Hej igen anonym!

Jag är imponerad. Du hittade hit igen och det, med samma inkonsekventa slutsats. Jag förmodar att du varken kan läsa eller acceptera när människor inte längre vill ha dig i sin närhet. Vad som är anmärkningsvärt i din inledning, är att du skulle känna mig väl. Om så vore fallet, hade det inte ens funnits en anledning för dig att vara här och skriva som du gör.

En gång fanns det en tjej i den lilla staden Kramfors, som grävde sin egen grav. Jag vet, att du vet, att hon flyttade härifrån. Den här tjejen skapade klyftor mellan människor med sin egen förvridna sanning. Hon baktalade sina vänner till andra vänner och satte psykiska diagnoser på dem i sin ensamhet. Hon var känd i behandlingskretsar och hade ett helt eget namn, ett namn hon försökte projicera över på någon annan. Hon skaffade till slut en pojkvän och satte sina klor i honom i drygt två år.

Under tiden som förhållandet fortgick kom droger, otrohet, en fängelsevistelse och ännu fler förvridna sanningar in i bilden. Hon var tjejen som sa att droger inte var farligt. Hon var tjejen som hade roligt på sidan om, medan han hade galler framför ögonen. Hon var tjejen som satte honom där med sina tips till polisen. Hon var tjejen som hade två att spela mot varandra, medan han var på en utlandssemester. Slutligen skulle man kunna säga att hennes bipolära verklighet körde hans tycke för sig själv, i botten.

Han och jag är vänner idag. Från början av en ren slump, som ett resultat av hennes lögner. Vi utbytte olika versioner, från olika sammanhang, som vi hade fått berättade för oss och kom fram till att vi, liksom andra, hade blivit totalt manipulerade. Det där, mitt hjärta, mitt lyssnande öra och min hjälpande hand tog honom till ett bättre ställe. Han har tackat mig och inte dina inbillade särade ben. Jag vet, att du vet, att det här var precis vad som hände utanför dina drömmar.

Jag gillar att du skrivit ut hans namn och att du missat att skriva in ditt ännu en gång. Jag kan inte ha varit tillräckligt tydlig med dig förra gången, så jag ber om ursäkt för det. Vart har du, ditt fokus? Vart är du och ditt liv? Jag måste vara blind, men jag ser det inte här någonstans. Jag ser mig, mina upplevelser, mina ord och mina känslor. Du hamnade ingenstans i närheten av det, när jag förmodligen beslöt mig för att inte längre vara din vän. Ungefär vad som hände med tjejen ur den lilla berättelsen jag skrev ovan.

Jag gillar också att du än en gång hasplar ur dig ordet vän i plural. Vad jag vet, kan mina vänner ha tre negativa saker att säga om mig och det är, att jag är lagom lat, en obotlig tidsoptimist och ibland, kass på att höra av mig. Det absolut värsta som kom ur en mun, vars resterande delar faktiskt känner mig väl, var att jag var en av de bästa vänner hon någonsin haft. Jag antar att jag måste ha behandlat henne ruskigt illa.

På tal om ex, så minns jag att jag förra gången skrev, att viljan hade tagit honom långt. Utkastad från skolan, misslyckad behandling och hem igen. Därför känns ditt ordval lite fel, han fixade egentligen ingenting. Eller jo, han fixade en ny tjej och ett till barn. Jag har en liten bild till dig, för att visa varför jag tycker det finns lite komiska inslag över det hela. Dock begär jag inte att din hjärna ska förstå, då den inte verkar ha funnits tillgänglig hittills.

För att fortsätta i din förvirrade verklighet tänkte jag gå på min såkallade dubbelmoral. Jag gjorde en liten undersökning på Facebook och bland de som känner mig väl. Undersökningen tyder på att jag inte har låtsas varit någons vän, tröstat och gett råd, medan jag bakom ryggen utvecklat någon form av känslor för vederbörandes ex. Den tyder också på att jag inte ljugit om att ha påbörjat en relation, särat på benen, kallat det kärlek och valt att skaffa barn. Om jag någonsin skulle vilja göra något liknande, mot någon annan människa, så skulle jag skjuta mig i huvudet först. Något jag tycker att du starkt borde överväga.

