Det flimrar för ögonen. Jag förstår inte varför. Det gör ont i magen, det känns som knivhugg. Jag vill bara vara ensam och gömma mig i ett litet hörn.

Vart ska jag börja? För fyra dagar sedan kom jag hem till staden som står still. Tydligen kan jag lyckas med en del från andra sidan jordklotet och med en tidsskillnad på sex timmar, men nu lämnar vi det. Det var en stor sorg att behöva kliva på planet i Thailand. Jag och Annelie har haft det helt fantastiskt! Med ord kommer jag ha svårt att beskriva vilket underbart land vi hamnade i, men jag gör ett försök.

Numero uno, Thailand har inget Kramfors. Lycka! Sedan har vi värmen, den strålande solen, det kristallklara turkosa vattnet, den bomullsmjuka vita sanden, den gudomliga thaimassagen, den goda maten, den färska frukten och sist men inte minst, strandpromenaden med ett shop-until-you-drop-mode. (Resväskan lyckades bli överfull och jag har ännu inte listat ut hur.) Thaiboxningen och Mr. Eldig, visade endast upp muskler. Man kan tycka att Thai-landet borde krylla av brunbrända, vackra karlar, från alla världens hörn men till min besvikelse lyckades jag bara se en sån och han var en inföding. Dock var han tillräckligt het för att kompensera resten av den o-flammande tiden. Och det allra bästa är, att jag har honom på film, en svettig sådan. Gud måste älska mig!

Jag saknar värmen. Svor åt Lotta när hon inte ville ge mig nummer 63 och en Thailandsresa. Bingolotto jobbade stenhårt för att motarbeta mig och min önskan om att få åka tillbaka snarast möjligt. 

Min tacosmage mår lite illa. Tror att mor planerade detta. Typ som en halv sista måltid. Walking the green mile. Dead man walking. Men jag vill ha Bruce innan dess, trodde att hon förstått det. Om inte annat måste han i alla fall hålla min hand till den elektriska stolen.(<- Notera att detta skrevs för cirkus fyra timmar sedan) Jag är snabb på att skriva. Ehm..

Tappade min väg, vad jag tänkte och vad jag skulle skriva. Men det känns oviktigt. Jag lever, halvt om halvt. Min resvän tar lite död på mig. Och resfebern tar en del också. Ögonen vilar på resväskan och hoppas ännu ett år, att den ska packa sig själv. Men den vill aldrig som jag vill. Fast det är inte mycket annat som vill det heller, förutom karman. Den älskade, som biter människor som verkligen förtjänar det. Ljuvligt.

Om tjugofyra timmar sitter jag på planet. Låt mig vara lite avundsjuk på mig själv. 

Vem kan bota min resfeber? Vem kan stanna mitt snurrande huvud? Vem kan göra att en önskan går i uppfyllelse? Vem kan ge mig det jag helst av allt vill ha? Vad vill framtiden? Vad vill jag?

Jag förstår nog inte själv vart jag är på väg. Andra sidan av jordklotet väntar på mig och en vän. Jag fylls av förväntan, längtan och en liten del oro. Jag får ta del av en annan värld, en perfekt vykortsvärld. Thailand, vita stränder och turkost vatten. Paradiset sägs se ut så. Vilket väcker två frågor hos mig; Är jag döende? Om inte, vad har jag gjort för fantastiskt för att förtjäna detta?

Ibland framträder en viss icke-tro på mig själv. Den visar sig mestadels när det gäller prestationer, men håller sig gärna närvarande under dygnets alla timmar. Kritik mot välformulerade meningar, lättja, tankebanor, ett bristande förstånd, min kropp, tidsoptimisten i mig, mitt hjärta och resterande delar av mig. Är varje individ sin egen värsta fiende? Jag vet att jag är min. Ingen annan säger åt mig att jag behöver förstora mina bröst. Ingen annan ger mig ett IG när jag skriver ett MVG. Ingen annan väljer att gömma mitt hjärta. Ingen annan ifrågasätter min existens i helt normala situationer. Idag firar jag att det inte tar över det jag är, även om jag ofta betygsätter mig själv efter dessa orimliga krav. Om andra är bra, precis som de är, varför skulle inte jag vara detsamma? Julmusten är lenande för självkritiken och låter mig vara bara jag.

Vad vill jag ha, mest av allt? Jag vill ha någon som håller mitt hjärta lika hårt som jag håller andras. Jag vill inte söka i varje hörn. Jag tänker inte söka. Jag vill inte falla för någon som inte ser vad jag ser. Jag vill inte öppna en sluten bunker. Men jag vill ha ett andetag tillsammans med någon annan, en livstid. Jag vill ha roligt. Skratta. Dela lycka. Aldrig bara åldras. Den obotliga romantikern i mig kommer att leva förevigt, även om nyckeln förblir inlåst. Men jag ska leva som om. Som om Bruce Willis kommer stå i kalsonger på mitt bröllop. Som om jag får mitt Thailändska paradis i en karl. Som om det äkta och sanna fick finnas till.

Jag kan ställa frågor fram till min dödsbädd. De enda svaren jag kommer att få, är om jag studsar frågorna tillbaka till mig. Om jag kritiserar mindre och börjar älska mig själv mer, som jag för stunden gör lite mer än vanligt, kommer jag aldrig behöva ett helt blogginlägg för att konstatera att jag är mitt enda svar.

En dov knackning

dold av vindens sus.

Möter 

ett handtag

av värme.

En ny dimension.

En knackning

av längtan.

Ett handtag

beredd att ta emot

en lågas sken.

En vinternatt

så kall

finns dem tillsammans.

En ny dimension

av beskrivande sång.

En knackning.

Ett handtag.

En öppnad dörr

av längtan

av steg.