Senaste inläggen

Av Sandra - 6 juni 2021 12:30

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. Idag är det 2 år och 364 dagar. Egentligen handlar det bara om lite mer än tolv timmar.


Jag vill att det ska vara en glad dag imorgon. En dag som han och jag är ensam. Sanningen är den att det ger mig ångest att tänka på att vi ska vara bara han och jag. Nu när han är stor nog att förstå, vet jag inte hur jag förklarar att mamma är ledsen för det som hände den dagen. Om jag blir ledsen. Om ångesten blir för stark. Om stressnivån bara skjuter iväg som en raket mot månen.


Jag vill inte utbilda människor i vad PTSD är, men jag kan verkligen inte understryka tillräckligt mycket om hur det suger stenröd babianröv. För det hade varit enkelt att bara säga att det var traumatiskt och så är det bra sedan, eller hur? Det hade varit enkelt om det bara stannat där och inte hemsökt mig varje dag sedan dess. Det hade varit enkelt om jag inte handlar till honom och till mig, för att dämpa ångesten, skammen, paniken och stressen det har medfört att leva med det här.


Nu går det ju att skilja på det här och Oliwer, betydligt mycket mer än tidigare. Men oavsett hur jag gör eller oavsett om jag försöker låtsas om att det inte finns, så knackar det på, precis som dödsängeln och säger ”det är dags, du har inte mer tid.”. Precis som att det finns ett skydd att hindra mig från att gå längre och inte ta hand om konsekvenserna det ger. Det är inte alltid så, inte alltid det händer. Svårigheterna med acceptans, är att säga att det bara är så. Det gör det extra svårt, för det handlar om honom. Det ena hände inte utan det andra.


När jag var hos psykologen häromdagen så hade jag gjort misstaget att läsa min journal innan. De som känner mig, vet att den är helt uppåt väggarna och att det inte spelar någon roll vilken sida du bläddrar på, för man möts ändå av liknande clowner sida upp och sida ner. Men i alla fall, så hade psykologen skrivit om förlossningen och tiden efter som ”trist”. När jag läste det kände mig faktiskt riktigt förolämpad. Har jag mardrömmar av något som är trist? Har jag, till synes, dödlig ångest från något som var lite torrt? Får jag en stegrande puls och panik av blåljus på grund av lite tristess? Har jag gråtit i takt med Oliwers skrik för att det ljudet väcker kroppsliga minnen och symtom från den dagen, för att det var tråkigt? Har jag fått uppleva att jag dissociaserat för att överleva, inte bara då men också senare, för att det möjligen var lite dystert?


Hur som helst kunde hon köpa min reaktion. Att jag kände att trist förminskade hela den idiotiska och traumatiska upplevelsen, som tagit ifrån mig stora bitar från mitt eget liv och mig själv. Men inte enbart från mitt liv, utan också från den där pojken jag är så in åt helvete kär i. Som jag kämpat med just det, med anknytningen. Jag vet att den har ”betalt sig” när han inte vill åka ifrån mig. Men det dåliga samvetet från det lämnar mig sällan. Om hon inte hade förstått det, så ville jag att hon skulle höra det. För trist ger inte symtom 3 år efteråt. PTSD av trauma gör det däremot.


Jag kan inte säga att jag inte blivit bättre. Men sedan undrar jag också, hur många jävla berg till jag har kvar. Jag är utmattad. Trött. Psykologen säger att hon skulle ha haft framgångar med ett trollspö och jag tror henne. Då hade hon bara kunnat vifta lite så var allt bra. Köerna till psykiatrin hade nog minskat också, men det är ett annat kapitel.

Jag vill att ni ska veta eller om jag vill säga det högt själv bara, att det känns mycket bättre att sitta i solen och lapa i mig den drogen, medan jag skriver det här. Det är som att den ger lite hopp, efter månader av bristfällig sömn. Bristfällig som i att jag vaknar någon gång mellan halv 2 och kvart i 5 och inte kan somna om direkt. Minns inte om det var så förra året eller om ångesten bara levde livet när dagarna och kroppen räknade ner. Ni vet att man reagerar på instinkt när man bränner sig på en varm platta? Det är så jag känner att min ryggmärg gör när det gäller det här. Fight, flight, freeze. Ibland känns det som om jag inte kan räkna hur många gånger jag faktiskt har haft en normal reaktion de här åren. Jag har till och med tänkt tanken, om jag inte ska åka dit idag. Men. Den exponeringen är nog för drastisk. Det är mer sannolikt att jag sätter eld på håret ändå.


Jag vill men jag vill inte, för jag kan inte styra mina egna reaktioner. Jag kan inte styra hur det blir imorgon heller, hur mycket jag än önskar att jag kunde. Jag tror Oliwer få ta över rodret när han kommer hem. ”Paket mamma”. Ja paket gubben. Klart du ska få paket och precis allting annat, så länge jag lever. Om du någonsin läser det här, kom ihåg hur mycket jag älskar dig och hur många andetag du har tagit åt mig. Grattis i förskott på 3års-dagen min fantastiska solstråle!

