Alla inlägg under december 2015

Av Sandra - 31 december 2015 16:30

Jag kan inte säga att jag haft ett dåligt år. Jag har förmodligen haft det bästa året någonsin. Men jag känner mig tom. Ihålig. Ömtålig. Svag. Som om en bomb har brustit och utplånat all den glädje och lycka jag vet att jag kan känna. Som om jag misslyckats som vän och tappat lusten att vara mig själv.


   


Året började med att mina ord blev publicerade och hamnade överallt. Det fortsatte med en fantastisk London-resa över min födelsedag med min bästa Soulie. En resa som inkluderade en telefonintervju på självaste Primark och mig i Göteborgsexpressen på högtidsdagen, till följd av en musikalfilm i en gigantisk biosalong med skinnsäten.


           


Jag fick fortsätta med Kommunals medlemsutbildning och sedan bli skolinformatör. Jag fick träffa människor som trodde på mig, lärde mig, stöttade mig och framförallt tog fram det allra bästa jag hade i mig. Inte bara förtroendevalda, utan nya vänner, kollegor och alla fina pensionärer. Det var året då jag valde att flytta hem igen, efter att ha byggt upp mig inifrån och slutat leva med hjälp av konstgjord och tillfällig andning. Det var tidpunkten då jag insåg att jag var mer och är värd mer än vad jag gav mig själv erkännande för. Att jag inte behövt någon annans kropp mot min, för att göra mig hel.


       


Det var ett år med två bröllop inom en vecka. Pappas bröllop och en annan fantastisk vän i en karl i södern. Det var en intensiv semestervecka på västkusten. Ett år med sinnessjuka efterfester och galna idéer, både innan och efter flytten. Det var året då jag gjorde vad jag ville, för mig och min egen skull. Jag köpte en lägenhet. Jag fick en Cissi-sambo på köpet under sommaren. Jag klarade av och genomförde ett av de värsta jobben jag någonsin satt min fot på, trots fullständig psykisk utmattning. Av den ”enkla” anledningen att mitt sinne och mitt hjärta överlevde det där andra monstret. Mitt monster.


             


Jag hann vara på mitt favoritställe i hela världen. Där lugn och ro är det enda som existerar, tillsammans med ljudet av vågor som slår. Ett ställe där solen alltid skiner, fastän regnet smattrar mot det tak och väggar farfar byggt. Jag har hunnit tillbringa tid med den någon som har ett eget kapitel för sig, där jag har vaknat med armar runt mig som gett mig trygghet och en annan sorts värme.


       


Det finns andra speciella och fina människor som jag också hunnit med att träffa och umgås med, som inte betyder mindre för mig för det, bara för att ni alla inte får en egen beskrivning. Men Jenny, du och din son, min favoritpojke i alla kategorier, har föralltid en särskild plats i mitt hjärta. För dig gör jag allt och lite till. Det gör jag för er alla, så länge ni vet att ni har min kärlek och omtanke tjugofyra timmar om dygnet. Tvivla aldrig på det.


           


Jag fick också turen att fortsätta engagera mig fackligt här i norr. Jag fick en helt otrolig vecka i Stockholm tillsammans med så lika men så olika människor med ett sånt stort hjärta som jag ibland inbillar mig att jag har. Och jag fick vara med att hålla i en ungdomskonferens i Sundsvall.


       


Hela året har jag känt mig behövd. Jag har känt mig tillräcklig. Vacker. Självsäker. Duktig. Det är nu i det allra sista som det vacklar. Kanske för att jag trycker undan det som påverkar mig psykiskt och känslomässigt på alla sätt jag har lärt mig att jag kan, tills jag inte vet om jag vill anstränga mig för ännu ett andetag och ännu en dag.


     


Det är därför den här bilden får avsluta mitt år. Min baksida är fin på alla sätt, allt den har fört med sig. Utsikten framför mig, är nästa år. Och alla som har varit uppe på Hallstaberget, vet att den är magisk. Det finns ingenting som säger att inte morgondagen och de resterande 365 dagarna inte kan vara likadana. Nu är bara nu. Ett ledset hjärta varar inte för evigt.


 


Så, härmed vill jag önska er alla en lika lugn, kärleksfull och glädjerik nyårsafton som jag hoppas resten av det kommande året också kommer att bestå av. 

Av Sandra - 30 december 2015 21:50

För två år sedan, just idag, satt jag med en nål i armen och undrade vad som var fel på mig. Varför jag inte kunde andas, varför trycket över bröstet var så kraftigt och varför armen domnade bort. Läkaren sa att jag var normal och jag fick gå. Senare skrev någon annan att det kunde vara panikångest. Men istället för att berätta om de blöta kinderna jag hade ikväll, lugnet jag ville ha men inte fick tillgång till, så tänkte jag dela med mig av ett litet kapitel, som ska tillhöra den bok som aldrig blir färdig.



Kan man sakna någon man inte mött än?
Kan man sakna värmen av en hand som inte finns?
Kan man sakna ett hjärta utan slag?
Kan man sakna ett sinne utan tal?
Kan man sakna en kropp utan ett livs levande andetag?

Jag söker en mening. En mening med allt. En mening om varför han slet i mitt hår och slog med sina ord. Jag söker en mening på frågan om varför och det finns inget svar. Det finns inget svar på varför, varför det blev just jag.

Förut när jag slöt mina ögon, såg jag honom bakom mina ögonlock. Han gav mig mardrömmar. Rädsla. Någonting som satt kvar. Någonting som sitter kvar.


Inte mardrömmarna. Inte nätterna utan sömn. Inte ett värkande hjärta. Inte ett plågande sinne. Det sitter inte kvar. Men rädslan den går ingenstans. Det är den som bygger murar och gör att ingen når mig från insidan och ut. Det är den som gör att jag ibland stöter bort människor jag bryr mig om. Men det är den rädslan vi arbetar med, med mina ord.


Kanske var vi lika stora kålsupare båda två. Han skrev att jag låtsades vara en prinsessa, fastän jag var precis tvärt om. Jag vill tro att jag inte var tvärt om. Jag vill tro att jag inte förtjänade det jag fick. Att jag var och att jag är en bättre människa än så. Jag vill tro att det inte var skrivet i mina papper, men det var vägen jag gick. Och han fångade mig precis just där. När det svarta tomma hålet inom mig var som störst.


Så från djupet av mitt hjärta, förlåt.


Förlåt för att du skrek att jag var den du ville döda. Det var väl inte meningen. Det var väl inte meningen att blåsa upp sig och nästan slå mig. Inte meningen att nästan helt bryta ner mig. Ibland önskade jag att du slog, att du faktiskt knöt näven och tog i med all den kraft du sa att du hade. Att det inte bara var andra framför mina ögon som fick skador. Ibland önskade jag så, för att det hade gjort allting annorlunda. Allt du gjorde var bara att rispa mig med knivar på insidan, så att ingen skulle få se vilket svin du egentligen är. Och så att ingen skulle få veta på vilka vidriga vis man kan skada den man säger att man älskar.

Av Sandra - 30 december 2015 01:58

Jag blev arg när han skrev att det känns. Hur fan vet han hur det känns? Hur vet han hur det känns när lungorna krampar för varje andetag? Hur vet han hur det känns att inte kunna sova, att tröttheten och att inte minnas men minnas för mycket är som glassplitter under fotsulorna? Hur vet han hur det är att bli ratad, hotad och vara roten till allt hemskt? Hur vet han att mörker förtär och att hjärtan faktiskt kan gå sönder?


Jag kan förklara hur det känns att vakna upp efter en gruppvåldtäkt i en dröm. Hur tårarna sprutar när man i en annan dröm har sett sin pappa skjuta huvudet av sig med ett hagelgevär. Jag kan måla bilden av hans kolsvarta ögon med det lysande hatet utan att behöva blunda. Och jag kan beskriva hur klumpen av ångest växer sig större när det är dags för huvudet att närma sig kudden igen.


Jag kan fånga smärtan den stunden som ett något vässar klorna och sätter in dem i huden och river under resten av dagarna. Jag kan avslöja hur det känns när det brinner och när det bara känns tomt, som om meningen följde med en västkuststorm. Jag kan snabbspola förbi och förklara den där sången som inte längre går att lyssna på. Varför den bara strör salt i det välkända misslyckandet.


Jag blev ännu argare när han skrev att han älskade mig, för sättet han påstod sig älska mig på gjorde ont. Så ont att det inte blev någonting annat över än ett stenhjärta till någon annan. Men det var någon som sa att tiden läker alla sår. Själv börjar jag undra om det är självskrivet att vissa saker stannar kvar som en grävling mitt i vägen, för att kunna orsaka oförklarliga giftiga efterskalv. 

Av Sandra - 29 december 2015 01:18

Han skrev att han bara ville be om förlåtelse.
Igen.
Han skrev att det var tankar som snurrar. Att det känns.
Igen.
Han skrev kram.
Igen.
Han skrev att han alltid kommer att be om ursäkt.
Igen.
Han skrev gumman.
Igen.
Han skrev att jag var bäst.
Igen.
Han skrev att han älskar mig.
Igen.
Han skrev och allt.
Och igen.


Jag drömde om en flicka. En vacker, modig och stark flicka. Jag drömde om en flicka med drömmar, med vilja och ett hjärta fyllt av omtänksamhet. Jag mötte en flicka som hatade sin egen spegelbild. Jag mötte en flicka som var rädd och svag för andra människors  åsikter. Jag mötte en flicka som slutade drömma. Som slutade hoppas.


Jag upplevde en flicka som föll för frestelsen. Jag upplevde en flicka som behövde nakna kroppar för att hela. Jag upplevde en flicka som behövde sinnesförändrande för att andas. Jag hörde om skrik, om hot och om att inte vara värd. Jag hörde om en flicka som höll andras hjärta i sitt och skänkte allt hon hade.


Jag vaknade till hennes ekande gråt. Jag vaknade till hennes maktlöshet och hennes mardrömmar. Jag vaknade av att hennes hjärta gick i tusen bitar. Jag lyssnade till hennes ord. Hennes knivskärande aldrig mer. Jag lyssnade till hennes vädjan. Älska mig. Älska mig på riktigt. Så högt som du kan. 


Jag kände hennes obeskrivliga smärta.
Det plågsamma minnet.
Jag kände det upprepas.
Igen.
Och igen.


För jag kunde smaka mina egna salta tårar och gömma ansiktet i min våta kudde. 

Presentation


Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan.
Och förstånd att inse skillnaden.

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29 30 31
<<< December 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards