Det här med att vara sin egen största kritiker. För mig är det som ett återkommande mantra. Ibland känner jag mig oövervinnerlig. Som i att jag är stark, duktig, bra och fantastisk. Som i att jag är Pippi och klarar vad som helst. Verkligen som i ”kasta det åt mitt håll bara, så ska ni får se”. Sedan kommer det där, där jag inte kan någonting. Inte klarar någonting. Där jag har fel. Där jag är fel. Där jag faktiskt är helt otroligt jävla obegåvad.

Men, här sitter jag med ett VG efter en tenta i beskattningsrätt. Ännu ett VG. Ännu ett. Jag är inte dum. Uppenbarligen är jag ganska smart. Uppenbarligen lär jag mig saker ganska fort och lätt. Uppenbarligen lär jag mig också någonting när jag delvis sovit mig igenom vissa lektioner. Det är så att mina klasskompisar faktiskt (nästan ordagrant) har sagt ”Hur kan du det här, sov inte du då?” Och jo, det gjorde jag. Betyget däremot, tror att jag har varit aktivt deltagande. Från mitt håll verkar det onekligen som att jag har drömt om skattelagstiftningen samtidigt.

Jag är extremt duktig på att förminska min egen del och mina egna bedrifter. Det är sällan jag har en svindlande god känsla över någonting jag har åstadkommit och tanken jag hade när jag började skriva idag, det var att jag inte har VG i terapi. Jag har det i nio av elva kurser i den här utbildningen, men det jag tänker på är hur min egen kropp stoppar mig under mina EMDR-sessioner. Den håller tillbaka med en osynlig vägg. Men jag ser den nu. Jag fick återuppleva hur det var att kämpa emot kroppens egna instinkter under den där ambulansfärden. Det är den längsta ”korta” bilresan i hela mitt liv.

Det krockar med bedrifter. Det krockar så jävla hårt. Att hålla och att streta emot under ett naturligt händelseförlopp. Det är ett misslyckande att inte komma fram och att få föda normalt. Det är en bedrift att hålla emot för att skydda ett liv och kunna föda på sjukhus. Det gjorde så ont. Det gör ont. Mitt bäcken tog stryk. Min hjärna tog stryk. Mitt hjärta tog stryk. Min själ tog stryk. Det slår mig fortfarande blåmärkeshårt, mer än jag vill erkänna.

PTSD:n är från då. Den är från vad som hände inuti mig. Och kanske, kanske hade den varit färdigbehandlad och bättre tidigare, om inte allting annat hade stört tillvaron. Om det inte funnits media som velat ha sitt scoop. Om det inte hade funnits någon som lever på och njuter av andra människors lidande. Om det inte funnits vårdnadstvister och advokater. Om det inte funnits en tumör och sjukdom. Om inte sjukvården hade varit trasig och gjort det sju resor värre. Om inte..

Men vet ni? Jag har också tagit mig hit, för att jag har kämpat emot kroppens instinkter att bara ge upp. Jag står här eller sitter ner just nu, på ren tjurighet. Jag vet, även om ni inte vet, att jag hade kunnat varit en av över tusen personer i det här landet, som årligen väljer att avsluta sitt liv. Jag känner igen och förstår hur det känns att inte orka mer. Jag kan inte säga annat än att livet har varit tungt att bära och att ärren inte bara ömmar, utan kan blöda fortfarande.

Det här blöder. Den här delen stoppade terapin sist. Psykologen har vid flera tillfällen sagt att jag inte ska hålla tillbaka, utan bara låta det hända. Det där var första gången som det tog mig tillbaka till då, när ingenting fick komma igenom. Där fanns ingenting tillåtande. Där fanns bara inte. Inte här. Inte nu. Inte alls. Jag känner det i halsen. I käkarna. Jag känner hur det bränner i ögonen. I tinningarna. Jag känner det i axlarna. I händerna. Jag känner det i de vidriga ilningarna i underlivet. I bäckenet. Jag känner hur precis hela kroppen inte vill, men att det händer ändå. Jag känner hur jag försöker kontrollera någonting som är utanför min kontroll. Och jag vet, att jag bara försöker överleva. Då. Nu. Samtidigt i en ohärlig mix av exponeringsterapi.

Det är en evig loop. En tröttsam, lång och (känslan ibland) obotlig. Men det där är också något slags genombrott. Det är inte ett VG, men det är en väg och nu, mitt i natten, så gråter jag och leker Pippi. I’m still fighting.  