Av Sandra - 14 april 2021 01:10

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledningarna är olika till allt. Det är igenkännandet som spelar roll. Att dela med någon som vet och förstår. 

Jag kan i och för sig bara prata för min egen del, men det underlättar lite. Och just nu känner jag, att skriver jag inte om det, då kommer jag att rasa inombords till en smutsig hög med blött April-grus. 


Inte en dag sedan Oliwer föddes har jag känt att jag vill föda fler barn. Han är mitt lyckorus och min största kärlek i livet, kanske självklart. Men hade jag fått välja bort dagen han föddes så hade jag gjort det. Jag hade dock aldrig valt bort honom. Aldrig. Han var aldrig oönskad från min sida, bara ett oplanerat litet underverk eller mirakel. Vilket som fungerar. Det är bara att det andra inte gör det.


Jag har fortfarande inte en enda positiv minnesbild från de timmarna, från att det började eller tiden efter. Jag har vid ett tillfälle fått en ljud-”minnesbild” av att han smackade när han tog bröstet. Idag minns jag inte när jag fick den, mer än att jag fick den någon gång när jag låg i min egen säng. Men det är det enda som har kommit fram trots eller med terapi, beroende på hur man ser det. Sedan är det skräckbilder, panik, dödsångest, rädsla och fantasilös smärta. Många säger att kroppen glömmer, men min har inte gjort det. Rädslan, paniken och ångesten kommer tillbaka varenda mens. Varenda månad. Eller jag bara vet den ändå, egentligen. När det gör som ondast, påminner det om varandra alldeles för mycket. Det gjorde det nu också. I torsdags, när den skulle ut. 


Jag är osäker på om jag vill säga den eller om jag vill skriva hon. Jag vet inte vad som är bäst eller vad som gör minst ont. Jag kommer aldrig att veta, men vid ett känslomässigt sammanbrott i ett stormande hav av hormoner, så kändes det som en tjej. Precis som när Oliwer kändes som en pojke. Känslan var densamma, fast tvärtom. Att jag skulle göra en abort, var dock ett tveklöst faktum. Av någon anledning kändes det inte bättre av att läkaren inte kunde hitta ett hjärtslag och såg en blödning, utan det i sig, gjorde mig trots allt ledsen. Så i sig spelade det ingen teoretisk roll, för hon hade med största sannolikhet ändå inte överlevt. Men det är inte teorin som gör ont på insidan.


Min älskade tröja ”My body. My voice. My pussy. My choice.” berättar min inställning till att det alltid är kvinnans val, i vilken riktning det än tar. Jag köpte den av just den anledningen och hade den vid gravidfotograferingen med Oliwer i magen och en Helena bakom kameran. Det kan också vara det bästa klädesplagget jag köpt, någonsin, av annars rätt så många. I alla fall så var det nog också en konsekvens av att min egen ”pappa” tyckte att det bästa med Oliwer, skulle vara att jag gjorde en abort. 


Förutom nu, så tänker jag på det varje gång Oliwer får ett kort från honom. Idag vill han fortfarande inte kännas vid att han sa det och ingen på den sidan av släkten, vet om att han gjorde det, men får för all del gärna försvara hans handlingar. Där är det mest ”man bryter inte en sådan relation”, men jo, det gör man, när hela relationen är en blodsugande igel. Det är heller inte blodsband som gör en relation – det är närvaro, engagemang och jävligt mycket kärlek. Och min upplevelse, min erfarenhet genom mitt liv, är att det inte finns. Så för egen del, släppte väldigt mycket ångest och för att inte nämna all besvikelse, när den försvann. 


Känner att jag hamnar lite överallt, men det är nog lite överallt jag har varit de senaste veckorna. Ända sedan testen och sedan alla gravidsymtom. Illamående. Onda bröst. Hormoner. Mardrömmar. Kräkningar. Det är nästan lite lustigt hur tidigt de kan komma, medan det samtidigt inte är särskilt roligt alls. Det upptar hela livet, hela dagarna och nätterna. Min kropp har inte riktigt känts som min egen. Det gör den inte nu heller, det har liksom inte försvunnit. 


Jag vill undvika att prata om det, samtidigt som jag inte vill. Jag vill definitivt undvika att känna det här, men det är inte valbart. Medan jag tror att det är lättare att skriva ut det, även om det är psykiskt och fysiskt påfrestande. Jag har heller ingen aning vem som kommer att läsa det här, men ärligt talat, är det inte ens ett problem. Jag tror det är mer naturligt att det ska ut ur mig, än att det ska gömmas och glömmas. Som mycket annat redan görs, av både ofri och fri vilja. PTSD-katastrofens eget signum, som jag bara får leva med. Men när jag fattar det logiskt, är det den som har gjort allting sju resor värre.


Det var inte ”bara” en abort, inte för att jag tror att det någonsin är en bara, men jag fick återuppleva det jag aldrig någonsin vill uppleva igen. Varken fysiskt, psykiskt eller känslomässigt. Innan, fick jag veta att det kunde kännas som mensvärk. Det var dock aldrig mensvärk som korsade mina tankar. 


