I ljusens närvaro var hela atmosfären annorlunda. Det var tryggt. Det var fint. Det var lugn. Lite hemma. För den bästa beskrivningen av vad en veke gjorde framme i en annan omgivning. Så länge det fick brinna fanns hopp, ömhet, närhet och något mjukt i utkanten som omfamnade. Mer än en liten låga. Det flammade upp i kontakt med syre. Men ibland var det tillgången som stryptes. Tillfälligt. Alltid tillfälligt. För att brinna mer än någonsin efter en kortare vila. Som om det aldrig skulle slockna.

Det fanns där, som skuggorna från skenet på vilken vägg som helst. Det följde med, hela vägen från hav till sjö. Från lövskog till barr. Alltid närvarande. På hjul. Det fanns i hallen. Dolda platser. På bordet. Mitt framför. Det spelades på ett sätt som enbart var en riktning att följa. Bitvis gick att urskilja mönster, något som inte bara fladdrade förbi. Något som gav mer värme än fyra timmar brinntid.
En glöd, som förblev densamma.

Så hejdå, eller vadå?
Absolut inte.

Brända märken.
En vägg utan mönster.
Alltid tillfälligt slut.

Och ett ego som egentligen inte var för stort.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...