Ska vi ringa ut det här året? Jag tycker det. Ärligt talat så kommer jag inte ihåg hur året började, men jag vet att den dystra och eviga natt-vinterdagskänslan vänder på nyårsdagen. Nästan så våren kommer smygande direkt när klockan slår 00:01. Det är precis som en periodisering, natt-vinterdagskänslan härrör ett annat år än det nya och bokförs enligt kontantmetoden. Här godkänner vi nämligen ingen efterfakturering. 

Det är känslan. Men. Vi vet att det gamla kommer att blandas med det nya. Och hur det blir? Det vet jag inte ens om korten kan avslöja. Tror jag ska fråga Johanna sedan – hur blir mitt tjugohundra-tjugofem? Ge mig en riktning.

På tal om riktning, så överlät jag ett beslut till mina ben, som mitt huvud inte kunde ta. Som de gick. Och gick. Och gick. Med en hastighet av en riktig löptur. Jag var så arg och så ledsen, att ilskan och ledsenheten inte hade någon annanstans att ta vägen, än att göra egna spår i asfalten. Broarna runt. Dag efter dag. Medan musiken spelades bra mycket längre ut, än till tåspetsarna och gav mig tillfällig tinnitus. Det hjälpte mig att säga fuck you. Bokstavligen. Jävligt bildligen faktiskt. Tills han inte gjorde ont längre. Tills han inte längre någonsin hade funnits.

Jag fortsatte att gå efter det. För jag upptäckte att jag kunde plocka ut min inneboende rastlöshet en stund. Det fick förvisso positiva hälsoeffekter också. Men det var inte det. Mitt huvud blev tyst en stund. Det är aldrig tyst. Det låter aldrig någon hjärncell vila. Inte ens när jag sover. OM jag sover, det vill säga. Det förutsätter nämligen att jag hittar ett fönster och hinner smita in genom det, innan det slår över och blir något slags ”vad ska vi hitta på nu?”-scenario. Jag önskar jag kunde gå mig till sömns, för där skulle det finnas en riktigt bra vädringslucka. Eller att någon kunde använda en stekpanna, men konstigt nog är det aldrig någon som vill hjälpa mig med det.

Jag tror musiken hjälpte mig. Läkte mig. Stärkte mig. På något sätt så tog den vid de där stunderna när promenaderna inte kunde hjälpa mig eller då jag helt enkelt, inte kunde gå. Den tog hand om mitt hjärta. Den hade meningar som blev meningsfulla och återkommande. Den torkade mina tårar och den skapade tårar. Jag tror den hade en bra balans och hittade mig mer än vad jag hittade den.

Vet ni vad jag blev? Starkare.

Men. Det finns alltid ett men. Jag blev starkare inför en traumabehandling. Och den har trasat sönder (mer än vad jag någonsin kunde föreställa mig) efter varje gång. Det har haft sin gång och gått över, innan nästa, nya session. Jag har dragit i delar jag egentligen vill mörda, stycka och dumpa på olika platser runtom i Sverige. Som självklart inte är i närheten av mig. Men som förmodligen skulle jaga mig lika intensivt som Oliwer gör med sitt ”mamma, mamma, mamma”, när han kommer hem igen. Jag fattar att jag måste. Jag måste. Men jag kan inte vara den enda som vill lämna en ryggsäck med urväxta kläder hemma hos tjugohundra-tjugofyra istället.

Naturligtvis så har inte hela året varit skit. Jag är dock ganska säker på att den veckan jag definitivt tar med mig in till tjugohundra-tjugofem, är Nipyre-veckan. Den var färgglad med Color run och Pride. Den var tillräckligt musikvänlig för att sjunga med i. Den var bildskön med halva Medina och en nöjd liten kille. Den var varm och skakade lyckligtvis fram klänningsgarderoben. Den hade mitt tjugohundra-arton bredvid mig på en lite mindre cykel, fram och tillbaka. Han som blir sju om ett halvår och har nedräkning (medan jag fortfarande är tjugoåtta). Han kommer med fart, han är min nyårsraket och får följa med till tjugohundra-tjugofem – till oändligheten och vidare.

Jag har en mening som spelas om och om igen i mitt huvud. ”Tänd ett ljus och låt det brinna, låt aldrig hoppet försvinna”. Jag tänker på hopp och jag tänker på Tobias. Jag undrar om han hade något hopp kvar och om inte, så undrar jag om det i så fall tändes igen när livet i hans ögon släcktes. Jag vill liksom inte tro att vi bara dör och så blir det svart och ingenting mer. Den tanken är mest obehaglig och ger mig vakna mardrömmar medan jag skriver det.

