ligga en prioritet i att berätta för mig.

När det gäller killar och andra relationer, vänskapsrelationer, skulle jag vilja kalla mig fullärd. Det finns två saker som jag inte kan stryka, det är otrohet och att någon skulle ha gjort illa mig fysiskt. Det har aldrig hänt. I en fråga om vänskapsrelationer har jag betat av lögner, svek, ryktesspridning, ovänskap och handgemäng, i vilket det mesta kan kategoriseras in. Men aldrig har jag upplevt att en vän, samma vän, låter ett ex sova över. Och inte vilket som helst, utan ett som inte är hennes. Bara så sent som igår.

I min lilla bubbla finns det inga undantag att göra så. Inte om man inte vill bana väg för ovänskap. Det handlar inte om att jag tycker om, för det gör jag inte. Det handlar om ärlighet, om två människor som har varit helt och hållet öppna för varandra på gott och ont, med killar som problem-makare gemensamt. Det handlar om den närhet som haft extra stor betydelse för mig genom alla år. Den närhet som jag inte delar med vem som helst, den som gör att jag fastnar helt. För det öppnar mig. Och i det finns bara jag kvar, naken och sårbar. Det är det vi har suttit sena kvällar och pratat om, som hon delar tillsammans med honom nu.

Det som var viktigt för dig, var viktigt för mig. Glömde du att komma ihåg detsamma eller var jag bara korkad nog att bry mig? Jag skrev att jag skulle berätta om något som svider i hjärtat. Varenda ord jag har skrivit ner gör det, för det får mig att tänka på vänskap som inte håller. Jag skrev att jag har tänkt på samtalet och ordet om, är det som aldrig försvinner. Knivhugg i ryggen kan inte bara grävas ner. Det som är viktigt för mig, var inte viktigt för dig. Därför bryr jag mig tillräckligt mycket för att skriva, att jag inte bryr mig om ni lever eller dör, 'cuz you're already dead to me. 

Det här är det sista jag borde göra, men jag finner inget huvud till att gräva ner mig i uppgiftshögen. Den är lika stor som monstret under sängen när jag var en liten bäs. Men just för stunden liknar allt ett tappert försök att simma in till land, medan någon håller händerna runt halsen och flyttar stranden längre bort. Och det är inte bara den omtalade högen som får mig att vilja lätta på luften i lungorna och skrika för kung och fosterland.

I ett annat liv hade jag inte varit bräcklig och sårbar. Jag hade inte låtit andra människor trampa på mina tår, än mindre visat dem en sång jag ville sjunga en gång. I ett lagom Sverige säger vi inte heller så. Vi säger det är bara bra, men krossa mig gärna lite till. Tystnaden som ska råda, gör mig arg. Inställningen och ursäktandet för sig själv, gör mig arg. Ska jag be om ursäkt för att du trampar på mina tår? Nej, jag tar gräsklipparen och kör över dina istället. Jag lär dig med dina egna spelregler, för det var du som instruerade mig. Det sägs att två fel inte kan bli ett rätt, men prova två negativa tal på en mattelektion och se på fan, helt plötsligt blev det plusgrader.

Vi ser hämdaktioner i tidningarna nästintill varje dag. Misshandel och död för sin sak. I de extrema och uppmärksammade fallen förhåller det sig så. I verkligheten bortom detta, tar vi död på oss själva. Vi riktar slag och sparkar inåt, fortsätter simma och tror att stranden ska närma sig, fast vi bara hjälper den ännu längre bort. Jag fungerar så, ett praktexempel. 20 uppgifter på 13 dagar verkar omöjligt. Tro det bästa om människan verkar omöjligt. Men att ta sig i kragen och försöka, har någon påstått att det är omöjligt? Ett misslyckande efter att ha försökt är inte hela världen, men att misslyckas utan att försöka är en dödande tsunami. Jag tänker jaga tårna med en stor och elak gräsklippare, för ingenting ska hindra mig. Inte ens jag.

Det behöver inte vara någonting mer.

Det var bara en kyss eller två, eller tre.

It matters to me. But how about you?

Life can be hurtful, and not always fair.
Life can surround you, with people who care.
Life clearly does offer, its ups and its downs.
Life teaches us to take, the good with the bad.
Life is a mixture, of happy and sad.

So.....

Take the life that you have, and give it your best.
Think positive, be happy, let the Universe do the rest.
Take the challenges, that life has laid at your feet.
Take pride and be thankful, for each one you meet.
To yourself give forgiveness, if you stumble and fall.
Take each day that is dealt you, and give it your all.

Take the love that you're given, and return it with care.
Have faith that when needed, it will always be there.
Take time to find the beauty, in the things that you see.
Take life's simple pleasures, let them set your heart free.

Jag faller för det varje gång. De fina orden. Ögonen. Den lätta beröringen på min hud. De är detsamma, de gemensamma nämnarna som får min kropp att vibrera och släppa förnuftet. Det handlar aldrig om något annat än vad dem får mig att känna. Fjärilar i magen. En första blick som säger något mer. Händer med försiktighet, för att inte skada. Förtrollade ord ur perfekta konturer.

Ibland undrar jag hur jag kan öppna mitt hjärta såhär. Slänga ut mina känslor för helt främmande människor. Jag har ingen aning om vem som läser mina rader, men ändå vet ni vad som händer här inne. Det säger jag och pekar osynligt med all min kraft mot klumpen som pumpar runt mitt blod. För det är vad ni ser. Som en öppen, gammal bok. Ni kan inte lova att inte använda innehållet, men ni kan lova att skydda omslaget. Säg ja.

Jag är som vem som helst. Jag tror på äkta kärlek, men jag tror på äkta åt någon annan. Jag uppmuntrar andra att riva ner uppbyggda tegelstenar bit för bit. Att inte ha en plan. Att inte blunda. Att vara idag. För inte så längesedan påminde jag en vän om att hålla sitt hjärta öppet, för att någon kommer att vilja vakta det med sitt liv när han minst anar det. Sanningen är den, att jag har rätt. Sammanhanget var rätt, men meningen ensam är också rätt. Sammanhanget är för honom, men meningen ensam är för honom och er andra.

Jag vet. Jag tror. Jag är också värd. Men jag och mitt hjärta delar inte samma filosofi i enrum. Vi delar med andra. Vi delar lycka, ser lycka. Vi blir lite avundsjuka av vad vi upplever på avstånd. Jag vill ogärna låsa upp kedjorna runt segelklaffarnas hem. Hjärtat vill gärna släppa seglen fri och känna vinden smeka dess tunna väggar. Men vi har en överenskommelse. Så länge vi inte är på samma sida, äter vi inte av samma bröd utan skickar överflödet till någon som behöver det mer.

Min tro är varhelst, närhelst och hur som helst. Vi väljer inte vem som står bredvid och hjälper oss att riva och förflytta tunga stenar. Det bara händer. Oförklarligt. Kärlek har sällan visat sig vara logisk. Undantagen för varhelst, närhelst och hur som helst behöver inte stavas. Jag behöver bara säga att gå över lik, inte är det rätta svaret.