Jag är så trött. Så nedrans, satans, väldigt trött på att ha ont. Jävla mage. Idiotiska tarmjävel. Jag har alltså en mycket lindrig inflammation i den där organbiten. En mycket lindrig. Jag undrar hur det hade känts om den inte var lindrig. Den känns förresten inte lindrig. Det här har varat i snart tre år. För att lättsamt beskriva det. Din värsta magsjuka. Nästan varje dag. I tre långa, väldigt långa, år.

Och nu vet jag inte vad det är. Det känns inte som det brukar. Magen krampar. Var och varannan minut. Jag har mått konstant illa i nästan två dagar. Och jag kräktes igår. Det brukar jag aldrig göra. Om jag inte har druckit och käkat ris-ig föda. Det är kul att spy ris. Först spyr jag. Sedan spyr jag för att jag spyr. Sedan spyr jag för att jag spydde. Det är fantastiskt. Jag lyckas nästan varje gång. Inte denna då. Denna gång var lugn. Och utan alkohol. Fast jag hade förstås intagit något ris-igt.

Det var inte obefintliga fyllor, kräks eller ris jag ville gnälla på nu. Det var den där fantastiska tarmen jag ville spy galla över. Jag fattar seriöst inte heller hur jag lyckas göra detta i fosterställning. Det är en ytterst intressant kombination, om jag får säga det själv.

Men. Hur som. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL. GNÄLL.

Nu tänker jag återgå till offerkoftan utanför skärmen. Kanske till och med dra täcket över huvudet. Och sedan vakna utan mage. Det hade varit perfekt.

Ibland kommer den där ensamhetskänslan som en våg över mig. I samma stund undrar jag varför jag tvunget flyttade så långt. Det hade förmodligen räckt med fem eller tio mil. Men nej, jag drog till med hundra på en gång. Av egentligen ingen anledning alls. Bara för att jag ville. Fast å andra sidan minns jag att jag i nian sa till pappa, så långt bort från Kramfors som möjligt. Längst ner i Skåne. Vem kunde tro att jag skulle hamna så nära till slut?

Det är inte det att jag vantrivs. För det gör jag inte. Jag har aldrig haft det så lätt förut. Det är nästan som att glida på ett bananskal.  Men det beror säkert på att jag aldrig varit utan manligt sällskap såhär länge heller. Jag var inte alls särskilt duktig på att vara ensam. Och jag drogs till det barn inte ens kan bokstavera. Är det inte märkligt att jag trodde att det skulle fungera, varje gång? Man brukar säga att man inte kan göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Men det är jävligt lätt. Det är bara att blunda och köra på.  

Någon skrev nyligt att jag inte längre tar någon skit. Det är förvisso sant. Jag står upp för mig själv. Jag gör vad jag vill, hur jag vill och när jag vill. Utan att någon sitter i bakgrunden och kommenterar hur fel jag är. Utan att någon ger mig dåligt samvete för att jag finns till. Jag undrar, vet ni hur det känns? När någon kritiserar hela din existens? När någon smyger in små, små, till synes obetydliga kommentarer att du till slut inte vet om det är du eller dörrmattan som samlar upp mest skit? Vet ni hur det känns att lämna ett barn som inte är ditt med en man som precis, med sina armar, såg till att samma barn inte fick luft?

Jag vet inte om ni vet. Men jag får leva med det. Jag kan blunda och se det bakom mina ögonlock. Jag kan blunda och se mina monster. Varenda gång jag känner mig ensam, är det exakt vad jag ser. Det får mig att aldrig, aldrig någonsin vilja ha en man i min närhet. Inte ens om den karln lovar och svär att han inte är likadan. Inte om den karln lovar på sina barns huvuden, på sin mamma eller pappas grav, för det gjorde han också.

Även om jag numer känner mig rätt säker på mig själv, så vet jag hur det ser ut. Statistiskt sett. Med tanke på honom, har jag större benägenhet att hamna på ett liknande ställe igen. Förmodligen ett snäpp värre också. Blåmärken på utsidan. Om jag ens kommer undan med livet i behåll. Visste ni att det är cirka tjugo kvinnor om året, som dör i samband med våld i nära relationer? Det är bra nära två kvinnor i månaden. Hur många av dem tror ni kräktes invärtes åt meningar som ”det är bara att lämna” innan ljuset framför deras ögon slocknade?

Nu kommer jag att få höra att jag inte kan tänka så. Men jag behöver tänka så. Jag behöver skydda mig. Jag behöver vara försiktig. För det är lätt. Det är lätt, även om man inte blundar. Hur ser du att någon är våldsam på första dejten? Hur vet du att slaget kommer, medan du upplever nyförälskelse och Nirvana?