Men i alla fall. Mina ögon har dragits till kortet flera gånger idag. Och under kvällen presenterade Facebook 14-åriga minnen och gav mig resten av bilderna från den resan. Vi hade roligt, det hade vi. Så när jag ser det framför mig, kan jag inte koppla ihop de bilderna med verkligheten och vart du egentligen är. Men där du är kan det inte vara svart. Det får bara inte vara det. Det måste vara bättre än så.

Min tillvaro känns existentiell. Den här årstiden skrapar på mina sårskorpor. Både genom att vara kall och hård, men också för att den senare delen av året alltid har innehållit händelser som har stressat mig som mest. Stress är ett dåligt ordval om man tänker på allt, men samtidigt verkar det rimligt när det, för det mesta, har varit sex månader av kaos. Det skapar ju något. Det har dekorerat själen med ärr, istället för med alla vackra snöflingor.

Så jag tänker ofta på att livet är kort och att man ska hinna med så mycket. Men hinner man det? Jag hinner inte allting jag vill göra. Hinner någon annan det? Jag frågar åt en kompis (om det är mer subtilt). Självklart hör jag svaret också ”men ta dig tid” och med det studsar det tillbaka till mig och min känsla är då bara ”av vilken tid ska jag ta mig tid?”. Ge mig tid. Jag är tidlös.

Man ska inte svära. Men den här hösten har jag varit så in åt helvete less på att plugga. Jag lär mig massor och det kommer säkert vara användbart (sen). Men precis som i terapin vill jag trycka på en knapp och vara klar. Jag vill någonstans. Och jag kan inte låta bli att undra om det inte alltid är känslan jag har när det känns som om jag står still och stampar? Det är nog det. Jag stressar på insidan med min personlighet och min PTSD hjälper fan inte till. De triggar nog varandra faktiskt, utan någon botten eller slut.

Om jag går tillbaka dit där jag började så, Tobias, jag saknar dig. Jag ägnar dig en tanke varje dag. När jag hör ”My name isn’t”, min upp-till-Remsle-backe-pepp-sång, så tänker jag på när jag använde den låten i en story på Instagram. Vi var inte riktigt överens om att eget ”namnkallande”, som att älskling var något fint. Du tyckte det. Att om man ger någon ett eget smeknamn, så är det något. Medan jag försökte säga hur förminskande ord som ”gumman” kan vara i en fel och psykiskt påfrestande relation. Vi var överens om att inte vara överens, även om vi förstod varandra.

Och de kom emellanåt, kommentarerna. Ibland tänker jag att någon liten del av mig lever på hoppet att de fortfarande ska komma. Det var ju så jag visste att inte något annat hade tagit dig till en annan värld. Tills nyss. När du inte längre är här. Där hoppet dog om att livet skulle ge dig en chans och något fint. Det är sådär jag blir less på allt kämpande. För vart leder det? Vad får vi ut av det? Får vi tiden att ta hand om det och att njuta av det? Eller hinner vi inte ens säga hejdå? Hinner vi säga allt vi vill säga innan det är för sent?

Jenny, du är en av mina bästa vänner och jag tror att du har hjälpt mig mer än någon annan. Du har likt Oliwer, tagit andetag åt mig utan att veta om det själv. Det finns ingen annan som hade kunnat klä rollen som gudmor bättre än du. Du var självklar. Du trodde på mig. Jag älskar dig, för att du är så jävla viktig för mig.

Helena, jag har älskat dig sedan för alltid. Den som vägrade döpa sig för att bli gudmor på papper, men som ändå är den andra av två. Men du och jag, vi avslutar varandras meningar. Vi känner det den andra känner. Vi är soul sisters. Dit ditt hjärta går, dit går mitt. Vi kommer bli gamla och grå tillsammans och krocka med rullstolar, bara för att vi vill och kan.

Johanna, du tar vid där jag slutar. Du backar mig när jag inte backar mig själv. Du fångade mitt hjärta tack vare en katt (egentligen två). Du är vinden i mitt hår och det livsviktiga saltet från en västkustvind. Vi kompletterar varandra genom att vara olikt lika. Jag älskar dig.

Mamma. Vi drar inte alltid jämt, men det var inte förrän Oliwer föddes som jag förstod dig mer. Det var inte förrän dess jag såg. Jag är tacksam för allt du har gjort och ALLT du gör för mig, men framförallt för den mormor du är till mitt barn. För hur han känner sig älskad och aldrig ifrågasätter det. Du tar hand om den viktigaste delen av mig, som om han vore gjord av guld. Det är allt jag önskar mig. Jag älskar dig.

Patrik. Den gode. Den ödmjuke. Den som ramlade in och aldrig gick sin väg. Den som tog hand om oss som om vi vore hans egna. Den som ser och möter mitt barn så att han säger att ”han ska bli en farfar, eller en Patrik”. Han ser upp till dig. Det gör jag också. För det finns ingen som gör en pappa eller en bättre morfar än du, utan ett matchande DNA. ”Piece by piece, he restores my faith that a man can be kind and a father could stay”. Jag älskar dig för det.

Det finns så många andra utöver dessa som jag har lagrat i mitt hjärta och som har följt med mig i lika många år. Jag är otroligt dålig på att säga saker till andra än min son, men det betyder inte att ni inte betyder hela världen för mig. Det är släkt. Vänner sedan barnsben. Vänner som kom senare än så. Jag tror att den som har tagit sig ända hit, vet exakt vilka jag menar. Jag vill att ni förstår att tillvaron skulle vara tråkig utan er. Jag vill att ni vet att ni har gett mig något genom att vara en del av mitt liv. Att ingen skulle kunna ersätta det. Jag älskar er också.

Det här blev långt, men när jag ser Tobias och redan är i någon slags karusell, så drar det i en sjunde växel. Och när jag känner Oliwer i djupet av mitt hjärta, rinner det över av någonting som skulle kunna flytta berg bara för skojs skull, utan ett adrenalinpåslag. Mitt hopp springer med den där lilla pojken. Han har inte förändrat världen (än), men han förändrade min värld. Han visade mig allt om vad kärlek är.

I den sista meningen tänker jag ändå ge Tobias ett rätt, för jag har förstått att kärt barn har många namn. Han heter, ärtan, räkan, pluttis, Oliven och kaos. Och jag önskar att han hade träffat dig.

Jag har tittat igenom One Tree Hill. Igen. För vilken gång i ordningen vet jag inte. Men den här gången, likt många av de andra, har det varit vid precis rätt tidpunkt. Det har varit en helt egen form av terapi. Jag skrattar. Jag gråter. Jag kippar efter andan. Stundvis. Av ingenting och av igenkänning.

I ett av de senare avsnitten så säger en av karaktärerna att han kan förstå trauma, men inte att ett trauma blockerar ut ett barn under sex år. Och jag kan förstå det. Jag förstod eller reagerade uppenbarligen inte på den meningen sist jag såg den här serien. Men den här gången fastnade den. Och den sitter fortfarande här och kliar mig i skinnet.

Jag vet att jag har sagt det så många gånger förut, att hade Oliwers saker och leksaker inte varit framför mig när han inte var det, så hade jag aldrig förstått att han existerat. Det var som han sa. En dröm och en konstant upprepning av ”det här händer inte”. Det är nästan i samma ordning som jag har använt de orden. Och den här gången, har jag fått se den uppgivenhet jag har känt och känner, inför det faktum att mitt trauma har tagit så mycket ifrån mig.

Ibland sköljer den sorgen över mig. Den bor och lever i mig som ett gammalt arvegods i en plåtburk. Jag känner den. Ibland känns det som att jag ser den i varenda liten rynka åren har gett mig. Och då, i samma stund, undrar jag om jag någonsin kommer att komma över den. Sedan hamnar den här, i ord som vem som helst kan läsa.

”Soldier” av Gavin DeGraw var ett av alternativen till Oliwers dop. Jag har lyssnat sönder den och alltid tänkt på den där lilla pojken först och främst. Nyss när jag hörde den igen på teven framför mig, så undrar jag om det inte undermedvetet har handlat om mig. Jag har tänkt att jag alltid ska skydda mitt barn och det är så jag har hört den fram tills idag. Men nu hörde jag rädda och att aldrig ge upp. Hoppet i mig vill tro att det är det jag gör. Medan mörkret och förtvivlan undrar varför i helvete jag ens sätter min fot i det rummet och inte bara begraver det någonstans i mina hemska grannars kära trädgård.

När sinnet är lätt, är det lättare att tro att det ska gå bra och att det löser sig. Det är lättare att känna någon slags tröst i att det blir jobbigare – tillfälligt. Det är lättare att ta sig igenom tårar, när man inte riktigt är säker på varför de rinner. Det är lättare att se en framtid. Ljuset i tunneln. Bland det sista som sägs, i det absolut sista avsnittet, är att man ska tro på sin önskan med hela sitt hjärta.

Och just nu önskar jag, att jag ska få känna mig trygg, med hela mitt hjärta. Så kanske resten bara kommer som ett brev på posten. Oväntat men väntat. Helt sant och helt på riktigt. På papper. Med bläck. Som ett testamente. Ett vattentätt, som vunnit lagakraft. Istället för plåtlådan med arvegodset ingen vill ha, allra minst jag.

Jag vet inte vad som är värst. Att gå i terapi eller att inte göra det. Den här sessionen gjorde mig så uppgiven. Uppriven. Mitt hjärta blöder lika mycket som min sons ögonbryn gjorde i helgen när han ramlade och slog sig i en dörr.

Tidigare gånger har jag befunnit mig efter vägen. Jag har varit i bilen. Jag har letat i grus. Jag har sett blåa ljus. Jag har förnimmelser av ambulansen. Av barnmorskans blonda hår. Idag fick jag uppleva något annat. Solen som skymtade bakom träden och bländade mig stundvis gav mig en flashback. En med mamma och Oliwer sittandes framför fönstret, i det där rummet. Om solen sken genom det fönstret, det vet jag inte. Men den triggade någonting genom rutan i bilen på väg till psykologen idag och luften i mina lungor tog slut.

Det gör så ont. Ont är ändå inte tillräckligt, för det kan inte beskriva smärtan i bröstet. Det kan inte beskriva hur det svider i ögonen eller att tårarna aldrig tar slut. Ont kan inte säga hur ledsen jag är. Ont är fjuttigt. Ont är vad det gör att slå lilltån så hårt i bordsbenet att man tror att den ska gå av. Det här är själsligt. Med en oändligt djup svart avgrund av ingenting. Där meningen med livet ifrågasätts, så att självkänslan får sig ett blåmärkeshårt slag.  

Hur ska jag ens förklara? Går det? Förstår ni att jag får återuppleva den värsta stunden i mitt liv? Men Oliwer föddes då, tänker ni. Ja, det gjorde han. Han är den bästa delen utav mig. Han är solen som får mitt julgrinchen-hjärta att växa. Men under de 3 timmar och 15 minuterna som han var på väg ut, fick jag genomlida den - by far - värsta stunden i mitt liv. Den slätades inte ut av att han fanns sedan. Hans existens fick mig att återuppleva allting varje dag. Samtidigt som det var så overkligt och osannolikt, att jag ändå inte förstod att han fanns om jag inte såg honom med mina egna ögon.

Kan ni föreställa er smärtan att se ert barn och inte veta hur han hamnade i er famn, fastän minnena som sitter fast i kroppen berättar hur den under 195 minuter slets itu av knivar inifrån? Kan ni föreställa er hur det är att ha värkarna sittandes i bäckenet och i ryggen, flera gånger i veckan, i 2366 dagar efteråt? Kan ni det? I så fall, välkommen till mitt nu. Välkommen till det jag inte har ord att beskriva.

”Vad känner du i kroppen?” säger hon.

Att stressnivån stiger säger jag. Bland annat. Jag känner hur stel jag blir. Hur jag inte vill vara där. Hur jag vill resa mig, men inte kan. Hur jag vill blunda och vakna upp någon annanstans. Jag känner hur rädd jag är. Hur jag inte har någon kontroll. Hur jag inte vet någonting. Jag känner mig som en fånge i en film med små snuttar av en verklighet jag aldrig borde haft någon del i. Jag kände hur jag ville ha mamma där när tiden stod stil och allting annat bara hände runtomkring mig.

Kan ni känna sorgen? Det kan jag. Den dränker mig. Den sköljer över mig som om den vill att jag ska förtvina i den för evigt och försvinna på havets botten. Och det påminner mig om vad Patrik svarade en gång när jag ringde efteråt och sa att jag mådde dåligt. ”Vad glad jag blir”, sa han. Det är sällan någon säger att den blir glad när någon annan mår dåligt. Men han sa det, för att han menade, att då fungerar det. Då pratar eller rör vi vid rätt saker.

Men.

Men jag vill att terapi bara ska vara en knapp som med ett lätt tryck läker ett brustet hjärta och suddar ut ett trauma. För jag vill inte känna det här och jag vill inte vara ensam i det, igen.

Jag försöker minnas hur det gick. Men mina ögon tåras varenda gång jag är på väg tillbaka. Jag vet att terapi är en bra sak. I längden. Nu gör den ont. Traumat gör ont. Det stör mig. Knäcker mig. Krossar mitt hjärta i tusen bitar och lämnar delarna överallt där jag går. I sjukhuskorridorerna. På gångbanan utanför. I avgaserna som släpps ut bakom bilen. I Helenas soffa.

Idag var jag så ouppmärksam på väg till terapin att min bil kramade en annan bil i 110km/h. Bilden av det ger mig så många ”tänk om” nu. Oliv utan mamma. Mamma utan Oliv. Den tanken och känslan är så bekant, att det känns som att jag står där med blodet och tänker att han dör. Dör inte han, så dör jag. Och ibland känns det som att en del av mig dog där och då. En som jag aldrig kommer att få tillbaka.

Psykologen säger att vi närmar oss något. Att vi är där. Som att vi tjuvkikar genom ett fönster täckt av fil. En suddig gegga. En upplevelse som är återkommande, är att mitt synfält blir mindre och mindre. Koncentrerad till en cylinder och att allting utanför sker bortom horisonten. Där jag inte ser. Där jag bara kan ana. Där jag vet att det händer saker bakom mig. Bredvid mig. Där jag vet att ljud existerar, men att jag inte kan uppfatta eller urskilja orden som sägs.

Det är som att sugas in i paniken. I rädslan. I allt som är otryggt och osäkert. I allt som är utom min kontroll. I något som sker mot min vilja. Att vara i det hjärnan försökte skydda mig ifrån. Men det gör mig lika arg, frustrerad och ledsen, att den aktiverade något som gjorde att jag överlevde timmarna mellan den första värken till dess att han kom ut, som det har gjort vid så många tidigare tillfällen. För utan den försvarsmekanismen hade jag inte blivit triggad av saker som andra människor kan se och uppleva, utan att deras sinnesstämning ändras. Utan att det blir svårt att andas eller att hjärtat vill sticka ut ur bröstet. Det gör inte att deras muskler drar ihop sig eller skjuter stressnivån i taket. Det gör inte att känslan av att vilja fly är deras första val eller att man känner sig som ett skal av någon man en gång var.

Det blev så tufft i slutet att jag inte längre var där. Jag satt och tittade på bollen jag fick att klämma och känna på, för att komma tillbaka. Jag såg att fingrarna tryckte in bubblorna. Jag såg att händerna tog i och tryckte ihop den. Men hjärnan registrerade inte att det var mina händer. Jag tappade känseln. Närvaron. Men jag tog med mig sorgen och smärtan därifrån. För det är suddigt igen. Men inte av något annat än mina tårar. De är så många att jag undrar om de någonsin tar slut.

Om jag ringer någon så kan jag inte förklara och jag tror inte heller att någon förstår att det verkligen är trasigt eller hur kaosartat det är där inne, efter såna här sessioner. Inte ens jag förstår. Inte ens jag kan plocka upp mig. Inte ens jag kan leka kurragömma och hitta bitarna av ett brustet hjärta. Inte bara ett hjärta eller vilket som helst, utan mitt. Och det enda jag känner är hur fruktansvärt smärtsamt det är. I kroppen. I huvudet. Överallt där jag står eller sitter.

Man skulle kunna önska människor man inte tycker om det här lidandet. Men hur kan man önska någon den här spegelbilden? Röda ögon. Blöta kinder. Djupa sår som gör så ont att det är fysiskt omöjligt att inte känna det. En förlamande maktlöshet. En outgrundlig trötthet. En bild som saknar hopp och framtidstro. En bild där allt gott är borta med vinden. Det här är känslan som får människor att inte vilja finnas mer. Och jag minns så väl hur det är att inte vilja leva, men att inte vilja dö.

Min Oliv är min förankring. Han är min hamn. Mina drömmar. Min kärlek. Så när jag inte vill för min egen del, så vill jag för honom. För hur ont det här än gör, så är min kärlek till honom större. Den är så stor att universum är en knappnål i jämförelse. Fysiskt sett har jag aldrig mått så bra som när han låg i min mage. Förmodligen någon hormonell fantastisk balans. Men jag älskade honom då och jag älskar honom nu. Utan undantag. I varje andetag. Och jag ser honom, så som man hör i Bröderna Lejonhjärta - ”Jag ser ljuset, Jonathan jag ser ljuset”. Han är bortom allt ont. Han är mitt Nangilima.

När jag sätter ord på hur mycket han betyder för mig, så grumlas det andra. Det är där, men just nu, inte lika påträngande. Inte lika ”tänk om”-skadligt. Min röda bil har vita fartränder. Olyckan triggade igång något mer. Jag tror den gläntade på ett av fönsterna täckt av fil. Men jag tror att det viktigaste är att just det skadade idag, bara var av plåt. Samtidigt som jag önskar att insidan av mig lika lätt kunde lagas av lite ny färgglad lack.