Jag har otvivelaktigt haft tillräckligt med ilska för att täcka min ryggrad och tio till. Jag har inte gjort annat än att skriva och prata om den. Det kan tyckas att det jag skrivit har varit hårt, men hade någon tittat inuti, hade svart mött dennes hornhinnor. Orden lyckas vara en piss i Mississippi i jämförelse. Dock är mina tankar fortfarande underjordiskt låga om dessa människor, i liknelse med tjejen jag nämnde. Du anonym vet, liksom jag, att jag önskar både henne och dessa två att brinna bredvid någon som vägrar släcka elden. Gärna en ursnygg brandman som senare kommer hem till mig, där jag kan sära på benen och välkomna hans slang.

För nyfikna ögon och öron, tänkte jag nu berätta om en vän. En vän av motsatt kön. Vi kan kalla honom Gösta.

I lördags var Gösta här. Vi hade bestämt att vi skulle mysa till det. När grönsakerna var färdigskurna satte jag mig i bilen för att åka och hämta mitt sällskap. Väl hemma igen, var det köttfärsens tur. Därefter åt vi tills vi blev mätta och väldigt belåtna. Vi pratade innan maten var färdig, vi pratade medan vi åt och vi pratade efter vi ätit. Ungefär såhär ser alla våra kvällar ut. Med eller utan mat i bilden. Det vill säga, vi har trevligt i varandras sällskap.

Nu kommer vi till mysdelen. I min värld kan det ibland verka som en ganska bred definition av någonting. I det här fallet åt vi tillsammans, istället för att sitta på varsitt håll och tugga ensamma tuggor. Man skulle kunna säga, att vi utnyttjade vår vänskap tillsammans.

Förresten är ordet utnyttja ganska roligt, särskilt om man kombinerar det med mig, Gösta och andra människor. Men jag glömde nämna den viktiga delen, känner jag. Det var inte bara utnyttja, det var utnyttja sexuellt. Gösta har nämligen fått besvara en sådan fråga. Anledningen till att jag skriver, är att jag tänker besvara den igen. Håll gärna hakan på plats, för det här kan bli intressant och även, lite roligt.

Till att börja med är Gösta en dubbel mig, om det är viktmässigt vi räknar. Han är också äldre, vilket gör det aningen lättare för mig. Ni förstår, han blir inte bara övermannad av min skönhet, utan han blir också knäsvag. Under den tiden släpar jag honom till närmsta ställe och binder honom. Sedan står jag med två val, antingen sliter jag av honom kläderna eller så står jag där med min specialutformade piska och beordrar honom att göra det själv. Resterande delar är lite diffusa, men jag förmodar att den som kan läsa också har en egen fantasi.

Det som är sant i den lilla historien här ovanför, är att Gösta är både större och äldre än mig. Större är givet, för att han är karl. Äldre, för att han är född tidigare. Frågorna som jag bär på är, om de där två komponenterna plus vår vänskap, gör honom till en dubbelgångare av en filmatiserad advokat Bjurman? Eller är det bara någon som tycker att vänskapen inte är tillfredställande och därför måste den personen automatiskt kategorisera det som utnyttjande?

Den här gången tänker jag svara sanningsenligt. Nej, jag blir inte utnyttjad. Men jag är ett offer. Jag är ett offer för en jävligt fin vänskap. Och jag tycker inte om när människor antastar någons privatliv på det här sättet, i synnerhet inte när han har gjort allt som innebär att vara en vän.

En natt fick jag en kommentar. Ganska nyligen faktiskt. Det var igår. Under dagen som gick stod jag till slut med två val. Publicera och ifrågasätta personens kompetens eller bara radera. Det ena alternativet var roligare än det andra.

Hej ”……”!
Jag fick ditt namn till sex punkter. Vackert. Jag hittar tyvärr inte översättningen någonstans och det fingerade namnet finns heller inte med någonstans. Jag kan tolka det som att du egentligen inte existerar. Hur som, är det okej om jag istället refererar till dig som anonym? Nåväl, anonym, jag gör det i alla fall. Det gör min kommande skrivning enklare.

Det första jag kommer att säga till dig anonym (förutom ovanstående), har du säkert redan listat ut. För så smart är du väl ändå, när du kan påstå vad jag har och inte har gjort i mitt liv? Jag tänker kalla dig för ynkrygg, ett milt uttryck. Du har ett par åsikter, som du uppenbarligen gärna skriver, men du skriver inte under med ditt namn. Du lämnade förstås en ip-adress, vilket man gör när man lämnar ett avtryck hos någon på internet. Jag tänkte bara påpeka det och att jag lämnade den utanför bilden. Men faktum kvarstår, att sex punkter säger mer om dig, än vad det gör om mig.

Det andra jag kommer att säga till dig, innefattar min inventering. Jag har därför anledning att tro, att du inte ingår i min vänskapskrets. Alternativt att du har blivit utesluten från den och nu är lite grinig. För att ge dig en liten glimt av vad som pågår i min vardag, utanför det jag skriver, så tänker jag berätta några få saker. Jag bor med min mamma och hennes sambo, för att ett annat alternativ har varit otillräckligt. Här gör jag det jag ska och jag ställer också upp på andra vis, om det krävs. Som sysselsättning vikarierar jag lite överallt, samt finjusterar det lilla som är kvar på mitt slutbetyg. Utöver det, är jag säkerligen precis som du. Jag umgås med mina vänner och tar hand om mig själv. Vad gäller resterande, arbetet med mig och mitt liv, är jag säkerligen inte som du. Jag gör det jag ska och det jag måste göra, för min skull och för andra som har en del i min vardag. Det här gör jag tillsammans med en person som jag respekterar och som har min fulla tillit. Men det hade du förstås vetat, om du varit en del av den vardagen jag nämnde.

Det tredje jag kommer att säga till dig, är att titta på hur jag skriver. Det är relativt lätt att läsa. Och det här skriver jag med tanke på din kassa meningsuppbyggnad, vilket gör det du skrivit, aningen svårtydligt. Men eftersom jag svarar dig, så ser du att jag klarade av att läsa utan kommatecken och utan punkter, dock med frågetecken lite överallt. Har det något att göra med att du faktiskt inte har någon grund för dina påståenden? Eller för att du måste ställa en fråga, för att du egentligen inte känner mig?

Det fjärde jag kommer att säga till dig, kommer tyvärr att handla om ett det. Du skrev att han har gjort arbetet själv och det har du rätt i. Men jag förstår inte om du syftade till arbetet som förde honom hit upp eller den/det törstiga strupe/arbete som förde honom ur skolan, från den institution han var inskriven på och halvt ut på gatan igen. Är det, det sista du kallar arbete? Om så är fallet, måste jag verkligen få säga att viljan förde honom långt.

Det femte jag kommer att säga till dig, borde min mor få svara på. Men hon är inte riktigt tillgänglig för stunden. Om du känner för några frågor, så ställer hon säkert upp och svarar. Min mamma har ett gott hjärta, likaså hennes sambo. På olika sätt, visste de båda hur det var att vara i hans skor. Han fick stöd, absolut. Men han fick också hjälp med materiella saker. Det var ett val som de gjorde, utan att förvänta sig någonting tillbaka. Frågar du mamma nu, om hon skulle ha gjort samma sak, så skulle hon svara nej. Varför vet jag att hon skulle göra det? Jo, dels för att hon behandlade honom väl på alla sätt. Mammas sambo gjorde detsamma och likaså jag. Dels för att hon kände sig utnyttjad, lurad och besviken. Jag är av den sorten, att gnuggar någon in skit vid min dörr, så betalas det med samma mynt. Och det, trots att det står i bibeln att man ska vända andra kinden till. Men det hade jag redan prövat, i samma situation. Det här sista jag har beskrivit har jag fått från min mor, åtminstone en sida av ett mynt. Hur snäll man än är och hur lite man än förväntar sig tillbaka, så finns det en gräns för undantag av beteenden. När du, anonym, själv är vänlig mot någon, hur vill du bli bemött? Vill inte du, att andra ska behandla dig efter hur du behandlar dem och tvärt om?

Det sjätte jag kommer att säga till dig, hänvisas till det du skriver i första och sista "stycket". Du skriver vänner, det är plural. Och nej, jag har inte gjort så mot vänner. Det finns dock ett fall, för flera år sedan. Men det finns ingen likhet mellan det och det jag har beskrivit att jag har upplevt, med mina ord. Den här personen som jag skulle kunna gissa mig till, att du syftar på, är idag en av mina bästa vänner. En fin etikett som jag gav henne redan i högstadiet, möjligen även tidigare. Hade samma lika situation uppstått mellan henne och mig, hade hon inte pratat med mig idag. Här refererar jag till den situation som du påstod var lik, den som inkluderar mig, en ex vän och hennes pojkvän. En fråga som precis här, väcktes i mig: När inkluderades du, anonym, i den trion?

Nu är vi framme vid det sjunde som jag kommer att säga till dig. Det är också det som kommer att avsluta din och min fortsatta kommunikation. Jag är mycket väl medveten om mitt beteende och resten av mina olika beteenden i alla världens olika företeelser. Något vi redan borde vara klara med, om du har läst ända hit. Därefter tänkte jag säga att jag gillade ”sköt-dig-själv-delen”, särskilt när du i samma sammanhang nämnde dubbelmoral (ett exempel på den taskiga meningsuppbygganden). Anonym, jag ska förenkla det för dig. Här kommer du in, i en del av mitt liv och säger att jag ska sköta mig själv. Exakt vad är det du gör, är du här och sköter dig själv? Anonym, jag ska nu förenkla ännu en sak för dig. Det här är ett fragment om hur jag sköter mitt. Jag skriver, jag skriver och jag skriver. Vart jag skriver, hur jag skriver och när jag skriver, det är allt upp till mig. Men om du skulle läst grundligare så hade du sett att jag flera gånger nämnt, för min skull. Och för min skull fortsätter det att vara, tills jag säger någonting annat. Slutligen ska jag också säga, visst har karman tagit mig. Jag skrev klart och tydligt att den var min vän. Vid närmare eftertanke, så tog den nog mig faktiskt med storm. Vi delar nämligen livsåskådning. 

Sist men inte minst. Jag har skrivit det här, jag skriver i min portal och jag skriver under med mitt namn.

Med vänliga hälsningar
Sandra Maria Sjölander

Varje gång jag skriver något och har publicerat eller bara skrivit klart, så läser igenom det flera gånger. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig. Men ibland känner jag mig så nöjd att orden är slut. De bara står där, nerskrivna framför mig. Helt glasklart. I annat fall kan jag känna att något fattas och kan tyvärr aldrig sätta fingret på vad. Då ligger det och gnager. Lurar.

Det händer nästintill aldrig att jag glömt något. Men jag är perfektionist. Det ska vara jag. Det jag skriver ska skrika jag. I det sista fallet, behöver jag läsa flera gånger för att komma ihåg det jag kände. Det som hände inne i min kropp. Det som fick mig att skriva det jag skrev. Jag behöver komma ihåg för att endera inte göra samma sak eller för att lyfta mina lätta skinkor från soffan och göra det igen.

Opersonliga saker har jag svårt för. Det blir bra, när jag kan relatera eller har något som pricken över i:et att komma med. Jag kan skriva om stadsministern. Jag kan skriva om samhällsproblem. Jag kan skriva om en nyligen avliden sångerska. Jag kan väl, som de flesta andra, skriva om vad som helst.

Min åsikt om herr Reinfeldt är att han, innan han uttalar sig inom vissa områden, bör gå i min mammas skor. Kämpa mot daglig smärta och myndigheter, som hon fått göra i sexton år. Under den tiden ska han också försöka hitta en duglig vardag. Han ska stå vid spisen och laga maten som tar tid, medan han mest av allt, vill att någon annan ska känna hur ont en kropp kan göra. Smärta finns inuti och syns knappt utanpå. Därefter ska han som sjukskriven, med ett osynligt handikapp, känna lycka över ”jobba tills du dör”.

Min åsikt om ”samhällsproblemet alkohol”, är att det gör mer skada än nytta. Men sschh, alkohol är väl inget samhällsproblem? Vänta och tänk en gång till. Barn i missbruksmiljö behöver oftast växa upp tidigare. Det är barn som förlorar tiden då barn ska vara barn. Samhället, vi, har ett ansvar när något inte är tillräckligt. Att barn inte får vara barn, är här, ett problem relaterat till sprit. Alkohol leder också till ökad brottslighet. Den våldtagna kvinnan eller varför inte mannen, en sen lördagskväll efter en härlig fest. Den misshandlade unga killen utanför krogen, för att vettet försvann och testosteronet ökade i samma hastighet som promillen. Det överkörda barnet, för att någon tyckte att ett par glas var inget. Vem törs säga att det här inte är ett problem relaterat till en alldeles för torr strupe?

Min åsikt om den fantastiska sångerskan Whitney Houston, hörs vid det beskrivande ordet jag lade in. Utan att hon vetat har vi delat många blöta kinder. Utan att hon vetat har vi båda klarat oss genom hjärtesorg och öppnat oss igen. Jag känner henne inte på annat sätt än genom hennes höga och låga toner. Men hon är där, hon har funnits för mig och nu önskar jag henne att vila i frid.  Jag önskar henne det hon har gett mig.

