När du tittar efter stjärnorna,
tänk önskan.
Vad finner du?
En tanke.
Ditt hjärtas slag.
Hopp i själens spegel.
Värme av högsta grad.
I ett, kanske två andetag.

Känn efter.
Vad säger himlens ljus dig?

Sjärnornas svar
är inget mindre än vad du vill att det ska vara.

Kärlek är inga rosa moln.
Att andas gör ont.
Det är som att försöka få luft genom ett sugrör.
Hjärtat brister.
Blodet exploderar genom alla möjliga hål.
Kroppen skakar.
Av sorg. Av smärta.
Jag tror det kallas ångest.
Kärlek är ett slags gift. Livsfarligt likt heroin.

Ett magiskt ögonblick.
Lika vacker som den ljuvaste blomsteräng.

Talförmågan försvann i takt med musikens toner.
Lugnet rusade genom blodet.
En ström av något oförklarligt.
Mild likt en varm sommarbris.
Men ändå smärtsam som den skönaste melodi.

Precis som havets vågor kan vägen följas.
Hela vägen hem.
Precis där jag alltid ville vara.

Den lurar i varje hörn.
Textraden jag drömmer om att få använda igen.
Fyra ord.
Allt jag ville höra,
jag lämnar hos dig helt orörda.

Textraden skulle berätta hur känslor skaver mot varann.
Den skulle avslöja att varenda kyss var sann.
Med vassa kanter,
helt ocensurerat.

Det var smset som inte skulle gömma ett hjärtas längtan.
Det som skulle hamna i din inkorg.

Mina fingrar har en förmåga.
Dem skapar ord.
Det bara flyter på som om det inte vore konstigt.
Orden saknar mening och förstånd.

Mina fingrar har en förmåga jag inte förstår.
Skapar meningar.
Utan mönster. Utan tråd.

Genom orden gråts tårar.
Tårar vars vätska borde vara slut.

Ilskan övergick i saknad.
Saknaden bränner hål i kroppen.
En kropp som redan saknar känsla.
En kropp som skakar av rädsla.
Ett hjärta som gör samma sak.
Jag hör dess slag. I ren frustration.

Varje steg blir en ansträngning,
när jag faller itu.
Bit för bit.

Jag hatar att telefonen är så tyst.
Jag hatar att vara ensam, men det sista jag vill är att vara bland folk.
Jag hatar att du inte är här och berättar för mig att allt blir bra.
Jag hatar att du inte håller om mig när jag ska sova.
Jag hatar att varje andetag gör ont.
Jag hatar att min kropp vägrar.
Jag hatar att mitt hjärta längtar.

Det är lätt och tar inte speciellt lång tid att fästa sig vid en människa,
men det är riktigt svårt att släppa dem föralltid.

Det är en kärlekshistoria som plötsligt tar slut.
Tårar som rinner.
Hjärtan som brister.
Röster som sakta försvinner.
Känslan av att andas ensam, att inte räcka till.

Det är två hjärtan som slutat slå i takt till varandra.
Händer som väntar på en annan hand som sällskap.
En kropp som skriker efter din tätt, tätt intill.
Känslan av att vara ett skal, helt tom inuti.

Det är ensamheten som gör sig hörd.
Musiken samlar bara bitarna för en stund.