Ensamheten. Hon hatade den. Men den var inget i närheten på att hata henne tillbaka. Den drog sig närmre och slukade henne. Bit för bit.

Hon såg honom framför sig när hon blundade. Deras tvåsamhet. Hans ego, hennes tystnad. Det hade varit speciellt på alla sätt. Vilket håll hon än vred och vände, så hade hon blivit den där tjejen. Tjejen hon inte skulle bli, tjejen som var lik alla de andra.

Alla andra. De hade fått mer av honom. Hon hade fått hans kropp. Hon hade haft hans underbara varma kropp mot sin egen. Den hade tröstat, varit hennes trygghet. Nu var det borta, liksom varje ord, smekning och kyss.

Ännu en gång.

Hon ville inte tänka. Inte känna. Men han var där och tog upp hennes tid utan att vara i närheten. Tårarna kom med hennes översvämmande känslor. Den här gången skulle dem inte ta slut.

Hon tänkte på det ganska ofta. Hon saknade det. Livet. Vart hade det tagit vägen? Blev det inte bättre än såhär?

Det var en sån där dag hon inte tänkte längre än vad näsan räckte. Hon ville ge bort det hon hade fått. Ville inte ha något mer. Ville ha något annat. Hennes tankar var närmre den dåliga och slingriga vägen, än det bra valet. Vissa stunder var det, som om hon trodde att hon inte var värd bättre. Hon visste djupt inom sig att det var, vad det var. När skulle hon kunna ändra på sig?

Hon var bara en personlighet.

Hon bara är den hon är.

Hon blängde ilsket på telefonen flera gånger i minuten, som om det var telefonens fel. Hur kunde hon vara så dum? Det gjorde ont i bröstet. Han gjorde ont. Han trampade på hennes svagaste punkter. Men det var väl så hon ville ha det, hon gjorde i alla fall inget åt det. Som om hon förtjänat.

Hennes axlar vägde alldeles för mycket.

Stjärnorna har haft hand om din flicka

när du inte varit här.

Vaggat henne tryggt

så hon har somnat om – fortfarande kär.

Snart tillsammans igen

och jag har bilden framför mig.

Hand i hand mot solnedgången dem går.

De älskande tu,

vars kärlek ingen rår på.

Regnet smattrade mot fönstret. Himlen hade öppnat sig och släppte ut det som legat och tryckt alldeles för länge. Musiken kunde inte överrösta åskan. Hon låg ännu en gång, ensam i sin säng. Rädd och uppgiven.

Hon saknade stjärnorna som brukade lysa upp himlen alla mörka nätter. Stjärnorna fick alltid himlen att glittra. De talade om att allting skulle bli bra, att allting skulle lösa sig. Hon kunde, med öppna armar ta emot tryggheten dem stod för.  Och hon gjorde det varje gång. Utan att blinka.

Hon drömde sig bort. Dit ingen och inget stod i hennes väg. Dit livet var lätt, vägen var klar och inga dolda hemligheter hittade henne. I den drömmen var hon lycklig. I den drömmen hade ingen som avsikt att såra henne. Gräset var grönt. Träden stod i blom. Solen var ensam på himmelen och spred värme runtomkring sig. Hon sög åt sig och kunde vara glad. Ja, i den drömmen var hon fri. Hennes drömmar svek henne aldrig. Dem var hennes livlina. Och stjärnorna var likadana.

Hon önskade att han kunde se hennes tårar.

Klumpen i magen växte sig större. Han hade rotat sig in i hennes kropp. Han fanns där. Gav henne känslor. Skapade känslor.

Det var en hemlighet. Ingen skulle veta något. Hennes största önskan var att kunna kyssa honom öppet. Hon undrade hur det skulle vara. Skulle han besvara den eller skulle han avslöja att allt var ett spel. Bara ett sätt att fly.

Hon vågade inte erkänna för honom vilka tankar som dykt upp. Hon vågade inte konfrontera sin rädsla, fastän hon visat delar av den. Hon tyckte om honom och försökte övertyga att det var sant. Men hur skulle hon kunna övertyga någon annan om sina känslor, när hon inte vågade tro på någon annans? När hon inte vågade släppa taget, falla in i hans famn, lyssna och ta emot.

Hennes huvud hade gått från tomt till överfullt. Hon ville vara steget före. Hon ville vara den som sårade, om det var dit det bar iväg. Hon hoppades att det var tvärt om. Hon hoppades att han skulle vara kvar. Att han skulle vara den som stannade vid hennes sida längre än orden varade.

Han var den som byggt bo i hennes mage. 

Klumpen som bestod av söta små fjärilar.

Hon letade efter någon annans skor att gå i. Men inga tycktes passa hennes slitna fötter.

Hon hade gått emot sig själv. Talat om känslor. Vänt sig ut och in. Hon hade kysst honom, kysst hans mjuka läppar. Hon hade fått mer. Men nu önskade hon bort det. Hon önskade bort honom. Det var fel. Det kunde aldrig bli rätt. Inte i hennes huvud. Hon skulle inte känna så. Inte tycka om någon. Inte vilja ha mer.

Hon ville göra om och göra rätt.

Det som var fel i andras ögon.

Värdelöst. Fullkomligt.

Inget vettigt har jag att skriva heller.

Eat shit and die.

Godnatt.

Hans beröring var fjäderlätt. Den hade skakat hennes inre och kastat henne ur balans.

Hon försökte koncentrera sig på att ha fortsatt kontroll över bilen. Men han dök hela tiden upp i hennes huvud. Han hade kysst hennes panna innan han stängt bildörren. Han hade sagt att hon hade gjort något med hans mående. Att han var tacksam.

Kunde någon vara henne tacksam?

Han drev med henne. Det måste han ha gjort.

Hans händer trevade sig fram. Dem satt fortfarande kvar ovanpå hennes hud. Hans händer hade avgett mjuka vibrationer. Skakat hennes inre. Kastat henne ur balans. Han. Han hade gjort det.

Han hade gett henne energi. Kysst henne. Han hade uttalat ord hon undvikit så länge hon kunde minnas. Kunde någon tycka om henne?

Men hans leende hade fått henne att smälta. Att glömma. Han hade kysst henne lite till och lekt med hennes hår.

Hon slog på ratten och svor för sig själv.
Försvinn. Försvinn ur mitt huvud.

Det är för mycket.

Hennes vädjanden hjälpte inte.
Fan, hon ville ha mer.

Hon ville ha mer.