Smärtmässigt var det som när det startade med Oliwer, med icke-existerande smärtlindring – fastän det nu bara inte var tillräckligt, trots viss hjälp. Av olika anledningar var jag också ensam hemma, mest krälandes på golvet mellan sängen och toaletten. Det är verkligt och ännu mer smärtsamt när man ska spola ner stora blodklumpar, som man i princip ombeds titta efter. Man ser dem tyvärr även genom tårfyllda ögon. Lite som en alldeles för regnig kväll när vindrutetorkarna inte räcker till och det plötsligt dyker upp ett djur på vägen. Det går inte att inte se, för just då, blir det kristallklart. Det var inte bara blodklumpar. 


Allt hade ”väl varit bra” om det hade stannat där. 

Eller ja. Bra. Mindre dåligt. Eller mindre fruktansvärt.

Men vad vore väl en bal på slottet?


Minns inte riktigt när jag kunde äta normalt sist. Hade det inte varit för Oliwer räknar jag med att jag hade legat kvar i sängen eller åtminstone inte gått ut, om jag inte blivit tvingad eller möjligen mordhotad. Söndagen blev jag inte tvingad att gå ut, men åttiotvå kvadratmeter och väggar kändes för litet, som ett hot om själslig död. Dessutom kändes det behövligt att fylla lungorna med cancer-rök på en plats där tiden normalt står stilla och ingen ser att tårar springer nerför kinderna bredvid och om varandra. 


Vad visste jag om hot om själslig död då förresten, när den kom på måndagen med magkramper och feber. Sist jag var i Örnsköldsvik på sjukhuset var det för att träffa barnmorskan och en av ambulanssköterskorna. I Sollefteå gick det inte och i Sundsvall var det fullt, för att komma på kontroll. 

Om pest och kolera är valet, tar man vanligtvis inte det tillsammans. Men. Jag tror det var värst av all pest. Att med några trappsteg, inse att det är just den avdelningen jag ska på. Att sedan se dörrarna till rummet. Att gå, om än några få steg, i samma korridor. Att hamna i ett extra förlossningsrum. Ensam. Det går inte att räkna den dödligt pulshöjande ångesten. Även om jag tyckt att jag redan haft den.


De sa att det såg normalt ut. Något i mig, gör att det känns som att det inte är klart. Kanske är det den återkommande nervsmärtan i underlivet och ut i benet. Kanske är det ikväll, den återkommande febern. Det konstanta illamåendet eller att jag inte riktigt kan äta. Kanske är det att jag inte kan slappna av, att det känns som om jag är mer än en riktigt spänd fiolsträng. Kanske är det mindre panik, kanske mycket mer ångest. Kanske är det att min kropp ännu inte känns som min egen. Kanske är det bara att det var lite för mycket på en och samma gång. Kanske är det att jag är ledsen. Det är nog allt.


På något vis är det klart som fan att jag är ledsen och allting annat. Sorgsen. Men sorg är jobbigt. Den suger livet ur hjärtat. Det är den jag känner på minst, alltid. Åtminstone sedan det är mer eller mindre konstaterat att det finns en hög dos av det, för att det blev som det blev med den där fantastiska pojkens födelsedag. Och även fast jag vet att det aldrig var på tapeten, vet jag att det skulle ha varit den tjugotredje november. Det är bara randigt. Ologiskt, särskilt sorgligt fördelat.


Det ska inte finnas. 

Får inte finnas. 

Fick inte.

Kan inte. 

Går inte.

Gick inte. 


Det är hjärtskärande att själv stoppa upp piller och döda något som inte får finnas och samtidigt ändå inte fanns, med hjärtslag och allt. Det var en olycka och en smärtsam påminnelse, med precis samma läkare som hittade Oliwer med samma ultraljudspinne i vecka sju.  

Jag kan inte riktigt avgöra om livet är ironiskt eller om det bara prövar mig tills jag knäcks fullständigt. Det är så att jag faktiskt undrar om jag också är som uttrycket ”det som inte går att laga med silvertejp, det är trasigt”. Men mest tänker jag på det de sa på sjukhuset om smärtan i magen går åt höger och ”det kan vara blindtarmen”. 


Och jag önskar nog att det varit blindtarmen istället från teststickorna fram tills nu. Det hade i alla fall besparat mig ett lidande jag inte trodde jag skulle uppleva igen, så ja, ett blött April-grus - här är jag. 

Av Sandra - 3 mars 2021 21:24

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen. 


Jag har haft flashbacks tidigare. Det är liksom ingenting jag har kommit undan. Det gör förstås inte andra med PTSD heller. Men skillnaden den här gången, var att jag inte förväntade mig att det skulle komma. Jag har identifierat mina triggers och är någorlunda fullt medveten om vad som drar igång det. Ambulanser. Bebisar. Förlossningar både i bild och berättelser. Graviditeter. Barnskrik. Sträckan mellan Kramfors och Örnsköldsvik. Ord. Musik. Viss bilkörning. Andra vägsträckor. Oliwer. Vissa saker går att undvika, andra gör det givetvis inte. Kanske är underförstått när jag ändå nämner mitt eget barn. 