Nu går det ett tag mellan gångerna. Sist jag gjorde det här så var jag ändå sjukskriven. Jag behövde fungera, men jag behövde inte fungera. Nu behöver jag ha en närvarande hjärna vid lektioner och vid tentor, annars går det uppenbarligen åt skogen.

Förra gången hade jag inget ord för dissociationer, förrän den psykologen använde det för att beskriva vad jag beskrev. Nu när jag vet och det ibland händer, så vet jag också att det påverkar hur jag kan eller faktiskt inte alls kan koncentrera mig. Det är mest som att se alla andra prata, men inte uppfatta vad de pratar om. Man ser munnen röra sig, men det kommer inga ljud. Det är på en helt annan nivå än att bara vara lite trött och disträ.

Hur som helst så bad psykologen mig att skriva när och om jag kände något, just på grund av att träffarna är glesare. Inget tvång, utan bara om. Idag var det en tidningsrubrik om ett par där kvinnan fick föda barnet efter vägen. Något som ger mig en klump i magen och som borde komma med en röd blinkande varningstext. Eller med post-it-lappar som mamma får av Patrik över sina ormar (om det nu skulle finnas någon i tidningen). När jag säger att det inte är värdigt, så hör jag hur barnmorskan återigen, lika bryskt som förra gången, säga ”det ska inte du tänka på nu”. Frågan är vad man ska tänka på när man redan vet att det är för sent?

Jag vet att jag vet. Jag vet att jag kände att det redan var för sent och att vi inte skulle hinna när mamma och jag åkte ur Kramfors. Men så sägs det också att hoppet är det sista som lämnar en. Eller så talar vi helt enkelt om förnekelse in i det sista. För det här händer inte mig. Det händer bara andra. Det händer inte mig. Det händer bara andra. Två meningar som jag upprepar medvetet. För det är så vi tänker, tills vi sitter i den där jävla skiten som vi tänkte att vi aldrig någonsin skulle hamna i.

”Svärord”, skulle ungen säga nu. Om han visste vilka svordomar mitt hjärta kan och vilka min mun sedan förmedlar. Såna fula ord hör inte hemma här, men ändå är vi inne på den biten som skulle censureras. Den som borde sätta sig här bredvid och gå sin väg. Tyst och lugnt.

Jag önskar av hela min själ att det bara borde vara en dag och att tidningsrubriker inte skulle skapa den här känslan hos mig. Jag gör mitt bästa. Jag gör verkligen det. Men ibland så tror jag att det aldrig kommer att sys ihop. Att sorgen och smärtan kommer att ligga som molntäcket och regnet här utanför. Jag säger inte att det är så, men känslan. Den gräver i mig och sliter av fler delar i området mellan mina höfter. Där det gör ont när journalister bara gör sitt jobb och informerar allmänheten om att ett barn är fött efter vägen.

Jag närmade mig och backade under den senaste sessionen. Det var som att jag tog i det lite grann. Som att jag ser mig utifrån, från ambulansens håll, där i gruset. Sedan är jag inte där längre. Då stängs det av. Som att jag inte får för mig själv. Som att ”skyddet” som varit där i sex år, inte vill släppa in mig till kärnan för min PTSD. Det är frustrerande att vara på väg, för att komma tillbaka till henne och hennes ”det ska du inte tänka på nu”. Men jag tänker på det nu.

Jag tänker på hur förbannad jag blev av att inte bli hörd eller lyssnad till. Hur hon struntade i mitt känsloliv och inte gjorde resan bättre. Hon sa att jag skulle andas. Och nu när någon säger det till mig i den stunden, så blir det bara värre. Det där djupa andetaget som ska fungera vid paniken, det funkar inte på mig. Det stressar mig och triggar mig till någon punkt jag inte tycker att jag har hittat än.

Jag minns hennes ljusa hår. Det var det första jag såg när de öppnade dörrarna i ambulansen. Då visste jag att jag var framme. Hennes ljusa hår var ljuset från Nangijala. Räddningen. Slutet. Lättnaden. Friheten. Tills hon inte var något av det längre. Tills hon inte lät mig andas i masken. Tills hon la sig över magen och tryckte ut honom. Hon sa åt mig att andas, men när jag väl fick göra det, så tog hon det ifrån mig lika snabbt.

När jag säger att jag inte får någon luft, så är det, det där trycket jag känner.

”Och ta ett djupt andetag. Vad kommer till dig?”

Det är livets värsta fråga just nu. Det betyder att jag måste känna. Att jag måste förklara vad det är jag känner. Vad det är jag upplever när mina ögon följer hennes fingrar och vad som händer innan och efter de stannar till och de där orden lämnar hennes mun. Men den här gången förstod till och med hon att det där med att andas lugnt, inte ligger mig i fatet. Hon sa vad jag har försökt säga till så många, så många gånger. Att det är som att försöken till den lugna andningen triggar mig och bara gör det värre.

Jag kan minnas att jag försökte andas då. Känslan av försöken sitter kvar hos mig, men det gör också känslan av att inte få någon luft. Uppenbarligen så fick jag i mig syre, annars hade jag dött för lite mer än sex år sedan.

Det hoppar verkligen mellan att känna någon fullskalig panik och ett lugn, där huvudet och kroppen inte är kopplade till varandra. Inte ens med en liten nerv. Förra gången konstaterade jag att det stängde av tidigare än vad jag trott. Den här gången kom jag fram till känslan av att frysa till is. Jag har ingen minut eller ett klockslag, men det är någonstans mellan gräs och grus eller tillsammans på båda. En paralyserande rädsla. Ingen bild. Bara en känsla.

”Om du går tillbaka, hur störande skulle du säga att den bilden är just nu?”. Jag sa åtta på en tiogradig skala. Jag ville säga nio. Jag tror jag sa nio förra gången. Det är precis som att jag sparar tian till något som är lite värre. Jag förklarade det så då. Men varför är tian ouppnåelig? Jag vill ju säga att jag lever i den när jag är där. Sedan slår det mig, som nu, att tio var då. Som det mest overkliga och det mest otrygga jag någonsin har upplevt.

Jag vill säga att det varit bättre den här gången, efter den där gången. Men i ärlighetens namn så knockade det mig lite mer under en längre tid. Min stressnivå nådde aldrig marken efter den andra tentan. Vid terapin förra måndagen så gav den inte med sig heller. Inte vid bion med mamma. Inte på jobbet under onsdagen. På torsdagen däremot, då tror jag att min kropp sa stopp. Jag har inte känt mig sjuk eller haft en tillstymmelse till feber, men ändå har tjäran i kroppens leder tagit över mig och jag har känt mig mer som en levande död.

Jag fick inte huvudet att fokusera på varken musik, steg eller på lektioner. Jag har hört att hon pratat men det har mer låtit som att hon upprepat ordet ”geggamoja” i sex timmar. Så allt jag kan om affärsjuridik just denna minut, är geggamoja och att avtalslagen är från år 1915, där gammalsvenskan kungligt regerar.

Ofta när jag tar mina steg så innehåller musiken ord och toner som ska ge lite extra kraft och lite extra tyngd i en fot framför den andra. Jag har inte fått det att funka. Istället har det dragit tillbaka höfternas rörelse i en mycket långsammare takt och inte passat med vad och hur jag vill. Tills idag. Jag trodde att jag hittade det igår, men det var inte riktigt rätt. Idag fastnade rätt musik och benen bar återigen något jag nästan trodde att jag tappat. Jag hittade det i topplåtar från 2021, där det lugna kunde ge mig någon slags styrka.

Men jag är fortfarande trött. Slutkörd. Utpumpad. Det får mig starkt att ifrågasätta mitt val att göra traumabehandlingen nu. Jag vill säga ”stopp min kropp”, krypa ihop under tyngdtäcket och stanna där tills vintern är förbi. Jag är inte dum nog så att jag inte förstår att det är ett flyktbeteende, för att slippa känna det där som är jobbigt. Det är inte jobbigt som att jag inte har sovit en natt och inte orkar kliva upp. Utan det är på en förlamande nivå där jag med vitnande knogar försöker hålla fast i hoppet, för allt livet är värt, om att det en dag blir bättre. Det måste bara bli det.

”Vad kommer till dig?”

Jag tittar på hänglåsen varje gång jag går över bron och funderar på vad det egentligen är som människor har hängt fast där. Hur länge de har hängt där och vad det betydde för dem just då. Idag flög tanken förbi att jag ville hänga fast min PTSD, lämna den tillsammans med alla andra rostande hänglås och kasta nyckeln i älven. Så någon kanske kan påminna mig om att göra det när behandlingen är klar. Då när känslan av hur störande bilden av min sons födelse är, ligger på ett och sista touchen blir att låsa och kalla det ett avlutat kapitel när nyckeln slår i den spegelblanka Ångermanälven.