Det är bara. Det är inte så bara. Det ska in i schemat. Det ska passa. Minutiöst. Helst jobba innan du börjar. In på rasten. Innan rasten är slut. Efter du har slutat. Hur lång tid har jag på det här stället? Kan jag göra det där lilla extra, det är ju bara? Ja, det kan jag. För jag har tid att hjälpa dig, säger jag. För att det får ta hur lång tid det vill, fortsätter jag. För att de inte ska känna sig till besvär. För det gör de. Varje dag. Varje gång.

Tar jag tid från någon annan? Tar jag tid från körtiden? Tar jag tid från min rast? Ja, det kanske jag gör. Hur lång tid hade jag nu på mig att köra till nästa? Regnar det? Snöar det? Blåser det? Är det halt? Är det allt samtidigt? Klarar jag mig om jag är lite extra tung på högerfoten den här gången också? Ja, det gjorde jag. Så det går nog säkert lika bra imorgon också.

Jag ska bara.
Jag ska också.
Också.

På landet är det inte lika stressande som i stan, har jag hört. Men ändå. Pressen finns där, när varje möte är tidsbegränsat. Hur mäter man egentligen hur lång tid det tar för någon att kliva upp? Sitta på toaletten? Att ta sig från punkt A till punkt B? Hur lång tid det tar att göra i ordning frukost? Att krossa medicin? Hur lång tid det tar för vederbörande att äta? Att kanske bli matad? Vem är det som mäter detta? Och mäter den efter sin egna friska förmåga? En gammal människa på nittio långa år, har då rakt inte samma förutsättningar. Inte en som har drabbats av en stroke. Inte den som har höftkulor som sticker kors och tvärs heller. Jag bara mest undrar om de som mäter någon gång haft ont i magen och varit riktigt jävla skitnödig?

Jag har läst lite om upproret kring ParaGå. Jag tänkte att Intraphone, som vi använder här, är samma sak. För er som inte vet, innebär det att vi skannar en tagg (såna du kan hitta på t.ex Colaflaskor och "vara med i någon tävling") som sitter vid dörren, med nutidens uppdaterade telefoner. Vi skannar när vi går in och vi skannar när vi går ut. Slänger du sopor, får du lägga till tre minuter. Samma med att ta in tidningen. Nu är systemet så fantastiskt, så det går att trycka in och ut sig utan att skanna taggen. Så där spar vi tre minuter på efterrapportering. Tidseffektivisering tror jag det kallas.

Problemet med att bara trycka in eller ut sig, är att man kan bli ifrågasatt om man verkligen har varit där. Så den där klisterlappen med taggen på, har blivit av största vikt. Kunderna betalar ju ändå för tiden vi är där. Men vilken tid är det att tala om egentligen?

Från början tyckte jag att det här systemet var helt otroligt. Alltså bra. Förut slängde vi oss på vårdtagarnas hemtelefoner direkt när vi låst upp och så loggade vi in. Hur trevligt var det, att det första man skulle göra ta till sig telefonen? Vi ringde i alla fall ett nummer (stackars den utan sifferminne). Knappade in vår personliga kod. Svarade på om vi var en eller två. Knappade in den andres kod, om svaret var ja. Och sedan kunde vi gå in till den behövande. På det här nya viset, spar vi tid och kan nästan direkt gå in till den som hälsar oss. Nu känner jag mer: Det var väl ett jävla sparande. Och vart är taggen på kontorets toalett? Jag kanske kan göra ett personbästa i att kissa snabbt.

Idag kan människor bo hemma längre än förr och de gör det också, i mycket större utsträckning. Så pass länge faktiskt, att de får dö i sina egna hem, om så önskas. Vilket de ofta gör. Men där har vi alltså en äldre dam, en äldre herre som i hela sitt liv har jobbat, betalt skatt och därmed gjort rätt för sig. Hur rätt är det då att sätta tid på sista tiden? Att göra det försvarsbart med livskvalitét på minuträkning? Off topic: Men hur rätt är det att deras livs sista kronor ska beskattas högst?

