När jag tänker som mest (vilket jag gör väldigt ofta), läser jag igenom texter jag skrivit. På det sättet kan jag inspireras till nya och faktiskt se att det finns något som är bra. Något jag är bra på. Sedan utgår jag därifrån och helt plötsligt känner jag mig sådär lagom positiv. Kan det vara så att man är värdefull precis som man är, men att man bara behöver lite hjälp på traven?
En ego-boost då och då, tvivlar jag på att någon dött av.


"It feels like home to me.

Ett magiskt ögonblick.
Lika vacker som den ljuvaste blomsteräng.

Talförmågan försvann i takt med musikens toner.
Lugnet rusade genom blodet.
En ström av något oförklarligt.
Mild likt en varm sommarbris.
Men ändå smärtsam som den skönaste melodi.

Precis som havets vågor kan vägen följas.
Hela vägen hem.
Precis där jag alltid ville vara."

Idag är ovanstående text min räddning.
Jag tror närmare bestämt att det är det bästa jag skrivit.
Vem kunde tro att döden genom ord, kunde vara vacker?

Ett magiskt ögonblick.
Lika vacker som den ljuvaste blomsteräng.

Talförmågan försvann i takt med musikens toner.
Lugnet rusade genom blodet.
En ström av något oförklarligt.
Mild likt en varm sommarbris.
Men ändå smärtsam som den skönaste melodi.

Precis som havets vågor kan vägen följas.
Hela vägen hem.
Precis där jag alltid ville vara.

Den lurar i varje hörn.
Textraden jag drömmer om att få använda igen.
Fyra ord.
Allt jag ville höra,
jag lämnar hos dig helt orörda.

Textraden skulle berätta hur känslor skaver mot varann.
Den skulle avslöja att varenda kyss var sann.
Med vassa kanter,
helt ocensurerat.

Det var smset som inte skulle gömma ett hjärtas längtan.
Det som skulle hamna i din inkorg.