Möjligheterna stod uppradade. Hon tittade på dem, men ingen tycktes falla henne i smaken. Ingen attityd. Ingen självsäker ton. Ingen utsmyckad kropp. Allt det där hon borde byta bort. Det fanns ingen spänning framför henne. De var lugna, vanliga grabbar.

Det saknades attraktion, åtminstone från hennes håll. Det fanns ingen chans att hennes ögon hade fel. Hennes tanke var fast i en annan. Den kunde hon inte släppa. Hon kunde bara inte släppa det hon kallade för sitt ögongodis. De var inte vanliga. Inte tråkiga. Dem hade något. Det där lilla extra.

Kryddan som passade i hennes liv.

På ett sätt var hon övertygad att hon hade det liv hon önskade. Men det var alltid något som dök upp och sa annorlunda. Ibland killar. Ibland dåliga val. Ibland en kombination av dem båda.

Den ena idén efter den andra ersattes med en ny. Ingen tycktes vara tillräckligt bra, medan vissa var lika envisa som henne själv. Samtidigt kantades livet av ovanliga vändningar, vägskäl och återvändsgränder. Det var omöjligt att veta vilken väg hon skulle ta. Vilka människor hon skulle knyta band med. Vad som visade sig vara rätt eller passade bäst.

Ensamhetskänslan lämnade henne aldrig. Trots det hade avhållssamheten visat sig vara den enda vettiga valet hon hade gjort. Det skulle hon inte komma undan. Hennes oändliga sökande efter bekräftelse hade skadat henne mycket mer än någon kunde föreställa sig. Det var inte lätt, men hon försökte. Ingen behövde veta. Hon skulle klara det själv. Känslan av att vara ensam skulle försvinna. Det var bara en tidsfråga om när.

Hur hon än gjorde trampade hon alltid tillbaka till samma ställe. Ett gammalt liv hon var tvungen att lämna. Det fick henne att tänka på alla andra som lämnat henne genom åren. Hon försökte intala sig själv att hon lärt sig något, att vissa människor är här för att stanna medan andra bara är en liten del av ens liv. Det var det svåraste. Det var också det som var huvudsyftet med att vara ensam. Hon vägrade att bli sårad igen, även om hon var tvungen att ge upp det som en dag kanske skulle göra henne lycklig.

Hennes känsla om andra människor hade lurat henne förut. Hon var naiv. Blåögd. Trott det bästa om alla. Det tragiska var att de flesta hade bevisat motsatsen. Han hade gjort det, ännu en gång. Men hon kunde inte glömma vad hans ögon hade avslöjat första gången deras melerade hade vilat på varandra. Han hade haft viljan. Den som nu var som bortblåst.

Hon behövde aldrig bevittna hans val. Men valet hade bildat en mening i hennes gamla mobiltelefon. Orden högg i henne.

Hennes svar förvånade. Hon hade bett honom ta bort hennes nummer och hoppa från bron. Hon ansåg att hans val skulle leda honom mot en säker död, så hennes antydan gjorde igen skillnad. Han sprang sitt lopp och han skulle inte komma tillbaka.

Tvivlet växte sig starkare för varje sekund. Lögnerna hade format vad hon trodde var vänskap. Det tog henne ett tag att inse vad som var problemet. Verkligheten kom ikapp tidigare än hon hade trott. Idag kan hon fortfarande inte rädda någon annan än sig själv.

Hon stod där med telefonen i handen. På platsen han hade lovat att vara.

Smset kom flera timmar senare. Det talade om hur ledsen han var och varför han inte dykt upp. Hon förstod, det var inte hans fel. Men hon var fortfarande besviken. Hon hade sett fram emot att träffa honom. Hur länge skulle det dröja till nästa gång? Hon såg sig själv i spegeln och tänkte på att hon snart skulle befinna sig i ett annat land. Hon var medveten om att hon överdrev saken. Men hon kunde heller inte låta bli tanken om att missa planet med flit.

Det gick flera veckor innan de träffades igen. Det var så mycket som ville komma emellan. Kontakten hade varit sporadisk. Sms som tidigare hade varit likt en intensiv regnskur kom alltmer sällan. Hon kunde inte riktigt vänja sig vid den tanken och det han sa, att han inte var. Han var inte annorlunda.

Hon förstod inte.

Men skulle inom kort bli medveten om innebörden av hans ord.

Deras ögon hade aldrig mötts tidigare. De var bara bekant med varandras röster. Timslånga samtal och ännu längre nätter. Det var som om de förstod varandra bättre än någon annan och äntligen stod dem ansikte mot ansikte.

Hans ansikte var vänligare än vad hon föreställt sig. Även fast hon visste vad som låg bakom hans plötsliga stopp. Det mörka de hade talat så mycket om. Men han var här och sträckte ut sina armar, en inbjudan till en kram. Det var som om hon inte ville att den skulle ta slut. Hans famn stod för trygghet, något hon alltid saknat.

Deras ögon möttes igen.

De gick tillsammans runt området. Bådas tankar var egentligen någon annan stans. Trots det, var det deras stund. Och de pratade, precis som om dem skulle ha träffats förr. Inget tycktes störa dem alltför mycket.

Hon var säker på att han skulle förbli hennes vän. Hans kroppsspråk sa inget annat. Han tittade på henne med sådan ömhet hon aldrig skådat förr. Hon visste att han inte var som alla andra. Sedan bevittnade hon hans försvinnande. Han hade vänt sig om och hans blick hade lovat.

Jag kommer snart igen.

Två fåglar har en gemensam plats.

Ett vackert träd vid havet,

kallades hem.

De har följts åt och

skapat ett band.

Lika till utseendet. Svart och vit.

Det som skiljer dem åt

är den enes sång.

Den döljer sin rädsla med sin självsäkra ton.

Två fåglar hittade en gemensam plats.

Men när solen gick ned, skildes dem från varann.

Sången upphörde

och den andra satt ensam kvar.

Allting hänger på en skör tråd, likt en fallfärdig bro över en porlande bäck. Det som ses framåt, i ögats höjd, är uppenbart. Inga faror. Inget ont. Bara vackra blommor, ståtliga träd och kvittrande färgglada fåglar.

Stegen är inte lika säkra över ostadig grund och utan att titta ner kan det med bara fötter kännas märkligt. Känseln upptäcker gamla sprickor och varje vass uppstickande träflisa. Den avslöjar underlagets brister.

Bron kan rasa inom några sekunder, ser inte mycket ut för världen och ingen skylt eller varning kan hindra någon att sätta sin fot på första brädan.

Den bortre sidan talar om att lycka finns. Är du redo att ta dig över?

Dagens foto ses i negativ.

Ingen färg. Inget liv.

Det knäpptes av sig själv när modet svek.

Bevisar vad jag redan vet, att solen är svart och livet är en lek.

Verkligheten - en mina som spränger isär,

skakade en kropp vars ben inte bär.

Precis som en kamera tar bilder

och blixten lyser upp,

trängs motivet in i ett hörn

där någon andas tänk på vad du gör.