Åsikter har jag uppenbarligen gott om och jag har fått gåvan att kunna uttrycka dem. Ibland lyser de lika klart som solen gjorde på mig och Annelie i Thailand. De kan också kännas lika vått som vattnet var blått. Men det jag verkligen kan, är känslor. Jag kan det där som biter, som kommer under huden. Jag kan det där som gör volter i den knytnävsstora klumpen bakom revbenen. Jag kan viftande ögonfransar och glittrande ögon. Jag kan överfulla bägare och bomulls uppsugningsförmåga. Jag kan en säng med viljan av att känna en annan kropp än min.

En åsikt kan styras till rätt eller fel, även om rätten till en åsikt alltid finns där. Känslor å andra sidan är något vi har, var och en. Känslor är personliga, synliga eller osynliga. Det finns ingen som kan ta ifrån mig det jag har i min kropp. Det jag visar här eller håller tillbaka. Det slutgiltiga resultatet av en upplevelse. Jag upplever, jag känner. En enkel ekvation för den som kan. Upploppet innan mållinjen säger alltså att jag kan det jag känner. Jag vill att det ska beskrivas därefter. Ingen behöver förstå, men jag behöver känna det jag skriver. Jag är trots allt perfektionist. 

Det jag nu tänker skriva är inte censurerat. Det är riktat till ett det och ännu ett till. Det här är den totala äckelkänslan, den som gjorde att jag sprang till toaletten och kräktes. Den här är den förbannade ilskan, den som får mig att inte vilja bromsa om ni går över vägen. Det här är det som andra tvivlade på, sanningen som tystades ner och påstods inte vara sann. Det här är helt jävla fantastiskt, helt jävla otroligt. 

Jag sa, utan att förfina mina ord, precis vad jag var säker på. Precis vad jag kände. Människor lyssnade, för att sedan vända ryggen till och framställa mig som en lögnare. Människor som vände sig till avskyvärda kräk och önskade dem lycka till i tysthet. Jag gav chanser, om och om igen. Chanser till för att vara ärlig. Jag förstår att en missbrukande, ryggradslös liten slampa med en obotlig könssjukdom inte förstår innebörden av det. Men jag förstår inte hur sagda principer kan förändras så drastiskt. Jag förstår att det kändes bra att ta upp kniven igen och hugga ännu en vän i ryggen. Men jag förstår inte varför. Till vilket pris? Och jag förstår att en krälande parasit inte kan nöja sig med en, utan måste hoppa över lik för att få något han för ett år sedan hade behövt betala för. Men jag förstår inte hur han kunde glömma varifrån han fick hjälpen, vilken familj som ansträngde sig för honom. Jag förstår att det måste vara jävligt svårt. Jag förstår att era livlösa, patetiska, äckliga, innehållslösa, fruktansvärda kroppar trånade efter varandras under hela tiden. Jag förstår, så fantastiskt bra, att jag var tvungen att spy.

Jag har vetat sedan dag ett, att meningarna bara innehållit lögner. Jag har hanterat. Jag har fortsatt. Men idag är jag arg, så arg att jag skulle kunna få vatten att koka och jag kan inte tygla mig. Det här ligger utanför mitt område. Jag är arg för att jag blev lurad av två. Jag är arg för att jag blev ljugen för, av två. Jag är arg för att jag framstod som en idiot, av två. Jag är arg för att byxorna inte ens knäpptes innan dem låg på golvet hos någon annan. Men mest arg är jag, för att en vän, hade mage att försöka trösta medan hon stod på knä och förförde någon annan. Någon jag, då, fortfarande var kär i. Det var det här, som var så fantastiskt bra, att jag kastade ut mina inälvor i toaletten.

Mina fingrar har rusat över tangenterna. Jag vet exakt vad jag har skrivit. En del av mig vill radera, men jag tänker inte radera mina känslor. Jag tänkte att jag kanske sjunker till en lägre nivå. Men hur jag än försöker och vad jag än skriver hamnar jag aldrig ens i närheten av nivån med parasiter. Det närmsta jag faktiskt har kommit, är den gången jag hade dem i magen. De parasiterna tog min mat och ändrade siffrorna på vågen. Ni tog tid, sårade känslor, en del värdighet och en stor tugga av mitt hjärta.

Nu är jag klar och jag hatar. Jag hatar av hela min kropp och jag önskar er ett fruktansvärt tragiskt liv. Av vad jag tydligen måste höra, så verkar ni redan vara på väg. Det gör inget. Karman är min vän, promise.
Det här är mitt. Det här är vad jag gör. Det här är riktat till den som tar åt sig och uppriktigt sagt, jag bryr mig inte om hur, vem eller när. Jag bryr mig om mina känslor, mina tankar och allt annat som är mitt. Låter någon annan bli att ta med det i sin beräkning, då låter jag bli att ta med deras känslor i min.

Det var en relativt kylig kväll. Innan jag parkerade bilen mitt på den snötäckta parkeringen, såg jag ljuset bakom glaset. Jag tänkte på den varma, stilla och rogivande miljö som väntade på mig innanför samma fönster. Det var en söndag, i slutet av en relativt speciell dag, på en speciell träbänk, som jag hörde ordet. Ordet som förföljt mig sedan dess.

I början fnissade jag. Drog till med en suck. Där satt jag i jeans, på en speciell träbänk och ville sjunka genom golvet. Han kunde inte mena allvar. Men han stod där i sin vita klänningsliknande utstyrsel och fortsatte. Han talade om förlåtelse. Några sekunder senare kände jag mig ensam. Jag satt på en speciell träbänk, tittade mig omkring och såg inte de andra människorna som jag visste omringade mig, på andra speciella träbänkar. Ordet slog mig med full kraft. Och jag tänkte på flera vänner, som aldrig riktigt var en vän.

Han talade om förlåtelse. Om någonting som man gör för sin egen skull. För att hantera. För att kunna fortsätta. Han talade om en Gud som förlåter villkorslöst. Att vi skulle kunna göra detsamma, för vår egen skull. Ungefär här talade han till mig. Jag var hans publik, hans enda åskådare känslomässigt. I praktiken var vi fler. Men det var mitt sårade hjärta som kände, mitt brustna hjärta som tänkte.

På sinnesrogudstjänsten upprepade prästen ordet förlåtelse. Han sa att det var viktigt. Men han sa inte hur. Han sa inte hur man förlåter för sin egen skull. Han sa inte hur man glömmer och begraver. Ungefär här talade han inte längre till mig. Han sa A, men inte B. Han fick mig vid min egen skull och han lämnade vid hur.

Utan att vara för detaljerad, hade jag en underlig dröm förut idag. Mellan en genomfrusen kropp och under en härlig sömn, hade sex and the city influerat mina drömmar. Öppenhet, trasiga hjärtan och en otippad men tippad avslutning. När jag vaknade var min enda önskan att sluta mina ögon och fortsätta där jag och min dröm blev avbrutna. Men någonting ville att det enda jag skulle få, var ett minne. Ett minne av något otydligt och svårt att förtränga. Är det så det alltid kommer att vara, obeskrivligt och omöjligt?

Det fick mig att tänka på dåtid, nutid och framtid. Dåtid som fortfarande smyger sig på de tickande sekunderna. Var det så svårt med ärlighet? Var det för mycket begärt att vänta sig ett litet grattis? Hur blev en fram och tillbaka odefinierad vänskap, ingenting värd? Är det bara jag som tänker på dig som ännu ett misstag jag måste plocka upp bitarna ifrån? Eller har du samma tanke, varför tillät jag mig själv att äta en bakelse med frestande glasyr sådär Stockhomsdyr?

I en kyla som denna, skulle dina armar vara varma. Jag vet, för jag har varit där. Även om det aldrig skulle lämna dina läppar i annat än en lögn. Med mig där skulle du säga något osmakligt och jag skulle le, för jag skulle göra precis som vanligt. Ge efter mig, mina behov, mina känslor, bara för att tillfredställa dina krympande. Bara för att fylla den tomma bägaren du påstod, inte fanns. Men den är där, jag vet, för jag hjälpte dig att fylla den till bredden och lite till.

Det märks inte att ännu ett år har gått. Det sägs alltid att man blir visare med åren, men jag kan inte i min vildaste fantasi, föreställa mig att det är slut på det jag inte vill uppleva. Jag tycks fortfarande sätta mig i den nedsuttna och slitna fotöljen, med samma oförutsägbara människor runt omkring. Så jag undrar, har jag inte åldern inne än eller är jag bara inne på slutspurten "den som väntar på något gott" och har det jag vill ha, framför mig?