Mardrömmarna avlöste varandra. Den ena var värre än den andra. Men det var en som etsat sig fast i hennes huvud. Den drömmen där någon höll hennes hand och vägrade släppa. Drömmen som avspeglade vad som kallas kärlek.

Den drömmen var värst. Den gjorde ont i henne. Den väckte saknad, en oerhörd stark saknad av att ha någon bredvid. Någon det gick att kramas med. Någon som kunde hålla i henne.

Hon var inte längre stark på egen hand. Hon hade egentligen aldrig varit det, men det hade gått bra att låtsas. Ända fram tills nu. Mardrömmen hade blivit hennes undermedvetna verklighet.

Dem hade pratat om det. Hennes ovilja att släppa in någon. Hennes förbud mot att få känslor för någon igen. Han hade förstått. Han hade verkligen gjort det. Men han var fast besluten om att alla människor behövde kärlek.

Hon var inte lika övertygad. Hon kände inte att hon var värd det. Nej, det var inget för henne. Det skulle sluta i katastrof. Det hade alltid varit likadant. Ja, hon skulle vara ensam och hennes läppar uttalade orden det är lättast så.

Jag älskar solen. Sommaren. Den gör mig på så otroligt bra humör. Så låt det få hålla i sig nu. Låt det fan få hålla i sig!

Snart kan man bada hemma också utan att frysa ihjäl! Även om årets första riktiga dopp togs idag tillsammans med Annelie. Riktigt isande kallt dopp om jag får säga det själv.

Och Tobias måste tuffa till sig lite. Det är ju bara vatten ;)

Helena och Sandra på toabesök, med fönstret öppet. Och ja, det är som det låter.

Mammas sambo (utanför fönstret): Jag vill inte veta vad ni gör där inne.

Sandra och Helena: Va?

Mammas sambo: Jag vill INTE veta vad ni gör där inne.

Helena: Vi samarbetar.

Sandra: Är du klar?

Helena: Spolar du eller?

Mammas sambo ser ut som ett frågetecken när vi kommer ut därifrån. Vi vek oss dubbel och dog. Det var dagens träning.

Det var mörkt i rummet. Ångesten hade växt till sig som en klump i bröstet. Hon stirrade upp i taket och undrade hur länge hon skulle behöva vara vaken den här gången.

De tidigare dagarna hade skyndat förbi. Hon inbillade sig själv att allt varit bra, men något hade hänt. Hon hade blundat. Inte velat vara någon till last.

Hon tog fram fotografiet. Det gick inte att urskilja särskilt mycket i mörkret. Hon kunde det utantill så det gjorde ingenting. Gråten var nära nu. Hon ville blunda. Men hon såg. Det gjorde ont att se. Det gjorde ont att känna. Hon undrade - Vem är du? Varför kunde inte du vara lite mer som jag?

Dagen innan hade känslorna varit för många. De sa alla samma sak. Du är ingenting. Du är värdelös. Du förtjänar det här.

Hon hade lyssnat.

Inte velat känna mer.

Hon hade tagit det steg som krävdes. Det hade inte varit i rätt riktning, men det hade varit skönt. Hon hade blivit lugn. Mått bra.

Hon tog några tomma andetag. Tårarna ville inte sluta rinna.

Skulle hon någonsin bli hel igen?

Hon hade drömmen i sina händer. Några trånande blickar efter den och hon förstod. Den skulle hamna i soporna, precis som allt annat.

I sina egna ögon var hon inte värd mycket. Inte ett dugg faktiskt. Det var en chans hon förlorat för längesedan. Hon hatade sin egen spegelbild. Inget var speciellt. Hon var inte vacker, inte sådär iögonfallande som många andra. Hållningen var bedrövlig. Ansiktet grått och tråkigt, med blemmor på de mest vanliga ställen.

Och kroppen var ett stort mysterium. Hon hade inte haft turen på sin sida. Varken bröst eller rumpa. Magen var väl okej tänkte hon, om man gillade utstickande revben förstås. Hon såg anorektisk ut, trots en förkärlek till all sorts mat i mängder.

När kläderna var på och ansiktet ditsminkat, kunde hon medge att hon hade någon form av utstrålning. Det var inte mycket men det fanns där. Hon var inte stolt över något egentligen, men det där lilla hon såg fick henne att le. Det var en början.

Hon skulle behålla drömmen ett tag till.

Ah, nu har jag äntligen listat ut varför det är så kallt på mitt rum. Fönstret har stått öppet. Ett fönster som bara försvinner i all hast. Underligt det där. Hade jag varit smart, hade det hänt tidigare. Men vi vet ju alla.

Bäst jag lägger mig och sover nu, annars stöter jag väl på fler dumheter. Inte lätt. Inte lätt.

Nu ska vi se här. Idag har jag nästan brutit axeln, nästan fått en extra trampdyna på den redan befintliga vänsterfoten, nästan förfrusit händerna och spytt på kycklingen. Okej, det sista var ljug men kunde ha varit sant.

Dagens torg-konversation efter jobb.

Jag: Vet du vad jag gjort idag?

Vän: Nej?

Jag: Du vet de där hela grillade kycklingarna?

Vän: Ja.

Jag: Jag fick sätta 8-9 stycken på varje galler och sedan stoppa in dem i ungnen. Vet du hur mycket dem väger??!

Vän: Nej?

Jag: Inte jag heller.

Hon skrattade åt mig sen. Men vet ni vad? Det gjorde jag också.

När jag vaknade förut idag (och ja jag är tvungen att säga förut idag, jag har inte tillstånd att säga imorse för då var jag och skönhetssömn bästa vänner) hade min kind fått påhälsning av herr finne. Nu talar vi inte liten som en pissmyra, utan nu snackar vi gigantisk och ståtlig som mammas orkidéer. Okej, en liten överdrift men ni förstår själva poängen.  

Hade jag inte redan pillat på den så hade jag knäppt en bild. Jag vet att ni dör av nyfikenhet när ni inte får se den. Men ni kan odla en själva. Ät bara en jävla massa choklad, chips och dipp. Vips så sitter den där i ansiktet på dig någon dag. Hoppas den hälsar från mig då.

Back to life. Diskmaskinen plockar inte ur sig själv.