Men i det här fallet vet jag inte alls vad som utlöste det. Jag kommer inte ihåg orden. Inte musiken. Vägen. Inte omgivningen utanför. Jag bara vet att det knäppte till, sedan var allt som i en dimma. Som att vara under vatten och försöka lyssna till ord som sägs ovanför ytan. Som att försöka andas med ett betongblock över bröstkorgen. Som att försöka stå still i en karusell eller försöka gå rakt efter några varv och extrasnurr av virvelvinden. Det finns absolut ingenting att gripa tag i. Och att försöka förklara för någon annan, när orden inte ens följer med. Som tunghäfta. Som ett alkoholpåverkat sluddrande. 


Det störde mig enormt. Jag var inte hemma, men jag var trygg. Jag var glad. Jag mådde bra. Jag var lugn. Där är egentligen kärnan. Att jag var allt det, men att det ändå kom som en blixt från klar himmel. När jag mår sämre, när jag har en dålig dag, då vet jag. Jag vet varför och jag vet vad som triggar mig. Här var jag inte beredd och snarare fisförnämt blåögd inför det faktum att det kunde hända. I det avseendet ska jag citera någon annan: ”Är inte det där överspelat snart?”. 


Jag vet att jag inte är fri min skada och att det förmodligen tar ett tag till. Men trots det har det snart gått tre år. Hur otålig jag har varit under den tiden, det kan inte ens jag beskriva. Hur många gånger jag har undrat om jag kommer bli av med det någon gång, kan jag inte räkna till. Eller kan, kan jag nog. Men jag orkar inte. Det är alldeles för många siffror och tar säkert längre tid än tre år. En viss procentenhet av mig räknar med att inte bli som innan, även om det suger i acceptansspåret. Jag saknar mig. Delar av mig. Som för övrigt har börjat titta fram, tack vare den där Åke. Han i sin tur, lär säkert slå sig för bröstet. Han är lite så, den gulliga grekiska guden. 


Slutklämmen var berömmet. Den aktiva handlingen. Jag ringde min extrapappa. Snurret tog slut efter det. Det jag behövde då var att hitta någonting att gripa tag i, något verkligt och välkänt som skottade gången fram tillbaka till verkligheten igen. Och det menade psykologen, var ett steg framåt i utvecklingen. Att jag hittade ut och att jag ville ut för att ha en fortsatt fin dag. Det hade jag också, för övrigt. En riktigt fin dag.

Av Sandra - 25 februari 2021 22:20

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan. Det kommer hon nog aldrig att göra. 

Det var någon som skrev till mig någon gång, för längesedan, att jag kan skriva vackert och sorgset. När jag tänker på det nu, så är nog de här bladen både och. Även om posttraumatiskt stressyndrom i sig, inte är särskilt vackert alls. Det är vissa stunder som kommer hela vägen fram, som är vackra, som skiner, glittrar och får blodet att pulsera. Medan andra stunder nästan knockar mig och undrar varför jag fortfarande andas. 

 

Jag har inte berättat om omvärlden som försvunnit. Att min kropp likt en exorcistliknande upplevelse fick biverkningar av att följa ett pekfinger och av att prata. Det var högst ofrivilligt. Faktum är att när psykologen frågade mig om jag försökte styra samtalen, så förstod hon att en känsla av kontroll var det enda jag hade och att jag krampaktigt höll i lika hårt. Hon förstod inte bara det. Hon förstod vart jag ville. Att jag bara ville se min lilla kille.

 

Hon arbetade sig förbi det. Hon dömde mig aldrig, lyssnade intresserat, förklarade när det behövdes och skramlade ihop ett förtroende. Så jag blev tillfälligt helt öppen och så otroligt jävla sårbar. Scenerna i Harry Potter och dödsätarnas svarta rökmoln, är en blek jämförelse, men ändå en bild för andra att förstå. Det var verkligen så mitt inre svepte in i det där rummet. Det var så mina fötter tappade golvet. Dissociation är för övrigt lika läskigt som mina epilepsianfall när jag var liten. Känslan. Det är alltid känslan. Det mörkret är som händer, som drar ner mot ingenstans. Mot ett vakuum av trauma och ingenting att ta i hand. 

 

Andningen blev galen och löpte amok, för att sedan inte fungera alls. Hjärnan luddig, från en möjlig stund av klarhet. Ögonen sved, tårfyllda och som att jag såg nu och då samtidigt. Som en film på en duk, fast utan passande bakgrund att spela upp den på. Som en snabb rörelse i periferin, men utan att kunna vända ansiktet och se efter vad som sprang förbi. Att logiskt veta, men att kroppsligt, känslomässigt och tankemässigt vara så distanserad att det nog ändå aldrig har hänt. Tänk att det inte spelar någon roll att det finns papper på det, för det är lika overkligt som en enhörning på gräsmattan. 

