Jag hade eller jag har en bok där jag skulle skriva allting jag ville säga till dig. Det var psykologens idé, när det var tid du ville ha. Jag till och med gav den ett namn. För det som inte blev som det skulle. Som det är nu, har jag inte öppnat den på flera veckor. Jag vill inte veta vad jag har skrivit innan. Du är någon annan nu.

Jag ser dina ögon i hans. Dina kunde jag titta i utan förbehåll. Ibland kändes det som om jag skulle drunkna. Det fanns något busigt. Lekfullt. Något fint. Jag vill säga att de levde när du log. Nu undrar jag om jag verkligen såg det jag såg. Sist, där ute, fanns ingenting. Som om du lika gärna fått en käftsmäll av att se mig. Om ens det. Det var tomt. Men dina ögon, som jag tror att jag såg förut. Som jag ser i hans. De lever. De lyser. De glittrar när han skrattar. Som dina. Precis som dina.

Han är det vackraste jag vet. Det finaste jag sett. Han väcker mig med omsorg, som om han visste att en morgon inte är min starka sida. Han rynkar på ögonbrynen när det ser ut som om han funderar. Han söker något att hålla i när han sover. Han blir grinig när maten är nära, för att den ändå är för långt bort. Han kan bli uttråkad fort, men kan också koncentrera sig på en och samma sak länge. Han gillar att åka bil och blir lugn av sång.

Jag gick in i det här ensam. Jag gjorde det valet. Du skulle inte ha varit där och petat. Inte pratat. Inte frågat. Inte kysst. Inte kramat. Inte sagt att det skulle gå bra. Ingenting. Du skulle ha varit borta för längesen. Även om du inte delade allt, delade du något. Och jag kände mig mindre ensam. Men du skulle inte ha varit här och jag skulle inte ha lyssnat.

Jag skrev att jag var glad att du inte var med när han föddes. Det är inte sant. Journalister har frågat vad jag kände, vad jag tänkte när jag stod där. Ensamhet. Otrygghet. Ovisshet. Rädsla. Stress. En kombination av för mycket. Jag nämnde aldrig dig. Inte en gång. Jag skulle aldrig erkänna det heller, att det var det jag behövde. Någon att dela det med. För du är den enda som delar honom som jag.

I magen, under resan i den större bilen, var han inte i närheten av stilla när du pratade. När du spelade din musik hemma gjorde han kullerbyttor. När jag gick ifrån dig och din lägenhet sparkade han mig. Varenda gång. När du rörde vid mig var han alltid ljudlös. Men han dansade till tacos och 16 svenska hits på 6 minuter.

Skulle jag säga någonting till dig nu. Så.

Han är det bästa som hänt mig.
På ett sätt är du det också.
För utan dig,
hade han aldrig andats här bredvid mig.

Men jag har inget mer att säga.
Och du är någon annan nu.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...