Mardrömmarna avlöste varandra. Den ena var värre än den andra. Men det var en som etsat sig fast i hennes huvud. Den drömmen där någon höll hennes hand och vägrade släppa. Drömmen som avspeglade vad som kallas kärlek.

Den drömmen var värst. Den gjorde ont i henne. Den väckte saknad, en oerhörd stark saknad av att ha någon bredvid. Någon det gick att kramas med. Någon som kunde hålla i henne.

Hon var inte längre stark på egen hand. Hon hade egentligen aldrig varit det, men det hade gått bra att låtsas. Ända fram tills nu. Mardrömmen hade blivit hennes undermedvetna verklighet.

Dem hade pratat om det. Hennes ovilja att släppa in någon. Hennes förbud mot att få känslor för någon igen. Han hade förstått. Han hade verkligen gjort det. Men han var fast besluten om att alla människor behövde kärlek.

Hon var inte lika övertygad. Hon kände inte att hon var värd det. Nej, det var inget för henne. Det skulle sluta i katastrof. Det hade alltid varit likadant. Ja, hon skulle vara ensam och hennes läppar uttalade orden det är lättast så.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...