 

Ganska lustigt. Jag är mamma, fastän jag inte är mamma. Jag vet inte vad som hände, men helt plötsligt bar jag på ett barn. Och när min egen mamma lämnade BB, var jag ensam med den där med tio tår och tio fingrar. Vem var han? Hur hamnade han här? Allvarligt, hur hade jag ett barn i famnen? Varför kunde ingen se mina stressade hjärtslag? Varför hörde ingen skriket? Varför gjorde inte jag? Hur var jag där fysiskt men någon annanstans? Varför konstant på min vakt och livrädd? Lättskrämd till och med? Kan andra se på mig att det fortfarande är så? Kanske när jag hoppar till ändå. 

 

”Ta vara på bebistiden, den går alldeles för fort”. Jag tror jag gjorde det. Men jag vet inte. Mitt vakuum växte sig bara större, redo för explosion. Med drömmar. Med vakna nätter. Med en påträngande känsla att vara fast. Fast i en loop. Fast i en liten famn. Med kommunicerade anknytningsproblem. Han förlitade sig på mig. Behövde mig. Krävde mig. Älskade mig. Men jag var inte där. Inte så som man skulle. Inte så som det var meningen.

Det här traumat, klöv allt. Mig, honom, förlossningen, fakta och verkligheten. En försvarsmekanism säger de. Jag vet inte. Hade jag dött om jag känt allt då? Hade han dött? Hade min rädsla och min panik kvävt mina andetag till tystnad? Hade den intensiva, plågande, brinnande och benbrytande smärtan lyckats att få kroppen i två delar? Men vad saknade jag? En trygg tillvaro att gripa tag i. Inte en larv att fästa blicken vid, medan resten pågick mot mig och min kropp. Men jag antar att det var larven jag behövde, för att klara av att överleva. 

 

Jag har ännu inte sett ögonblicket när hon visar upp honom för mig. Jag vet inte om jag någonsin kommer att få se det. Men jag har känt hennes armar och det kraftiga trycket över magen tydligare. Det som jag idag tror, slet sönder någonting mer än mitt sinne. Det blev annorlunda där nere efter det och inte för att ”man inte kan förvänta sig att det ska se ut som innan när man har fött barn”. Vi pratar heller inte utseende. Vi pratar funktioner. Såna som gör att allt ska fungera som det ska. Som olja till motorn, mjölk till kaffet och sömnmediciner till natten. 

 

Terapi har varit lika trögflytande som olja för mig. Det har knappast blivit bättre av motvilliga byten av samtalskontakter (10 gånger stoppar inte), ett långtgående krigande till rätt diagnos och rätt hjälp, av annat vårdkrig, en dysfunktionell pappa med tillbehör (sen en lång tid tillbaka i alla fall inte upphöjt till 2, tack och lov), katastrofala samarbetssamtal, vårdnadstvist, en fantastisk (viktigt att påpeka p.g.a mamma) energiknippe till pojke, allt föräldraansvar ensam, en energikrävande relation, en oförstående och oinformerad omgivning, byte av jobb (x3), sjukskrivningar och studier. Ordning är oviktigt. Det är mer som om allt hänt samtidigt. 

 

”Vi” ska läka nu. Ni ska hjälpa mig, så som ni gjort förut. 

Det är bara jag som behöver hitta orden, för att försöka sätta ihop den finaste jag vet med min absolut värsta mardröm. Fast ändå dela det lite grann. För han är inte samma som det där. Idag kan jag se det under längre perioder, än sommaren när han kom till mig. Så det handlar inte om att jag inte har gjort framsteg, det har jag. Men det är droppande röda sår. Det finns ingen skorpa utanpå. EMDR-terapi har gjort att det öppnas tillfälligt, men ändå stängs igen. Jag är faktiskt tacksam för den ständigt återkommande stängningen. Pyspunka är helt enkelt bättre än en fullfjädrad explosion.

Av Sandra - 9 december 2019 00:41

De säger att jag ska skriva. De som vet.
Var det av läkande art? Jag minns inte det.

Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus.
Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus.
Det är känslor som krockar, ett hjärta som vill.
Men ett stressfyllt huvud i vägen och ännu mer därtill.

Hjärnan är komplex i sin natur.
Den stänger av, tar dig i förvar, du fastnar i en bur.
Och allting annat går förbi utanför,
allt det där som hjärnan faktiskt skyddade dig för.

Jag vill. Men jag vill inte för att.
Det gör så jävla ont. Det innehåller inga skratt.
Hon försöker, hon vill in, med sån där psykoterapi.
Jag blundar. Jag gråter. Minnet skakar galler djupt inuti.

Jag ser mammas ansikte. Där jag känner som mest.
Det brinner i bröstet. Kampen är en slitsam fest.
Du är borta, jag har dig inte här.
Jag har missat dig. Du, den som mitt efternamn bär.

Jag känner hur ensam jag är, hur utelämnad jag blev.
Hur chocken tog mig. Hur mammas fötter klev.
Mammas tårar är mina, de som fattades under färden.
De kom med hennes, efter att du kom in i den här världen.

