Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen. 

Jag har haft flashbacks tidigare. Det är liksom ingenting jag har kommit undan. Det gör förstås inte andra med PTSD heller. Men skillnaden den här gången, var att jag inte förväntade mig att det skulle komma. Jag har identifierat mina triggers och är någorlunda fullt medveten om vad som drar igång det. Ambulanser. Bebisar. Förlossningar både i bild och berättelser. Graviditeter. Barnskrik. Sträckan mellan Kramfors och Örnsköldsvik. Ord. Musik. Viss bilkörning. Andra vägsträckor. Oliwer. Vissa saker går att undvika, andra gör det givetvis inte. Kanske är underförstått när jag ändå nämner mitt eget barn. 

Men i det här fallet vet jag inte alls vad som utlöste det. Jag kommer inte ihåg orden. Inte musiken. Vägen. Inte omgivningen utanför. Jag bara vet att det knäppte till, sedan var allt som i en dimma. Som att vara under vatten och försöka lyssna till ord som sägs ovanför ytan. Som att försöka andas med ett betongblock över bröstkorgen. Som att försöka stå still i en karusell eller försöka gå rakt efter några varv och extrasnurr av virvelvinden. Det finns absolut ingenting att gripa tag i. Och att försöka förklara för någon annan, när orden inte ens följer med. Som tunghäfta. Som ett alkoholpåverkat sluddrande. 

Det störde mig enormt. Jag var inte hemma, men jag var trygg. Jag var glad. Jag mådde bra. Jag var lugn. Där är egentligen kärnan. Att jag var allt det, men att det ändå kom som en blixt från klar himmel. När jag mår sämre, när jag har en dålig dag, då vet jag. Jag vet varför och jag vet vad som triggar mig. Här var jag inte beredd och snarare fisförnämt blåögd inför det faktum att det kunde hända. I det avseendet ska jag citera någon annan: ”Är inte det där överspelat snart?”. 

Jag vet att jag inte är fri min skada och att det förmodligen tar ett tag till. Men trots det har det snart gått tre år. Hur otålig jag har varit under den tiden, det kan inte ens jag beskriva. Hur många gånger jag har undrat om jag kommer bli av med det någon gång, kan jag inte räkna till. Eller kan, kan jag nog. Men jag orkar inte. Det är alldeles för många siffror och tar säkert längre tid än tre år. En viss procentenhet av mig räknar med att inte bli som innan, även om det suger i acceptansspåret. Jag saknar mig. Delar av mig. Som för övrigt har börjat titta fram, tack vare den där Åke. Han i sin tur, lär säkert slå sig för bröstet. Han är lite så, den gulliga grekiska guden. 

Slutklämmen var berömmet. Den aktiva handlingen. Jag ringde min extrapappa. Snurret tog slut efter det. Det jag behövde då var att hitta någonting att gripa tag i, något verkligt och välkänt som skottade gången fram tillbaka till verkligheten igen. Och det menade psykologen, var ett steg framåt i utvecklingen. Att jag hittade ut och att jag ville ut för att ha en fortsatt fin dag. Det hade jag också, för övrigt. En riktigt fin dag.