Jag vill tro att jag lärt mig någonting. Att jag har det i bakhuvudet. Varningssignaler. Tjutande ivriga klockor som vill att jag springer åt andra hållet, om jag vill överleva. Jag vill tro att det jag vill ha, kommer gåendes min väg, när jag minst anar det. Jag vill tro att jag är redo för det då. Att jag inte spottar den mannen i ansiktet om han kommer med en bukett blommor. För det är absolut ett helt möjligt scenario. Hur rolig låter inte jag att leva med?

Nej, men allvarligt nu. Jag har det bra. Jag mår bra. Det är bara positiva saker som hänt sedan jag hamnade här. Men just nu saknar jag Norrland. Jag saknar hemma. Det är bara mina tankar som vandrar. Det saknas tillit. Och jag är full av rädslor, vad gäller det där andra könet. Vad gäller mig själv också. Att jag skulle missa någonting väsentligt. Men det är väl ingenting som inte går klättra över, eller hur? Jag har ju ändå kommit hit. Dit, där mina ord hade betydelse för någon annan. Så jag vann.

Jag hittade precis min påbörjade bok. Inte en bok författad av någon annan. En bok författad utav mig. Men jag hade på riktigt, glömt att den fanns. Den slog mig rätt i nyllet. Det är inte så upplyftande att läsa om hur det är att känna sig ensam, men inte vara ensam. Hur det är att kanske inte vilja leva och kanske vilja dö. Att behålla det i huvudet på sig själv, medan man som tolvåring blir kallad hora.

Jag har alltid sagt att barn är elaka. Det är dem också. Jag tror dock inte att de alltid vet om det. Jag tror inte att orden utan betydelse för dem, inte kan skada någon annan. Jag tror inte att små, till synes, obetydliga skämt, inte kan vara ödesdigert för någon annans självkänsla. Jag vet att de är. Jag vet också att jag förmodligen är den enda som kommer ihåg det.

Det jobbiga med att hitta det här, är att jag kan känna den där jäkla maktlösheten, ensamheten och ropen på hjälp. Snälla lyssna på mig. Snälla se mig. Snälla, stör mig i mina tankar. Men det som äter på mig mest, är att jag aldrig kommer att skriva klart det. För jag kan inte skriva det så rakt och så ärligt som jag vill. Men det skulle ha varit en sorts biografi och visa hur små, små saker verkligen kan ta en människa till helt fel och helt rätt ställe. Och hur man själv är duktig på att blåmärka sig själv inifrån. Ungefär som den här bloggen. Bara lite närmre. Lite mer intimt.

Om ni inte visste, lär jag erkänna att min hjärna är komplicerad. Säkert en typisk tjejig hjärna. En sån som aldrig tar en liten jävla paus. En sån som maler och maler. Vrider och vänder. Analyserar och analyserar sönder. Och ibland kan det kännas som om allt jag känner hamnar i hjärnan och blir en total jävla röra. Sedan hamnar det här. Eller så maler det lite till och tar ännu ett varv.

Nej, men seriöst. Jag kanske skriver lite till. Det kommer bara aldrig att publiceras. Min delvis kärlek, delvist mörker, får ha sitt liv i bakgrunden. Det var ändå en annan tid. Nästan ett annat liv. Men förmodligen allt till att jag är som jag är.

Så många gånger som jag undrat om jag varit fast i en dålig humorshow. Denna gång var inte ett undantag. Du ska. Hjälp mig. Var min vän. Du kan. Nej, jag kan inte. Nej, jag kan inte hjälpa dig. Nej, jag vill inte. Nej, jag vill inte guida dig. Hell no, jag kommer aldrig att vara din vän. Det var aldrig meningen. Nej, men det var väl tråkigt. Förlåt mig. Nej, men jag tänker: för fan, förlåt dig själv. Om det ens är möjligt, din obotliga psykopat.

Jag hade det inte värst. Jag har aldrig sagt att jag haft det värst. Men jag hade det illa. Inte illa för min kropp, men för min hjärna. Han matade mig med sina ord. Sin verklighet. Och jag var hans förlängda arm. Jag sparkade och jag slog mitt inre, med hans ord.

Innan jag gjorde undersökningen för magen fick jag frågan: vad är värst? Gastroskopi eller Koloskopi? Pest eller kolera. Jag vet inte. Så jag tänkte samma om det här. Vad är värst? Att bli slagen fysiskt eller psykiskt? Pest eller kolera. Vad läker snabbast? Vad lämnar minst spår? Vad syns utanpå? Jag vet inte. Jag bara undrar, behöver man verkligen jämföra? Misshandel är samlingsnamnet på vad det är. En miss i handlingen. Jo tack, det var väl gulligt och sådär.