När jag tar din hand min kära Oliv, är inget jag minns.
Det är veckor som har försvunnit, det är dagar som inte finns.
Det knackar som du varenda dag,
att jag inte minns hur det är att vara jag.
Om jag böjer mig fram och ber,
så är det för att jag just då, inte orkar känna det här mer.

Min hjärna har en sådan konstig sång.
Den väcker mig i natten. Den är alltid igång.
Den tittar över axeln. Den skrämmer mig ibland.
Den plågar min hud, så att jag inte klarar av en hand.
Den göder drömmar och gör mig till ett korthus.
Den fryser min kropp till ambulansens blåa ljus.
Den gör att jag tappar tid och rum,
att jag tappar andan och blir stum.

Den där buren är täckt med metervis betong,
allt jag hoppas på är att den ska försvinna någon gång.
Att det ska vara lätt. Att din dag ska vara glad.
Att jag ska ta mig igenom och lyckas vända blad.
Jag är inte hel och det är så fruktansvärt svårt,
men jag ska försöka rädda det som är vårt.
Jag ska sitta där inne där luften tar slut,
för det är där du också har en chans att på riktigt komma ut.

Av Sandra - 17 oktober 2018 01:17

Jag har undrat vad jag skulle säga just nu. Eller just nu, egentligen på fredag efter klockan två. Men just nu, allt utom rimligt tvivel. Idag, allt utom rimligt tvivel. Inte för att det någonsin fanns ett. Förutom i kanske någon historia eller lögn som hoppade ut som en groda för att rädda sitt eget skinn. Vem vet. Jag vet inte. Men jag vet att pappa på papper på papper, är ofrånkomligt. DNA och sånt där, plus en senare underskrift. Grattis pappa på papper på papper. Det blev en pojke. Om glömskan föll sig naturligt.


På tal om glömska och natur, så gör jag mitt bästa med att försöka. Jag vill minnas. Jag vill att jag ska. Jag vill ha förlossningen som en sanning och inte som en dröm. Jag vill känna att det varit. Känna att det hänt. Varje dag, är som att vakna efter en mardröm mitt i natten i panik, i rädsla och i frustration och undra, ifrågasätta vad som är en dröm och vad som är verklighet. Jag ser Oliwer varje dag. Jag vet att han finns där. Men kopplingen som ska ligga däremellan är förstörd. Defekt. Och ett verkstadsbesök kan inte fixa det. Där är det jag som behöver utom rimligt tvivel.


Förra veckan fick jag träffa tjänstgörande barnmorska och en av sjuksköterskorna från ambulansen. Det, mamma och papper, borde kanske berätta en sanning och förstärka att det har hänt. Men det känns lika surrealistiskt och avskärmat som det kan göra under visningen av en film på bioduk. Sju minuter finns på papper. Resten finns överallt och ingenstans, utspritt i delar av Västernorrland och i andra minnesbanker än min egen. Det jag brottas med är filmen. Hela filmen. Början. Mitten. Och slutet. Jag har sett titeln och sedan rullar eftertexterna. Allt jag har är en kort reklam, med avbrott för mer reklam.


Sjuksköterskan fick inga blåmärken, det var i alla fall det hon sa. Jag klämde, men hon sa att byxorna var av ett tåligt material. Hon sa att hon stack mitt emellan, som orden jag minns att jag sagt. Hon sa att det kändes som om jag skrek ut allt istället för att krysta och ta i. Att min fot och mitt ben tryckte mot inredningen. Att de hade stannat om hon sett att han var på väg. På ett vis, förstärks min känsla och min oerhört svaga bild om att jag försökte hålla tillbaka för allt i världen. Men samtidigt undrar jag, hur inåt helvete tjurig kan en människa vara och hur mycket går det egentligen att hålla emot?


Papperet säger 04:38. Barnmorskan. Jag minns hennes ljusa ansikte och blonda hår. Hon kom när ljusen slutat blinka och hjulen var stilla. Hon berättade att de hjälpts åt att flytta mig från bår till säng, att ingenting syntes. Jag vill minnas att jag inte orkade att inte ta i när skjutsen ändå kom. Min känsla när jag tänker och små fragment spelas upp, är att jag inte orkade hålla emot längre och att jag kunde släppa efter. Jag var på sjukhus. Hon sa att hon höll emot. Att det gick fort i korridoren.


Jag frågade kvinnan från ambulansen om jag mindes rätt, att de frågat mig om de skulle stanna. Hon sa ja. Barnmorskan gick igenom det som stod på papperet. Betyder det där att vi var inne i rummet i tre minuter? Hon sa ja. Jag hann andas i masken. Jag hann några andetag. De hann, vad de nu hann. Jag glömde fråga om jag sa "jag vet att du kan ta ut honom med sugklocka". Om det var svaret på hennes nej när jag ville att han skulle ut "nu". Om den bilden har hänt.


Sjuksköterskan sa att hon höll min hand och att jag höll hennes. Att hon var nära. Barnmorskan sa att hon höll sitt skydd och att killen från ambulansen tog emot honom när han kom ut skrikandes. Hon sa att hon höll upp honom för att visa mig. Jag har ingen minnesbild av det och när jag säger det, nu, är trycket över bröstet enormt. Jag försöker påminna mig själv om att djupa andetag har en bättre effekt och att blöta kinder är hälsosamma.


I min eftersökning har jag hittat Jenny. 
03:43
"Glöm inte att andas"

Men jag kunde inte andas. Jag kan inte det nu heller. 
För jag vill minnas att jag ville något annat än att inte vilja hålla honom direkt. Jag vill minnas vad undersköterskan sagt till barnmorskan.
"Det var hon som höll sin pojke så..."

Efteråt.


Men det finns inte. Jag hittar det inte.
Jag minns inte. Jag har det inte.
Och det finns inte i en detaljspecifikation på en abonnemangsfaktura. Det finns inte i ett meddelande. Inte i huvudet. Inte i text. Det finns inte i en känsla. Inte en endaste nerv.


Så, det var på tal om glömska.
Jag önskar att det här också var så lätt som på papper på papper med en signatur.

Av Sandra - 27 september 2018 23:51

Idag, eller igår faktiskt, är det ett helt år sedan jag fick veta att du fanns för andra gången. Bilder ljuger inte. Men jag trodde att den bilden ljög, den första. Jag trodde inte att den var verklig. Så jag köpte ett till test, med veckor. Jag trodde att den bilden skojade också.


Jag minns dagen du blev till som helt perfekt. Jag minns den som tacomys. Spa-mys. En fantastisk solnedgång. En bakis vägra-vara-med-på-kort-Anna. Ost och kex-mys. Filmmys. Jag minns flirtandet. Det var som vanligt, men ändå lite till. Det var det perfekta avslutet på en perfekt dag. Och jag minns att jag till och med hann tillbaka och se slutet av filmen. Sedan somnade jag så jävla gott när jag kom hem och jag sov som en liten bebis.


Sömnighet, yrsel, förstoppning, illamående, kräkningar, blödningar, minskad aptit, ökad produktion av bröstmjölk. Man skulle kunna tro att en positivt testresultat hade kunnat skriva sig själv. Men. Alla symtom går att hitta på listan av biverkningar. Och samma dag tog jag den första tabletten ur min nya burk. Kanske är det också en förklaring till min reaktion. Ja det och tanken på vem som var din pappa. Det kunde inte bli annat än kaos.


Jag vet att jag har önskat mig en dig länge. Jag trodde att en version av dig skulle komma tidigt. Så tidigt som för flera år sedan. Problemet var väl inte att jag inte träffade någon. Det var nog mer att jag inte kunde se mig själv i en sån relation. Mamma, pappa och barn. Sedan långt tillbaka har jag alltid sett mig själv ensam i en sån situation. Ensam med en sån som dig. Om det skulle hända. Och vid bara ett tillfälle i mitt liv, var det något jag strävade efter tillsammans med någon annan. Med han som var den största anledningen till vändan till västkusten och tillbaka. Jag är glad att ingenting blev då. Jag är glad att du blev nu. Även om du har skapat mer oreda än någon jag känner, nästan inklusive mig själv.


För mindre än ett år sedan skrev jag att jag ska berätta för dig hur du tog mig med storm. När alla andra fick veta. Jag kan fortfarande inte beskriva hur det känns när det känns fantastiskt. Kärleken till dig har inga ord. Det är någonting annat än det jag har upplevt. Jag har till och med tänkt att alla citat om kärlek inte stämmer överens med något annat än när det känns som att ditt barn är ditt. Med den känslan i bröstet, den stunden, har ingenting annat en mening. Det är då du tar mig med storm. Och du har ingen aning om hur stor du är.


I ett hopp om att pusselbitar ska falla på plats, ringde faktiskt barnmorskan som var med i salen ikväll. Hon ville hjälpa till på det sättet hon kunde. Direkt efter blev kinderna blöta. Det kändes som om jag kände igen rösten. Som om det var något. Mer än att jag vet att jag har träffat henne. Mer som att hjärnan reagerade på hennes tonfall och som att det finns något jag har hört, men som inte kommer fram. Nu väntar vi bara på ett stjärnfall, så att jag kan önska att den där dagen blir bättre.


"Det där måste ut ur dig"
278 dagar senare, den 7 juni 04:45 tog han dig på orden.
Så det samtalet för ett år sedan, kanske inte tog dig på sängen trots allt.
Who knew.



Kjell Axel Oliwer Sjölander.
Kaos.
Men du är mitt kaos.
Min storm.
Min bebis.
Och den bilden ljuger inte idag heller.

Av Sandra - 25 september 2018 03:02

Läkaren frågade mig idag om anknytningen till min son. Eller igår om man tittar på vad klockan är. Idag om man tänker på att jag inte har lagt mig än. Jag gör mitt bästa. Det gör jag alltid. Jag har en till människa hos mig nu. Någon som jag försöker lära känna. Någon som jag försöker förstå är min. Så jag behöver upprepa att han är min. Jag behöver säga det. Jag behöver visa det. För det gör egentligen för ont att säga att det inte alltid känns så.


Min bebis har saker där mina brukade ligga för inte så längesedan. Han har en säng där min säng har stått. Han har gosedjur och leksaker som ligger framme i soffan där jag brukade ha mitt huvud. Han har sin mat på bänken i köket där jag brukade ha en röra. En gunga där soffan stod tidigare. Han har en egen kudde på den andra sidan i min säng.

Jag vet inte om det beror på att han mest är lik någon annan eller om den traumatiska förlossningen tar upp en stor del. Eller om det är en kombination av båda och samtidigt allting annat. Jag behöver inte intala mig själv att förlossningen är en dröm. Den känns som en hela tiden. En stor hemsk dröm som jag slängt över axeln, men som envisas med att hänga kvar i någon tråd som inte går att klippa av.


Den här pojken är någon som jag har burit på. Jag har haft honom, växande, inuti mig i över nio månader. Men ibland känns det som om vägen till samma pojke är så oerhört lång och distanserad. Det var overkligt och konstigt redan när plusset visade sig. Likadant dagen efter och alla dagar efter det. Sedan kom förlossningen och den var overklig och konstig. Likadant dagen efter och alla dagar efter det. Enda skillnaden var att jag hade en pojke utanför mig, bredvid mig, som påstods vara min. Ibland är det tur att det finns papper på det.


Jag drömde saker. Saker som jag inte kunde komma ihåg. Jag vaknade och satte mig upp i skräckblandad panik och tittade runt mig, både en och två gånger. Han låg alltid bredvid mig. Förutom en speciell gång när mamma höll i honom. Den gången hade jag blivit ombedd att gå och lägga mig. Och när jag vaknade var han i mammas famn i dörröppningen. Du kan inte bara ta honom, sa jag. Du kan inte bara ta honom. Det tog en stund innan jag förstod att han inte ens varit hos mig, för att jag hade lämnat honom med någon annan.


Första natten på BB blev jag väckt av att min rumskompis stod upp bredvid mig, innanför skynket som skiljde oss åt. Hon väckte mig för att min bebis var hungrig och för att jag inte hört. Inte hört eller inte förstått kan nog ligga i samma mening. Men ända sedan dess har jag försökt. Eller jag vet inte om jag har försökt tillräckligt. Ibland har jag bara försökt överleva. Ta mig igenom dagarna. För att jag vet att det blir bättre. För att jag vill att det ska bli bättre. Efter regn kommer solsken eller någonting liknande.


Jag har skrivit att det finns stunder av klarhet, när det inte finns några tvivel. När jag vet att han är min och att jag känner att jag djupt och innerligt älskar den där pojken som har utspridda saker i min lägenhet. Eller i vårt hem. Sedan han föddes och fram tills nu, har de stunderna blivit fler. Jag kämpar fortfarande. Jag lider ibland. Jag är ledsen ibland. Arg. Glad. Lycklig. Ibland är det också bara tomt. Ibland finns ingenting.


Just den här minuten, önskar jag att någon kan fylla i luckorna jag har från den där natten. Kanske får jag det. Kanske inte. Men någon skulle i alla fall se efter om det är möjligt. Jag vill veta om det finns någonting där i, som kan hjälpa till att hela mig. Den dagen borde ha varit den bästa i hela mitt liv. Men den är inte det. Den är fortfarande fruktansvärd. Den är bara svart, helt utan en lysande måne. Inte alls som den här natten.


Barnmorskan som följde mig och magen nästan hela vägen fram sa att det inte hade spelat någon roll om hon känt efter. Det enda hon hade riskerat var att bakterier letat sig in. Hon sa också att min kropp är som gjord för att föda barn. Precis som den barnmorskan som sydde de stackars två stygnen som egentligen inte behövdes. Den första sa så för att jag med största sannolikhet inte känt hur min kropp jobbat fram tills dess att värkarna startade. Den andra för att jag inte fick några skador.


Nu känner jag hur min kropp försöker laga någonting som är trasigt. Hur mitt huvud arbetar och hur mitt hjärta slår. Men jag säger sällan hur många gånger jag tvålar in hela min kropp varje gång jag duschar, för att tvätta bort någonting odefinierbart som känns smutsigt. Ofta utelämnar jag också den delen att jag vill ta bort det enda som kan ge mig fler barn. Alltid, försöker jag ändå få ur mig hur det känns. Varken tvål eller kirurgiska ingrepp kan göra någonting åt det, men ord kan.


Bara för idag.
Fler borde använda den frasen, den är hjälpsam i andra sammanhang än den är konstruerad för.
Men det är ändå sinnesro vi alla strävar efter.


Och du min lilla sovande groda.
Utan undantag. I varje andetag.

(Påminn mig att gravera in det någonstans när det här är över.)

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2021
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards