Ibland känner jag allt. Allting jag bokstaverat. Alla konsonanter. Alla vokaler. Det här var ett. Ett minne från Facebook. Just orden ”Men gumman, ingen kommer att älska dig som jag.”

Ingen kommer att älska mig som du. Ingen. Det ekar. Som en egen liten ful melodi. Den är ostämd. Skränar mellan mina egna brusande öron. Jag minns vad du sa. Jag ser det framför mig. Jag ser dig diska och jag ser dina läppar röra sig till någonting som gjorde mig till någon annan. En version som ser något av dig i allt. I alla. Det är därför ingen får röra mitt hjärta. Det är därför det bara är min kropp som finns tillgänglig.

Det var en stund, i ett naket ögonblick som tre ord blev sagda.
Tre ord som jag aldrig riktigt kunde ta tillbaka.

Hud mot hud.
Tre ord.

Jag älskar dig.

Tre ord som fortfarande får håret på armarna att resa sig och ögonen att tåras.

Men inte alls av samma orsak. Inte alls.

Det fanns en gång när jag hoppades att det verkligen inte var sant. Att jag egentligen inte minns alla ångor av alkohol. Alla lögner. Alla fula ord. Alla kränkningar. Den psykiska jävla misshandeln. Det fanns en annan gång när jag hoppades, önskade och ville, men det sträckte sig inte längre. Så, jag undrar om du kanske hade rätt, att ingen kommer att älska mig som du.

Minns du vad jag sa? Minns du vad jag svarade?
Om det är på det här sättet du älskar mig, så sluta älska mig.

Vartenda år kommer den här månaden tillbaka och varenda gång reagerar jag likadant. Det är som knivar rispar ryggmärgen. Som om det är ihåligt inuti. Som om jag fortfarande är den där värdelösa lilla horan du sa var din.

Det finns ingenting kvar till någon annan.
Jag har ingenting kvar att ge. 

För jag minns vad du sa.

Män utan ansikten. Män med händer på avtryckare. Män som tar på mig och håller mig fast, när jag springer barfota över glas och trasiga brädor. Män som tittar på mig som en köttbit, precis som den knulldocka han kallade mig. Män som vill ha mig lugn med ett hjärta som stannar av med en lina eller två eller tre. Män som vill ha och försöker att ta av det jag har och pekar mot något skrymsle eller en toalett.

Men jag kan inte stanna. Mina fötter blöder. Min klänning är smutsig. Av gränder jag har ramlat in i och tagit mig upp lika snabbt igen för att fortsätta. Min klänning är blöt av rödvin. Av champagne. Av Rosé. Av vatten jag har vadat mig igenom. Klänningen är lika trasig som jag.

Och i väskan jag håller så hårt finns ingenting. Det finns ingen telefon. Ingen hjälp. Inget nummer jag kan utantill. Ingen som vet, att jag snart kanske inte finns. Men tanken fanns ändå. Det kanske inte gör någonting. Då är det slut. Bara blod rinnande längs kullersten och en livlös kropp.

Paniken. Gråten. Rädslan.

"Där är hon", är allt jag hör. Och jag fortsätter springa. Jag vet inte vart jag är. Inte vart jag ska. Bara att jag ska bort. Bara att jag måste fortsätta, fastän ingenting finns kvar. Jag tror att jag vill leva. Jag vill inte dö. Inte av män utan ansikten. Inte att det sista jag ser är deras hånfulla leenden när de äntligen har lyckats.

Jagad för att bli dödad och jag kan inte minnas varför. Jag minns bara hur det fortfarande känns. Rädslan att somna om. Det är ingenting jag vill göra nu, senare eller ikväll. Jag trodde att de var slut. Jag trodde de var slut för längesedan. Mardrömmarna. De som han hjälpte till att orsaka. De som gjorde att jag aldrig ville sluta mina ögonlock från första början.