Igår blev jag sjuk. Eller sjuk. Min kropp blev sjuk. Den var sjuk redan kvällen innan, trots att jag var smärtfri flera timmar efter massagen. Men jag kan inte med att sjukanmäla mig. Jag måste testa. Jag måste pressa. För det gör inget. För jag är ledig om två dagar. För då kan jag vrida mig i plågor. Om jag ens kan vrida mig. Frågan är, hur bra vård jag ger? Även om jag är glad, trevlig och allt det där, hur fokuserad är jag på kunden i jämförelse med min onda, rörelsehindrade kropp? Kan jag bita ihop och ställa upp disken i skåpet? Klarar jag av att riva moroten? Ja, det gjorde jag. Men till vilket pris? Det var i alla fall helg och inte två städ ensam.

Jag gick i alla fall på jobbet, som ni kanske förstod. Efter att jag blivit väckt. Det var andra gången på en vecka som jag försov mig. Jag antar för att det är för att jag haft så sju-in-i-helvetes-ont, att jag bara varit helt och fullkomligt utmattad. Men den här gången vaknade jag i alla fall av telefonens vibrationer. Det är förresten inte gjort att försova sig i hemtjänsten. Den minutiösa schemat tar inte hänsyn till mänsklighet. Inte heller till att de gamla inte kommer upp. Inte medicinerna på exakta klockslag. Inte till kollegor som kanske får hjälpa till utöver sitt egna packade schema. Jag säger inte att det är annorlunda i något annat yrke, men när du jobbar med människor, har de kanske inte råd att vänta.

Jag lär återkomma till min dumma kropp och konsten att sjukskriva sig utan att få dåligt samvete. Jag ska också tala om, att det i många om och men, är i stort sett nästan omöjligt. Särskilt i kristider. Och det är kris nu. Äh, vem försöker jag lura? Det är nästan alltid kris i vården och mer ofta än sällan, inbeordringar på helger. Men kris i det här fallet, nu, den här tiden på året, är sjukdom. Överallt. I hela kommunen. Det finns inget folk att ta av. Det går inte att vara sjuk. Det går inte att gå hem om man inte mår bra. Eller jo, till priset av någon annans lediga dag och för chefer, dyra timmar. Kan vi gemensamt fråga oss själva, om det är så det ska vara? Den frågan ställde jag mest för golvfolkets skull. 

Såhär vid fem, mitt i natten när jag inte kan sova, kan jag konstatera att jag inte orkar. Även om mina gamla, är mina gamla och mina gamla gör mig glad. Om fyra dagar är jag tjugofem och jag orkar inte. Jag har inte ens hunnit med ett år i hemtjänsten och jag orkar inte. Mina axlar och min rygg, skriker. Jag har aldrig haft så här ont i hela mitt liv. Och när det gör som mest ont, känner jag en viss dödslängtan. Som nu. Jag plågar mig ibland när jag jobbar (inte alltid) och faller isär när jag är ledig (alldeles för ofta). Är det, det som kallas återhämtning?

Men det här får mig att undra, hur gör alla andra? Hur har de som närmar sig pensionen klarat tjugo, trettio, kanske fyrtio år, när jag knappt klarat ett? Är det bara jag som är ung, som inte har någon som helst energi över vid ledig tid? Betyder det att jag ger för mycket på arbetstid? Att jag behöver hålla tillbaka? Det enda jag vill efter en hel arbetsdag i rörelse, är att sitta still och då, ibland, svär jag så illa och så fult, över att jag börjar bli kissnödig och måste ta mig till toaletten. Men det finns i alla fall inget Intraphone för det.

Idag var det en kollega som berättade att de förr fick massage. En gång i månaden. På arbetstid. Varför är inte det med i planeringen nu? Är inte det friskvård? Ett sätt att stressbefria arbetarna och få dem att orka lite till? Ett sätt att släppa på spänningarna efter konstant klocktittning? Finns det någon i vården som inte har ont någonstans? Som inte har skadat sig i jobbet? Som inte har förslitningar efter orimliga rörelser och tunga lyft? Visst finns det bra hjälpmedel idag och ibland krav på dubbelbemanning, men av det jag hör och själv upplever, räcker det ändå inte till.

Av andra på jobbet har jag även hört att förr när de kom på morgonen, fick de bara en lapp med namn på. Inga minuter. Bara människor som behövde deras hjälp. De hade även tid för fika på morgonen och sedan en lunchrast eller middag som de säger i Halland. Men vad är det som har ändrats till idag? Är vi inte längre hungriga på förmiddagen? Har det, enligt forskning, blivit bra att inte äta något på minst fem timmar? Är det inte fortfarande bara människor som bara behöver vår hjälp?

Är det inte fortfarande samma människor som kanske älskar att baka men inte kan, som vi inte har tid att hjälpa? Om vi inte byter ut ett städ eller någonting annat förstås. Men då blir det inte städat på en hel månad. För man kan ju inte få både och. Och så måste alla insatser (hjälpen) stå beskrivna i biståndet, annars får vi rent krasst inte göra det. Men hur många av oss kan säga att vi nekar någon ett handtag, för att det inte står med bläck på papper? Bakning är heller inte ett bra exempel. Jag säger bara att det kanske är ett varmt och välkommet tillskott i vardagen någon gång, för en pensionär som inte har något annat än våra klockade besök.

Vården borde... Nej, vården SKA handla om att förgylla någons vardag, inte plocka isär den till sekunder. Även om vi gör vårt bästa med våra trollande knän. Vården SKA ha utrymme för en äldres sista visa, även om du som jag, delar med dig av riktigt ostämda nynnande toner. Vården SKA vara lönsam att jobba i, för mig, för dig och för den ensamma mamman med dyr hyra och två barn. Vården SKA kunna erbjuda ledig tid, utan fasa för inbeordringar. Vården SKA inte bara vara anpassad för våra kunder, utan för oss också. Även om den nu för tiden, inte är anpassad för någon av oss.

Löfven och alla andra politiker, snälla ni, lyssna. Medan jag fortfarande har kraft i fingrarna att skriva och kan tala för mig själv. För just nu, vill jag faktiskt inte bli gammal. Som det ser ut idag, har jag inte tid. Jag och alla andra som får så här ont ibland kan förstås byta jobb. Men vem ska ge våra gamla den vård de behöver och förtjänar, om inte såna som jag finns? När ansökningarna till omvårdnadsprogrammet minskar? Och jag undrar, tar ni min plats den dagen jag får en stroke eller dör av en infarkt? För det är möjligt, när jag har all tid i världen att dö av stressrelaterade sjukdomar.

Först och främst hittade jag till skogen. Ja, jag vet. Jag i skogen!? Era ögon lurar er inte. Men för att vara på den säkra sidan, en bild säger mer än tusen ord. 

Ni ser, jag ljuger inte ;)

Jag sällskapade i alla fall med Emma och en liten Stella.

Och Stella hittade ett nytt hem. Med korv. Ja, den var ditlagd. För att hon ens skulle gå dit. (Men det talar vi tyst om.)

Sedan var jag på posten. Jag älskar paket. 

Mamma silvertejpar så jävligt, så det går aldrig att öppna normalt. Jag har absolut iiiiiiiiiiiiingen aning om vad det är. Inte ni heller, eller hur?

En sak som jag fick öppna. LONDON BABY! (Jag tröttnar aldrig på att säga det.) Och ja, jag har långkalsonger på mig. De är sköna, om någon undrar. 

Och så gav jag mig på det andra paketet. Det gick INTE att "riva här".

Och nu då? Ja, nu ligger de här. I väntan på öppning. Såklart. Jag fyller år idag, visst? Det viskade pysslingarna i mitt öra. Och så är jag ju rätt duktig på att städa undan efter mina tjyvöppningar. Men mamma sa att jag inte fick öppna förrän efter London. Vad är det!? Jag menar, vad är det för tortyr? Hur ska jag överleva? Evil. 

Just det. Jag hamnade i Kommunalarbetaren också. Eller jag och jag. Höhö Men det visste ni såklart redan. Jag var bara tvungen att påpeka det. En. Gång. Till. 

Ni kan aldrig ana vad jag gjorde i natt. Nåt fantastiskt. Nåt himmelskt. Nåt skönt. För mig själv. Jag googlade lite förstår ni. Tittade lite. Och så ojade jag mig lite till, över hur ont jag har i axlarna och i ländryggen. Till slut så övergav jag min ångest över alla fina trosor jag hade kunnat köpt i London och så bokade jag mig en fucking jävla massagetid.

Nu är jag nästan precis hemkommen och jag kan säga, utan att överdriva, att det fan är det absolut bästa beslutet jag har tagit i hela mitt liv. Jag tog av min Londonkassa för att kunna få livet att fungera utan att nästan konstant behöva smärtstillande för att kunna röra mig. (VARFÖR har jag inte gjort detta tidigare? Hej, undersköterskelön) Det är åtminstone så det har känts de senaste veckorna.

Och nu känns det som om hon drog ut nacken och gjorde mig två centimeter längre. Pingisbollsknölarna i axlarna är mindre. Det är mindre ömt ovanför vänster skinka. Alltså, jag känner att jag har en hals utan omringande skulderblad.

Hon frågade mig efteråt hur det kändes. "Hur det känns?" sa jag. Jag kan inte minnas när jag var såhär avslappnad sist. Vet ni vad hon säger då? "Vad glad jag blir". Jo tack, jävlar i min låda vad glad hon ska vara. Hon är en ängel. Jag lovar och svär. Jag är osäker på om jag ens har en rygg längre. Så dör jag nu, dör jag lycklig här i soffan.

Igår möttes jag av en nyhet som får mig att känna att jag inte vill bli kvar här nere. Det har i och för sig varit på tal hela tiden. Men ändå. Det blev liksom verkligt. En riktig dos av hemlängtan. En klumpaktig gegga i magen. Inte för att vara sån, men annars är det ju rätt klumpfritt. Fan, vad ni inte behövde läsa det. Själv sitter jag och grinar lite med ett stort leende, som den där perfekta iphone-smilegubben som bara alltid beskriver allting perfekt. Maghumor när den är som bäst.

Vad som inte hade hänt om jag flyttat hit: Jag hade fortsatt att hata, verkligen avsky Kramfors (och undrat varför mina föräldrar ville mig så ont genom att bosätta sig där?). Haft många, många fler magklumpar. Jag hade inte fått träffa alla fina nya människor, kollegor och så vidare (vi skiter i namngivningen, ni har koll, I know you do). Jag hade aldrig fått hjälp att sova. Aldrig någonsin fått utreda magen. Inte heller fått min ryggvärk tagen på allvar. Jag hade förmodligen inte fått en tillsvidaretjänst så snabbt.

Jag hade inte fått en sån fantastisk respons på någonting jag skrivit. Jag menar givetvis insändaren om hemtjänsten. Vilken snackis! Och så roligt. Men den hade definitivt inte öppnat möjligheter inom kommunal, för den hade aldrig funnits. På tal om hemtjänsten, så hade jag aldrig provat på det i Kramfors heller. Aldrig. Hemtjänsten har faktiskt sina sidor, på gott och ont. Men jag skulle inte rekommendera hemtjänsten för någon annan med överrörliga leder, även om det är fantastiskt att mötas av leenden varje dag. Jag kan trygga er med, att ni gör era kroppar en jättetjänst om ni låter bli. Annars är ni absolut välkomna att besöka mig efter fyra dagars jobb, morgonen efter. Det är ingen vacker syn. Typ en kombination av Exorcisten och The Ring. BU!

För att fortsätta med vad som inte hade hänt om jag flyttat hit, så hade mitt hjärta och min hjärna inte fått en sån jävla välbehövlig paus. Det var obeskrivligt befriande att bara ha sig själv att tänka på. Ingen annans vansinniga behov. Det är fortfarande befriande, absolut. Men ja, jag är som jag är. Jag vill och jag vill inte. Men mest vill inte. Bara vill efter en mardröm och när det hade varit skönt att dela soffan med någon. En större soffa då givetvis, den här vill jag ha för mig själv. Och mycket vill inte, för att jag inte vet om jag ska stå med båda fötterna här eller om jag en dag bestämmer mig för Norrland igen. Det är ju ändå bra onödigt att ha någon att släpa på.

Jag känner att jag höll på att glömma det viktigaste av allt. Soulie. Min partner in crime. Utan henne hade jag aldrig ens sett Varberg på kartan. Utan Varberg på kartan, hade vi fortsatt med halvårsplaneringar innan vi setts och väntat ännu ett år på nästa tillfälle. Minst. Det är lite som jag sjöng för en stund sedan, "We are family. I got all my sisters with me", fast det bara finns en sister som jag har inre själ-tjockis-släkt-gener tillsammans med.

