Alla inlägg under oktober 2011

Av Sandra - 31 oktober 2011 21:00

Jag vill ha allt. Jag vill ha världen.
Tillsammans med någon.
 


 

Av Sandra - 27 oktober 2011 12:45

So go and tell your friends that I'm obsessive and crazy

That's fine; I'll tell mine your gay


Av Sandra - 26 oktober 2011 20:30

 
Av Sandra - 24 oktober 2011 02:30

Det bubblar under skinnet. Kliar i längderna på håret. Vibrerar i ryggmärgen. Kokar i hjärnan. Rycker i händerna. Utsöndras i hjärtat. Jag vill ta formen av någonting hårt och kasta det föremålet i ansiktet på den som förtjänar. Tyvärr, alternativt på den som blockerar vägen i riktning nollgradigt. Den som stampar på mitt tålamod, har tacksamt nog fått bägaren att rinna över. Vem det än är, kan backa. För det räcker. Det är tillräckligt. Det är mer än en fenomenal fullträff på pungkulor jag inte har.


Förr fanns det en. En som kunde klippa alla snören och sända iväg krympande ballonger i skyn. Det fanns en som fixade nävar i sten. Det var när fyra betongväggar möttes i ett rum, för litet för två. Och när ögondroppar samlades i aldrig hänt. I skrivande stund är dem tre som klipper. En långt resande sax. En mittemellan och vilande. En sista, aningen kort, för att strö salt i nygjorda sår. Det finns inte tillräckligt med trådar och ballongerna sprängs redan vid marken. Färglösa, intetsägande, allmänt tråkiga bitar i ett svart gräs.


En gång var ballongerna fyllda med färg. Förväntan. Kärlek. Vänskap. Mod. Lycka. Glädje. Hopp. Det var säkra kort. Positivt som dominerade negativt. Något för mig och min fantasivärld. Min föreställning av en icke-skev verklighet. Mitt nya, fyllt med bra.


Det som blev kortare vid varje sprucken dröm, varje förstörd föreställning, all missplacerad förväntan, var den kramande länken mellan marken och ballongens förseglade andningshål. Tråden som inte hade vett att försvinna i ett, den som valde att hoppas och att tro. (O-)lyckligtvis uppdagades lögnen, sveket och alla sårade känslor som det medförde. Knackade i ryggen som ett litet sött djur med en osynlig harmsen kostym. Den kan ha haft namnet, vad var det jag sa. Lika störande som den kliande fläcken eksem. Till en gräns, omöjlig att förgöra och lätt att förtränga. Men envis i att inte låta det undermedvetna att glömma helt.


Olika individer. Enskilda händelser. En knepig summa, att skapa detsamma. Bubblor under skinnet. Något kantstött. Något helt i höjd med en vilja att skada tillbaka. Mitt tålamod är borta med vinden. Något trampade en gång utöver. En gång för mycket idag.

Av Sandra - 23 oktober 2011 20:17

I sändarens hjärna skapas föreställningar om vad som ska förmedlas

|

Dessa föreställningar ska omsättas i ett begränsat antal
ord som inte kan omfatta hela verkligheten

|

Budskapen formuleras

|

Mottagaren försöker registrera vad som sägs

|

I mottagarens hjärna bearbetas informationen utifrån
hans/hennes egna tolkningsramar

|
|

|

ÄR DET KONSTIGT ATT DET BLIR MISSFÖRSTÅND? Typ, konstant?

Av Sandra - 23 oktober 2011 12:00

Ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Att inte alltid säga vad jag känner. Inte som en kniv genom smör. Jag är öppen om tårar, svordomar, ogillande, ilska, skratt, glädje och lycka. Det är hårfint vart gränsen går. Vad som är för mycket. Vad som inte passar in. Vad som är för ärligt.


När jag skriver, tänker jag inte på någon annan. Jag tänker på mig. Jag tänker på mitt, på vad som är jag.


Rätt och fel, kan vara en enkel ekvation. Men vad som är rätt för mig, behöver nödvändigtvis inte vara rätt för andra. Så ibland tänker jag att jag borde lära tillbaka. Tränga in ord och känslor i ett hörn. Inte allt. Men det som är för mycket. Vad är för mycket? Vad är inte rätt?

Det är svårt att vara en version mindre av sig själv. Jag vet när det händer, när jag sluter mig som en sten och det stannar inuti. När mitt blir en börda. När någon kommer för nära. För att skydda mig själv. Skona någon annan. Såna gånger försöker jag bättra mig och vara den högre versionen. Det är såna gånger som jag inte trivs i mina skor.

Jag tänker på mina skor och hur trånga de blir. Det går att töja ut. Att vänja sig. Men det är obekvämt.

Av Sandra - 22 oktober 2011 16:57

 

Av Sandra - 21 oktober 2011 17:00

Kalla mig motivationshandikappad. Jag har till och med (halvt) gett upp den där briljanta planen som mina tankar hade format. Jag har faktiskt inte ens gett Skurt den omvårdnad han behöver, dvs. vinterdäck. Han ska dock få uppleva det i helgen. Det har jag lovat.
När det kommer till mig själv har jag inte gjort annat än att ge mig själv ett stort, fett tomatansikte. Fråga mig inte hur det gick att sminka över, för det gick inte. Man ska ta hänsyn till lappar, trots att de har suttit fasttejpade i några veckor. Vi hade problem att läsa, så det var snarare nåt i stil med "nya rör, tuta och kör" som Annelie och jag fick det till. Vi borde omprogrammera några hjärnceller. Det är förvisso oklart vilka som levererar.


Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10 11 12 13 14 15 16
17
18
19 20 21 22 23
24
25
26 27
28
29
30
31
<<< Oktober 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards