Hon hade drömmen i sina händer. Några trånande blickar efter den och hon förstod. Den skulle hamna i soporna, precis som allt annat.

I sina egna ögon var hon inte värd mycket. Inte ett dugg faktiskt. Det var en chans hon förlorat för längesedan. Hon hatade sin egen spegelbild. Inget var speciellt. Hon var inte vacker, inte sådär iögonfallande som många andra. Hållningen var bedrövlig. Ansiktet grått och tråkigt, med blemmor på de mest vanliga ställen.

Och kroppen var ett stort mysterium. Hon hade inte haft turen på sin sida. Varken bröst eller rumpa. Magen var väl okej tänkte hon, om man gillade utstickande revben förstås. Hon såg anorektisk ut, trots en förkärlek till all sorts mat i mängder.

När kläderna var på och ansiktet ditsminkat, kunde hon medge att hon hade någon form av utstrålning. Det var inte mycket men det fanns där. Hon var inte stolt över något egentligen, men det där lilla hon såg fick henne att le. Det var en början.

Hon skulle behålla drömmen ett tag till.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...