Men vem vet? Kanske hade det sett annorlunda ut om jag stannat kvar, men jag tvivlar rätt starkt på det. Jag hade i alla fall inte bott i Kramfors. Jag hade tagit mina väskor till Sollefteå, för det var dit jag var halvt på väg innan jag hamnade här. Sollefteå. Kära Sollefteå. Kära Sollefteå kommun. Fantastisk chef. Fantastisk bemanning. Fantastiska upplevelser. Fantastiska vitsord fick jag med mig också. Utan det, hade jag inte fått det här jobbet. Så jag behöver säga det, vilken fantastisk stor hög med skit det var att lämna det.

Jag vill också säga att jag inte på något vis ogillar mitt nuvarande jobb. Jag har bara insett min begränsning. Jag älskar människor. Jag älskar att jag kan och har möjligheten att hjälpa dem med vad de inte klarar av själva. För jag är duktig på det. Jag är alltid, utan undantag, glad, trevlig, förstående och har en jävla stor välmening i det jag gör. Till och med när jag med ovansidan av handen torkade bort tårarna på julafton, innan jag gick in hos någon. När man tar hand om människor är det alltid de som går först, oavsett hur många tårar som gömmer sig bakom ögonlocken.

Vad lockar då med Norrland (Trodde jag för övrigt att jag aldrig någonsin i hela mitt liv skulle skriva)? Jag kan nog inte skriva Kramfors, för jag är inte säker på att jag hamnar just där igen. Om jag ens kommer så nära de norrländska dialekterna. Mamma. Pappa. Familjen alltså. Vänner. Ja, Jenny, framförallt du (här ska det vara en sån där pussgurkagubbe du vet)! Ibland jobbet, som jag är välkommen tillbaka till. Snön och kylan kan faktiskt bra nära dra någonstans. Det är, på riktigt, inte särskilt roligt att komma ut till en halvmeter snö på bilen. 30 minusgrader är inte så jävla soligt heller. Inte för att vara sån ännu en gång, men jag väntar mig våren om en månad i Varberg och bikiniväder i Mars. Pilutta dig.

Varför stannar jag i Varberg? Kort och gott: möjligheter. Jag måste se vart det tar mig, innan och om jag vänder mig om och går. Förutom det, är ju sommaren rätt trevlig också. Och Soulie, ett tag till...

Dagens promenad med Avatar och Emma:

Dagens försök till att se ut som folk:

Dagens om-en-vecka-fyller-jag-gammal-LONDON-BABY!-standing-in-another-Victoriasecret-map-med-Soulie:

Jag hatar det. Att vakna i panik. Att drömma mardrömmar. Inatt vaknade jag vid tre med tårar rinnandes nerför mina kinder. Nu minns jag inte vad jag drömde. Då, önskade jag att det fanns någon bredvid. Någon jag hade kunnat krypa närmre. Någon varm och snäll, som inte vill ont. Någon som pussar bort mina tårar. Någon som skulle säga att allting är okej och att det bara var en dröm. Precis som han alltid gjorde. De gånger han var i närheten. Trots att han, mer ofta än sällan, var mardrömmarnas huvudperson.

Somnade om. Till slut. Stängde tydligen av klockan i sömnen. Eller klockorna. FEM alarm. AV. Hur? På så vis, fick jag än en gång vakna i panik, några minuter i åtta och jag skulle ha börjat jobba klockan sju. Sju missade samtal hade jag också, ironiskt nog. Jag som vaknar av allt. Till och med, en gång, av grannens vibrationssignal.

Låt oss säga att det var en bra början på dagen. Den har väl egentligen inte blivit värre sedan dess, men jag har känt mig som ett litet kryp hela dagen. Lätt att stampa på. Som om bara en liten grej till kommer att locka fram Niagarafallen. Jag känner mig aldrig så liten och så ynklig som när jag har jävligt ont eller drömmer något jävligt illa. Igår hade jag dödligt ont, i natt drömde jag och idag har jag nästan lika ont. Och ingenting hjälper. Nu känner jag mig fortfarande ynklig. Så ynklig att jag skulle acceptera om någon kallade mig gumman. Och det ordet har ett starkt släktskap med hat. För det var det han alltid sa.

Låt oss nämna lite andra onödiga saker också, vi kan börja såhär: Mina bröstvårtor gör ont. Alltså hiskeligt ont. Som om de är på väg att skära igenom linnet. Och jag är då fan inte nå jävla gravid. Inte blöder jag heller. Vanligtvis känner jag inte ens att de existerar. Så varför existera idag? Vidare så luktar min säng karl. Alltså. Karl. Ehm? Hmm? Tack och bock. För övrigt så såg min rygg jäkligt sne ut på bilden som speglades i röntgentypens fönster. 

Och så kan vi fortsätta såhär: Ynkliga Sandra vill krypa in i en famn och stanna där tills imorgon. Har vi någon frivillig?

P.S

En kram går bra också.

D.S

Så idag när himmelen är blå och solen gör oss sällskap med sina ljusa strålar, känns det som om den där tjuriga Egon dröjer sig kvar och sveper med sig den lilla värmen som hade kunnat bli till en redig promenad. Men jag vägrar gå ut och bli piskad. Det hade i och för sig kunnat vara värre. Jag hade kunnat haft en rödpiskad rumpa inne. Tur soffan är snäll mot mina obeniga skinkor.

Fredag alltså. Jag var tvungen att kolla, innan jag skrev det. Jag har haft semester i alldeles för många sköna dagar. Inte för att vara sån, men jag fullkomligt älskar att jag stannade här och inte åkte hem. Som jag tänkte. Eller övervägde. Jag tycker om er allihopa där uppe, men det blir ett annat jobb och ett omöjligt schema att få ihop. Särskilt när alla alltid vill ses samtidigt. Utan vila. Och jag avgudar vila. Min hundraåriga kropp behöver det. Den saknar dock hängpattar, skrumpelrumpa och gråa hår. Men i den här takten kommer väl det imorgon eller varför inte på min 25års-dag. Helvete. Vad. Gammal. Jag. Blir. Halvfemtio. Vansinnigt.

När jag var femton minns jag att det enda jag ville var att inte bo i Kramfors. Konstigt nog, minns jag nästan inget annat. Jag minns inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Jag minns inte vad jag ville göra. Inte vad jag ville jobba med. Men jag minns att jag ville ha barn tidigt. Nu, tio år senare, är det en grej som jag tänker på ibland.

Igår fick jag tänka på det igen. Sötnosen Angelica blev bjuden på en brakmåltid och sedan fastnade vi vid det fantastiska barbordet som jag har i min ägo (tack mamma, än en gång!). Av någon anledning kom vi in på honom och sedan planen på barn. Jag vet inte om han övertalade mig eller om min önskan var så stark, att jag varken såg eller hörde. Jag minns att jag satt med en vän på ett café och berättade att jag kastat p-ringen all världens väg, för att han och jag skulle bli tre. Jag minns att jag sa att han var drogfri. Jag minns att han en stund senare dök upp vid caféet och tryckte sina överpåtända ögon mot glaset. Jag minns att hon tittade på mig och sa "Sandra....". Det fortsatte vet jag, men jag minns inte mer. Jag kan bara tänka mig.

Jag får tårar i ögonen av att skriva det. Konstigt eller hur?

Klart jag är glad idag, att det där inte är mitt liv. Att jag inte har något som binder mig till honom. Att jag inte har ett par små ögon framför mig som stirrar tillbaka och är hans. Men ändå. Jag tycker gravida kvinnor är vackra. Så otroligt fantastiskt vackra. De lyser. Glänser. Glittrar. Som alla mina smycken tillsammans. Jag väntade, önskade, längtade att jag skulle se likadan ut. Samtidigt som jag själv nu skakar på huvudet åt vansinnet, måste jag erkänna att ena lilltån sörjer en förlust som aldrig fanns. Bara en kass möjlighet.

Jag skrev ju att jag ville ha barn tidigt när jag var femton. Jag såg alltid mig själv, ensam, med ett barn. Aldrig tillsammans med någon. Inte någon som kysste min mage. Inte någon som höll min hand. Hur föreställer man sig tillsammans med någon? Jag tror inte att jag kan det. Som nu, jag kan inte ens se mig själv som sambo. Än mindre gift. Ändå, önskar jag mig någon att ösa kärlek på. Så, vad är svaret på den gåtan? Är jag klockan som går och går och aldrig kommer fram till dörren?

Gud vad hon tjatar, tänker ni. Men jag tänker mycket. Jag känner mycket också. Jag bär med mig rätt mycket. Och jag vet inte riktigt vart jag ska stoppa det någonstans när det går utför. Så mitt huvudkaos och mitt hjärta hamnar här, istället för att bli huvudvärk. Är inte det bättre? Att dela för att hela?

Borde jag inte vara hel då? Snart? Nyss? Jag tycker det. Att det borde försvinna. Allt det som hindrar mig. Allt det som stundvis skulle kunna få mig att skita på mig av rädsla. Jag menar, det är längesedan nu. Jag menar, det var ju bara ett och ett halvt år av mitt liv. Snart lika länge som västkusten har varit mitt hem. Kan någon förklara för mig? För jag förstår inte, varför det sitter inbränt i ryggmärgen och är en reflexmässig reaktion.

Jag är inte deprimerad på något vis. Jag mår bra. Västkusten har gjort mig gott på alla och många vis. Obeskrivligt fantastiskt glad senast igår. Kommunal i Varberg, i mitt hjärta, forever and ever and ever. Ovanstående är mitt pasta-utan-en-klick-smör-huvud. Svårt att hitta änden. Det som cirkulerar och kommer tillbaka. För jag frågar mig själv, ibland, ofta, hur jag kan reagera som om det är han som gör eller säger. Som om han sitter bredvid. Som om han gör allting emot mig en gång till. Fastän det är någon annan som inte gör. Inte menar. Inte säger.

Och som jag försöker. Som jag försöker stoppa det. Som jag biter mig i läppen. Som jag nyper mig i armen. Som jag misshandlar min hjärna med annat, för att den inte ska fortsätta av gammal vana. Jag hatar det. Att det finns där. Att det för i helvete aldrig någonsin ska ta sitt jävla pick och pack och försvinna i en eldsvåda eller nåt. Och jag önskar, att jag ska sluta känna mig som en missplacerad äcklig padda när det händer. Otillräcklig. Misslyckad. Konstig. Att jag inte blir som en centrifugerande tvättmaskin.

Ointresserad. Otillgänglig. Omotiverad. Jävligt mycket o:n. Men allt jag är. Jag vaknar och vill ha. Men timmar, minuter och sekunder vänder mig. Alltid. Varje dag.

Jag kan nog inte förklara vad som hände i mig den dagen det sa stopp. En blockad över alla känslor. Jag var SÅ kär. Naiv också. Men han fyllde min kropp. Den svämmade över av kärlek. Förälskelse. Jag ville bara. Jag ville ha. Jag ville allt. När det bara slutade finnas, ersattes det av hat. Manshat. Alla är våldsamma. Alla slår med sina ord. Alla är elaka. Alla är otrogna. Alla skickar nakna bilder på dig, till sina vänner. Alla gör likadant. Alla är grisar. De bara är. Var. Möjligen nedminskat till åtminstone hälften av Sveriges karlbefolkning.

Jag saknar att ta på någon genom mina känslor, genom mina fingertoppar. Jag saknar att känna det där starka, obrytbara. Det där vansinniga, intensiva. Den fysiska attraktionen. Att ta på, ett elektriskt och magnetiskt fält, mitt emellan, som nästan går att se. Glödande handflator, flätade som ett. Jag saknar att någon vill ha mig, på samma intensiva vis. Jag saknar det så mycket att jag får gåshud från topp till tå, bara av att skriva det. Tanken. Känslan.

Jag vet inte varför jag inte kan. Jag vet inte varför ett error blinkar stort och högljutt framför mig. Jag vet inte varför jag vill ha det jag inte kan få och inte vill ha det som är tillgängligt. Jag vet inte varför allt jag vill ha grumlas och suddas ut innan dagen är slut, för att sedan bli allting jag inte vill vara i närheten av. Det bara gör. För det går inte.