Idag, eller igår faktiskt, är det ett helt år sedan jag fick veta att du fanns för andra gången. Bilder ljuger inte. Men jag trodde att den bilden ljög, den första. Jag trodde inte att den var verklig. Så jag köpte ett till test, med veckor. Jag trodde att den bilden skojade också.

Jag minns dagen du blev till som helt perfekt. Jag minns den som tacomys. Spa-mys. En fantastisk solnedgång. En bakis vägra-vara-med-på-kort-Anna. Ost och kex-mys. Filmmys. Jag minns flirtandet. Det var som vanligt, men ändå lite till. Det var det perfekta avslutet på en perfekt dag. Och jag minns att jag till och med hann tillbaka och se slutet av filmen. Sedan somnade jag så jävla gott när jag kom hem och jag sov som en liten bebis.

Sömnighet, yrsel, förstoppning, illamående, kräkningar, blödningar, minskad aptit, ökad produktion av bröstmjölk. Man skulle kunna tro att en positivt testresultat hade kunnat skriva sig själv. Men. Alla symtom går att hitta på listan av biverkningar. Och samma dag tog jag den första tabletten ur min nya burk. Kanske är det också en förklaring till min reaktion. Ja det och tanken på vem som var din pappa. Det kunde inte bli annat än kaos.

Jag vet att jag har önskat mig en dig länge. Jag trodde att en version av dig skulle komma tidigt. Så tidigt som för flera år sedan. Problemet var väl inte att jag inte träffade någon. Det var nog mer att jag inte kunde se mig själv i en sån relation. Mamma, pappa och barn. Sedan långt tillbaka har jag alltid sett mig själv ensam i en sån situation. Ensam med en sån som dig. Om det skulle hända. Och vid bara ett tillfälle i mitt liv, var det något jag strävade efter tillsammans med någon annan. Med han som var den största anledningen till vändan till västkusten och tillbaka. Jag är glad att ingenting blev då. Jag är glad att du blev nu. Även om du har skapat mer oreda än någon jag känner, nästan inklusive mig själv.

För mindre än ett år sedan skrev jag att jag ska berätta för dig hur du tog mig med storm. När alla andra fick veta. Jag kan fortfarande inte beskriva hur det känns när det känns fantastiskt. Kärleken till dig har inga ord. Det är någonting annat än det jag har upplevt. Jag har till och med tänkt att alla citat om kärlek inte stämmer överens med något annat än när det känns som att ditt barn är ditt. Med den känslan i bröstet, den stunden, har ingenting annat en mening. Det är då du tar mig med storm. Och du har ingen aning om hur stor du är.

I ett hopp om att pusselbitar ska falla på plats, ringde faktiskt barnmorskan som var med i salen ikväll. Hon ville hjälpa till på det sättet hon kunde. Direkt efter blev kinderna blöta. Det kändes som om jag kände igen rösten. Som om det var något. Mer än att jag vet att jag har träffat henne. Mer som att hjärnan reagerade på hennes tonfall och som att det finns något jag har hört, men som inte kommer fram. Nu väntar vi bara på ett stjärnfall, så att jag kan önska att den där dagen blir bättre.

"Det där måste ut ur dig"
278 dagar senare, den 7 juni 04:45 tog han dig på orden.
Så det samtalet för ett år sedan, kanske inte tog dig på sängen trots allt.
Who knew.

Kjell Axel Oliwer Sjölander.
Kaos.
Men du är mitt kaos.
Min storm.
Min bebis.
Och den bilden ljuger inte idag heller.

Läkaren frågade mig idag om anknytningen till min son. Eller igår om man tittar på vad klockan är. Idag om man tänker på att jag inte har lagt mig än. Jag gör mitt bästa. Det gör jag alltid. Jag har en till människa hos mig nu. Någon som jag försöker lära känna. Någon som jag försöker förstå är min. Så jag behöver upprepa att han är min. Jag behöver säga det. Jag behöver visa det. För det gör egentligen för ont att säga att det inte alltid känns så.

Min bebis har saker där mina brukade ligga för inte så längesedan. Han har en säng där min säng har stått. Han har gosedjur och leksaker som ligger framme i soffan där jag brukade ha mitt huvud. Han har sin mat på bänken i köket där jag brukade ha en röra. En gunga där soffan stod tidigare. Han har en egen kudde på den andra sidan i min säng.

Jag vet inte om det beror på att han mest är lik någon annan eller om den traumatiska förlossningen tar upp en stor del. Eller om det är en kombination av båda och samtidigt allting annat. Jag behöver inte intala mig själv att förlossningen är en dröm. Den känns som en hela tiden. En stor hemsk dröm som jag slängt över axeln, men som envisas med att hänga kvar i någon tråd som inte går att klippa av.

Den här pojken är någon som jag har burit på. Jag har haft honom, växande, inuti mig i över nio månader. Men ibland känns det som om vägen till samma pojke är så oerhört lång och distanserad. Det var overkligt och konstigt redan när plusset visade sig. Likadant dagen efter och alla dagar efter det. Sedan kom förlossningen och den var overklig och konstig. Likadant dagen efter och alla dagar efter det. Enda skillnaden var att jag hade en pojke utanför mig, bredvid mig, som påstods vara min. Ibland är det tur att det finns papper på det.

Jag drömde saker. Saker som jag inte kunde komma ihåg. Jag vaknade och satte mig upp i skräckblandad panik och tittade runt mig, både en och två gånger. Han låg alltid bredvid mig. Förutom en speciell gång när mamma höll i honom. Den gången hade jag blivit ombedd att gå och lägga mig. Och när jag vaknade var han i mammas famn i dörröppningen. Du kan inte bara ta honom, sa jag. Du kan inte bara ta honom. Det tog en stund innan jag förstod att han inte ens varit hos mig, för att jag hade lämnat honom med någon annan.

Första natten på BB blev jag väckt av att min rumskompis stod upp bredvid mig, innanför skynket som skiljde oss åt. Hon väckte mig för att min bebis var hungrig och för att jag inte hört. Inte hört eller inte förstått kan nog ligga i samma mening. Men ända sedan dess har jag försökt. Eller jag vet inte om jag har försökt tillräckligt. Ibland har jag bara försökt överleva. Ta mig igenom dagarna. För att jag vet att det blir bättre. För att jag vill att det ska bli bättre. Efter regn kommer solsken eller någonting liknande.

Jag har skrivit att det finns stunder av klarhet, när det inte finns några tvivel. När jag vet att han är min och att jag känner att jag djupt och innerligt älskar den där pojken som har utspridda saker i min lägenhet. Eller i vårt hem. Sedan han föddes och fram tills nu, har de stunderna blivit fler. Jag kämpar fortfarande. Jag lider ibland. Jag är ledsen ibland. Arg. Glad. Lycklig. Ibland är det också bara tomt. Ibland finns ingenting.

Just den här minuten, önskar jag att någon kan fylla i luckorna jag har från den där natten. Kanske får jag det. Kanske inte. Men någon skulle i alla fall se efter om det är möjligt. Jag vill veta om det finns någonting där i, som kan hjälpa till att hela mig. Den dagen borde ha varit den bästa i hela mitt liv. Men den är inte det. Den är fortfarande fruktansvärd. Den är bara svart, helt utan en lysande måne. Inte alls som den här natten.

Barnmorskan som följde mig och magen nästan hela vägen fram sa att det inte hade spelat någon roll om hon känt efter. Det enda hon hade riskerat var att bakterier letat sig in. Hon sa också att min kropp är som gjord för att föda barn. Precis som den barnmorskan som sydde de stackars två stygnen som egentligen inte behövdes. Den första sa så för att jag med största sannolikhet inte känt hur min kropp jobbat fram tills dess att värkarna startade. Den andra för att jag inte fick några skador.

Nu känner jag hur min kropp försöker laga någonting som är trasigt. Hur mitt huvud arbetar och hur mitt hjärta slår. Men jag säger sällan hur många gånger jag tvålar in hela min kropp varje gång jag duschar, för att tvätta bort någonting odefinierbart som känns smutsigt. Ofta utelämnar jag också den delen att jag vill ta bort det enda som kan ge mig fler barn. Alltid, försöker jag ändå få ur mig hur det känns. Varken tvål eller kirurgiska ingrepp kan göra någonting åt det, men ord kan.

Bara för idag.
Fler borde använda den frasen, den är hjälpsam i andra sammanhang än den är konstruerad för.
Men det är ändå sinnesro vi alla strävar efter.

Och du min lilla sovande groda.
Utan undantag. I varje andetag.

(Påminn mig att gravera in det någonstans när det här är över.)

Jag läste. För mig säger de orden allt. För andra saknar det mening.
För dig också.

Första och andra sidan grät jag mig igenom, sedan slutade det. Först insåg jag hur otroligt mycket jag ville dela honom med dig. Hur jag mer än allt ville ha dig i närheten. I hans värme. I min. Jag såg att jag på ett sätt älskade att han var din, men på ett annat önskade att han var någon annans. Jag kunde läsa att jag längtade efter dig. Att jag saknade dig. Att jag skrev att jag hatar tystnad. Att den gjorde mig ont.

Jag ville att du skulle se honom. Hålla i honom. Hålla om mig. Göra det bra den gången, som så många andra gånger. Som tillfället när han blev till. Som alla andra tillfällen innan det och efter. Jag nämnde vem du har varit. Vad dina händer har gjort. Vad jag har känt med dina läppar mot mina. På fler än en sida finns spår av hur jag var förälskad i min bästa vän. Och tre enkla ord lyser, utan att ha blivit sagda. Men jag vet att du vet. Sedan den gången. "Titta inte på mig sådär". I mitt sovrum. I min säng. Tvärs över. Bredvid. När jag hade flyttat hem.

Om jag ville få det att låta bättre, skulle jag försköna sanningen som du har gjort och som du gör. Om jag ville göra dig illa skulle jag slå ditt huvud med boken och se till att sidorna och det torkade bläcket fastnar i ditt ansikte, i ditt älskade skägg. Om jag ville förstöra, skulle jag publicera bilder med dig och ditt namn i. Kilometerlånga konversationer med år, dag och klockslag. Jag kan. Men jag ska inte. Vill inte. Du är inte värd den ansträngningen, inte något av det och framförallt, jag är bättre än så. Men det suger också apröv att jag har begränsningar. För ibland, flera gånger om dagen, är jag den som vill skada dig allra mest.

Hade du träffat mig och sagt till mig att du inte vill träffa honom, vet jag att jag hade försökt få dig att tänka annorlunda. Att försöka. Inte varannan vecka. Ingen helg. Bara försöka. Jag tänker att endera var ditt livs största misstag att träffa mig eller så kommer han att ta den platsen. Och jag hoppas verkligen att han gör det. Jag hoppas att hans existens äter upp det själlösa hjärta du har, varenda gång du kollar dig i spegeln. Och en dag hoppas jag att han ser dig och ler, på ett sånt sätt som gör att du önskar att det var pungsparken du fick innan du frågade om ett okej, där i huset förra året. Jag hoppas att den frågan förföljer dig som en mardröm resten av livet, eftersom handlingen därefter får leva som ditt eget fel och ditt eget jävla ansvar. Och är det inte en mardröm, hoppas jag att det är en blödande hemorrojd, som känns som en brinnande kaktusblandad igelkott, varenda gång du sitter ner.

Jag får vara arg för hur du har handlat. Hur du har behandlat. För vad du har sagt och inte sagt. Jag får vara ledsen. Jag får önska, hoppas och kräkas. Allt utan censur. Det är till och med okej att vara sårad och fruktansvärt jävla besviken. Att rentutav hata den du är. Vilket jag också nu för tiden gör. Hur ofta jag än vill kväva alla impulser av att känna, så ska det vara där. Meningen med det har jag inte hittat men jag vet att den finns någonstans. Jag bara vet att likgiltigheten inför att du finns kommer en dag. Se bara på den med samma namn som har galler utanför sina fönster. Idag spelar det mig absolut ingen roll om han lever eller dör.

Någon sa att man kan känna randigt och det är det. Varenda dag är randig. Glädje. Ilska. Lycka. Hat. Kärlek. Sorg. Ledsamhet. Till utseendet så lik dig. Jag älskar hans drag. De är så otroligt fina och samtidigt är det mer än vad man kan säga om dina. Jag älskar hans ljud, hans skratt och leenden. Jag älskar hans rynkande-förstå-sig-på-funderar-ögonbryn. Och jag avskyr ditt ansikte, som innehöll samma miner. Det ger mig kväljningar. Jag älskar när han håller min hand. Jag hatar att du har gjort det.

Jag älskar min bebis mer än solsken. Han är vacker, modig, stark, livlig, full av glädje
och energi. Han är det barn jag önskar han får fortsätta vara genom hela livet, 

inte på grund av dig,
utan trots dig.

Det här är elakt. Och jag borde veta, det var jag som skrev det. Men det är i alla fall ärligt. 

Låt det vara en ständig påminnelse, som en obotlig analklåda om du någonsin ångrar dig. För då är det jag som är hjärtlös.

Jag önskar att jag hade datorn och tangenterna att knappa på. Som förut. Ett lugn. En stillhet som bara fingrar kan ge av att knappar trycks ner. En liten stund när hjärtat hittar sin plats i text.

I

Jag antar att det finns en anledning till att jag inte hittade den första serien jag ville se. Inte heller den andra. De som vet, säger tredje gången gillt. Den fanns hemma, faktiskt precis under teven. Första säsongen var bara ångest. Inte särskilt smärtfri. Komplett vansinne för sömn och hjärna. Hjärtat vet jag inte ens om jag kan bokstavera. Och sorgen, den hade inget namn. Allting var bara en stor geggig klump med bristfällig armförmåga.

Andra säsongen andades hopp. Gav en annan sorts frid. Sparade energi. Fann en väg framåt. Jag kommer aldrig att gömma honom. Aldrig att gå omvägar. Han ska se min värld. Vattnet. Musiken. Tron på mänskligheten. Han ska veta hur det är att dansa med lätta steg och dra händerna längs gröna, gula, bruna röda och kala träd i en symbolisk verklighet. Han ska höra kluckandet precis vid strandlinjen. Och han ska få vara i mina steg. I de jag alltid har gått. Hela vägen. Utan undantag. I varje andetag.

Tredje och fjärde säsongen tog mig igenom det jag vet. Min lilla pojke vet inte hur omvärlden stannar när han andas. Hur minuterna av klarhet låter hjärtat rinna över av kärlek. Han vet inte att tre ord inte räcker till för att beskriva hur han känns i bröstet och i kroppen. Han vet inte hur ett trött sinne samtidigt orkar lite mer och jättemycket när två små rynkor visar sig under hans ögon. Han vet inte att tårarna som kommer då, är för att han finns och lämnar ett märke här, när klockan tickar. Men en dag. En dag kommer han veta och förstå, vad han betyder för mig. Och hur han gör världen till en bättre plats. Som en canvasduk pyntad med glitter, konfetti och rosa elefanter med vingar.

Av vad som är kvar av den femte säsongen finns bara det här.
"Det blir bäst om vi har varsitt."
Jag har förstått det och jag förstår det. Det är bäst. Men det finns inte ett ben i min kropp som inte hatar dig för det. För allt. Utom honom. Det sägs att man inte kan bli arg på någon som sitter i rullstol, för att den inte kan gå. Men vissa saker kan inte förlåtas och andra dagar, alla dagar, är det för sent. i det, finns varken rum för hjälp eller träning. Någonsin.

Medan det är vad det är och kommer att vara, är det en bot för andra att bli starkare på egna ben till högt ljud och tangentbordet på en iPad i en helt ny värld.

Utan undantag. I varje andetag.

Och mamma älskar dig lillis, för att du finns i mina. 

Jag undrar om jag någonsin kände dig. Jag undrar vem du är. Varför. Framförallt varför. Samtidigt vet jag att det svaret är lika långt bort som regnet var i somras. Men lika nära så att jag kan se det ifrån mitt köksfönster.

Det var min kropp. Mitt val. Det sa jag till dig. Inte bara för att du gjorde mig arg. Inte bara i bristen på ansvar. Utan för att det var så. Är så. Men hade han bara varit ond hos dig, borde du aldrig ha varit i närheten av mig. Du borde aldrig ha sagt att du var fruktansvärt förälskad i mig. Inte haft händerna där han låg och yttrat, det är bara den här som syns. Inte legat bredvid mig och ljudat, att det är inte så hemskt att det är med dig.

När han skrattar är jag glad. När han ler mot mig, är jag glad. Han gör det som om det vore den enklaste saken i hela världen. I hans värld finns det inga bekymmer. Och jag önskar att jag kunde känna likadant. Den lilla människan gör mig lycklig. Men jag är sårad. Jag skulle ljuga om jag sa någonting annat. Jag trodde inte att du skulle välja mig och jag hade rätt. Men aldrig, i min vildaste fantasi, kunde jag tro att du skulle välja bort någon som såg ut som du. Inte efter allt. Till och med trots allt.

Vad jag dessutom trodde var att du skulle ge mig ärlighet. Fram tills den stunden var det någonting jag tänkte att du hade gett mig hela tiden. Där också, trots allt. Sedan när allting hittade sin väg fram, med lite hjälp, skulle havet av lögner åtminstone försvinna. Krympa. Men inte ens då. Inte ens det kunde du ge mig. Faktiskt inte ens din egen son eller någon runtomkring.

Du vet, det är konstigt hur mycket man minns när man helst vill glömma. Om några få månader är det fyra år sedan pappa fyllde jämnt. Det betyder att det också är fyra år sedan du åkte förbi och stannade utanför mammas hus medan vi firade "lilla julafton", bara för att du ville ha en puss. Det är tre år sedan du skrev till mig att jag inte behövde sälja in mig, att du redan var såld. Det är samma lika för första gången jag såg bokstäverna bästa vän. Jag undrar, minns du "du är verkligen en pärla i ett hav av skönhet"? Det gör jag. 19 mars 2015. Det var en torsdag. Jag knäppte nämligen kort på det och sparade, för att det var det bland det finaste någon någonsin sagt till mig.

Ibland tänker jag på hur han ska få veta. Om han ska få veta. Det kanske inte är så konstigt. Men när jag tittar på den lilla killen i sängen, hoppas jag att han aldrig vill. Att han aldrig frågar. Att han växer upp och aldrig behöver en bild. Jag önskar att han bara nöjer sig med ett namn och egentligen inte ens det.

Och om han frågar, om han vill veta, berättar jag att du fick kämpa? Säger jag att din charm vann till slut? Visar jag vad jag föll för först? Lämnar jag sorgen och ilskan bakom ett hörn och låter bli den allra sista versen helt? Eller spelar jag bara upp den du sjöng och hoppas att han förstår, att det inte var honom det var fel på.