Ja, det var väl en miss i handlingen. Det var ju aldrig meningen. Aldrig meningen att såra,
att förlöjliga, att ljuga, att manipulera, att kasta saker, att hota, att missunna, att göra sig stor, att förminska, att dölja, att klandra, att skrika eller att vara våldsam. Om vi nu ska jämföra, vad är värst? Att vara den bakom slagen och orden? Eller att vara den som tar emot? Jag menar, det vore väl förjävligt att vara den stackars sate som tror att våld är lösningen. På den här, normala sidan, har vi i alla fall ett samvete som inte behöver tvättas och våldtas med koncentrerat lösningsmedel.

Jag drömmer fortfarande mardrömmar ibland. Efter i lördags, när någon okänd försökte ta sig in genom mitt fönster, verkar jag drömma varje natt. Jag är inte rädd. Jag är heller inte otrygg i mitt hem. Det är väl mest bara känslan. Känslan av att veta att någon försökte, men inte veta vad den försökte med. Förutom att försöka komma undan oupptäckt antar jag.

När någon inte är överdrivet oroad och halvt försöker skrämma upp mig, tänker jag på det komiska sambandet mellan boken i fönstret och den här händelsen. I somras sträckte någon sig och lade in en bok vid namn Seansen och på Halloween försöker någon ta sig in genom samma fönster. Man börjar ju undra om jag har ett spöke som vill hälsa på. I så fall hoppas jag att det är farmor.

Om inte annat, var det helt enkelt en annan sorts miss i handlingen.

Den omtalade boken:

Angelica demonstrerar: 
 

Så jag sitter här ensam och funderar. Jag har ingen att dela detta med här hemma i min soffa, så jag delar med er. Alla er. Jag har skrivit mycket. Jag har skrivit lite. Jag har fått kommentarer om att jag är duktig. Att det jag skriver är bra. Att det är känslosamt. För min del är allt jag skrivit om viktigt. Men ingenting har egentligen varit så viktigt som mina ord om hemtjänsten. Och jag har aldrig fått riktiga, verkliga blommor, för någonting jag har bokstaverat.

Kommunal sökte upp mig, lilla mig, för att ge mig blommor. Uppskattning. Det är glädjetårar. Det är bortom ord. Bortom min förmåga. Men det är min förstasida. Vårdyrkets början till en positiv förstasida.

Det jag skrev var inte för min egen del. Det var för er alla som sliter varje dag. För alla er som lyssnar, bryr er och tar till er av andra människors krämpor och problem. Det var till alla er som springer mot tiden, trycker undan era onda leder, kämpar fram ett leende med sprängande huvudvärk och som hoppas och tror på en bättre framtid. Ni är guld värda. Ni ska sträcka på ryggen och bära yrkets roll med stolthet. För ingen som klagar, ingen politiker, ingen myndighet, ingen chef, skulle göra jobbet bättre än er som håller till på golvet.

Anledningen till att den 4400 tecken långa texten formades, är att enstaka tråkiga, tragiska händelser fortsätter att forma synen på vården idag. Det finns anhöriga som sliter ont hemma, för att dem inte vågar sätta sina kära på boenden på grund av det de läser i tidningar. Det finns såna som inte litar på oss, för att de tidigare har blivit av med pengar eller andra ägodelar. Det finns såna som har så dåliga erfarenheter av vården, att de inte tror att det finns människor som kan sitt jobb. Det enda jag kan säga, är att jag är ledsen. Jag är ledsen att ni inte träffade mig och all den fantastiska vårdpersonal jag har mött, innan dess. Och så vill jag be om ursäkt för alla dem som aldrig borde satt sin fot i din närhet.

Idag och resterande dagar är såna som vi ska gå till jobbet med ära. Med glädje. Vi har andra människors liv i våra händer. De sätter hela sin existens till att du och jag behandlar dem med värdighet och respekt. Det är någons morfar eller mormor. Farmor eller farfar. Någons mamma eller pappa. Någons syster eller bror. Det kan vara någons barn. Det är människor vi vill ha tillräckligt med tid till att lyssna om livet, erfarenheter, sjukdom, kärlek och önskningar. När vi har det, kan vi också ge bästa möjliga perfekta vård. Samma vård som vi alla vill ha, när den dagen kommer.

Jag önskar att jag får fortsätta på det här. Att min chef ser att jag vill öppna ögon. Visa vad vi gör. Öka förståelsen. Göra yrket attraktivt. Att jag vill prisa eldsjälar som ger den lilla, extra kryddan i andras liv. Och jag önskar att vi en dag får uppleva att vårt engagemang visar sig i plånboken.

#varbergskommun #varbergsomsorg #hemtjänst #denofärdigahemtjänsten #nugörviskillnad #kommunal #varberg