Det var första gången hon fick ligga bredvid honom en hel natt. Ingen tidsbegränsning, inget avbrott. Han var helt och hållet hennes. Bara hennes.

Han andades tungt. Nästan så hon vart orolig, men han såg så fridfull ut när han sov. Och han hade somnat först, precis som hon hade sagt att han skulle göra. Hon själv hade precis vaknat. Ännu en gång. Hon kunde inte sova. Det var omöjligt med en annan person tätt intill. Men skillnaden från dem andra hade rotat sig i hennes kropp. Han var inte vem som helst. Han var kärlek.
Hon såg på honom varje gång hon vaknade den natten. Han skulle snart vara borta och det skulle slita hennes hjärta i bitar.

Han hade inte varit ute länge. Men länge nog för att hon skulle hinna få ner några bokstäver på papper. Det blev två sidor, ett löjligt brev i hennes huvud. Kanske skulle han uppskatta det. Kanske skulle han uppskatta att han var killen hon skrivit orden till. Bokstäverna hon aldrig använt som kombination förr.

Tre ord. Allt hennes läppar ville uttala.

Det knackar på din dörr,

med dova ljud.

Går hand i hand med ljusets sken,

två, i samlad styrka.

Med tro. Med hopp.

Det andas samma luft,

värmen ditt hjärta innehåller.

Använder solens strålar,

fingrar som smeker din kind.

Kallar på vinden,

den viskar ditt namn.

Du är min.

Ljusen på det lilla bordet framför soffan hade formen av ett hjärta. Det var den delen hon hade lagt mest tid på och funderat över. Skulle han tycka det var löjligt? Att hela grejen var hemsk? Hon stannade upp en stund och tittade ut över rummet. Skenet från de ljus hon precis placerat ut på det kalla golvet fick värmen att sprida sig inombords. Hon kände sig faktiskt rätt nöjd och lite stolt över sig själv.

Han var speciell och förtjänade att veta det.

Han var hennes. Åtminstone ett litet tag till.

Bristen på syre gjorde sig påmind vid varje nytt andetag. Lungorna krampade. Tomrummet växte. Revbenen knöt åt kring hjärtat.

Det var som om hon sov fastän hon var vaken. Ingenting gjorde någon skillnad. I sitt huvud visste hon att hon var farlig för sig själv, men hon hade varken kraft eller ork att göra något åt det. Allting gjordes per automatik, hon hade ingen aning om vad hon gjorde. Minuterna var längre än dagar. En evighet var för sig. Den här gången var hon helt säker, hon hade gått sönder.

Hur kunde alla i hennes omgivning vara så glada? Var fick de sin glädje ifrån? Hon avundades dem. Hon hade också varit där. Han hade raserat muren hon haft runt sig själv och tagit henne med storm. Han hade delat hennes känslor. Samma känslor.

Hon hatade att hon inte kunde titta in i hans ögon. De vackra oskyldiga ögon, hon så ofta, hade drömt sig bort i. Hon hatade att han inte låg bredvid henne. I den varma famn hon känt sig så trygg. Hon hatade att hans mun inte längre var i närheten. Mjuka lekfulla läppar som passat så bra mot hennes.

Ensamheten. Hon hatade den. Men den var inget i närheten på att hata henne tillbaka. Den drog sig närmre och slukade henne. Bit för bit.

Hon såg honom framför sig när hon blundade. Deras tvåsamhet. Hans ego, hennes tystnad. Det hade varit speciellt på alla sätt. Vilket håll hon än vred och vände, så hade hon blivit den där tjejen. Tjejen hon inte skulle bli, tjejen som var lik alla de andra.

Alla andra. De hade fått mer av honom. Hon hade fått hans kropp. Hon hade haft hans underbara varma kropp mot sin egen. Den hade tröstat, varit hennes trygghet. Nu var det borta, liksom varje ord, smekning och kyss.

Ännu en gång.

Hon ville inte tänka. Inte känna. Men han var där och tog upp hennes tid utan att vara i närheten. Tårarna kom med hennes översvämmande känslor. Den här gången skulle dem inte ta slut.

Hon tänkte på det ganska ofta. Hon saknade det. Livet. Vart hade det tagit vägen? Blev det inte bättre än såhär?

Det var en sån där dag hon inte tänkte längre än vad näsan räckte. Hon ville ge bort det hon hade fått. Ville inte ha något mer. Ville ha något annat. Hennes tankar var närmre den dåliga och slingriga vägen, än det bra valet. Vissa stunder var det, som om hon trodde att hon inte var värd bättre. Hon visste djupt inom sig att det var, vad det var. När skulle hon kunna ändra på sig?

Hon var bara en personlighet.

Hon bara är den hon är.

Hon blängde ilsket på telefonen flera gånger i minuten, som om det var telefonens fel. Hur kunde hon vara så dum? Det gjorde ont i bröstet. Han gjorde ont. Han trampade på hennes svagaste punkter. Men det var väl så hon ville ha det, hon gjorde i alla fall inget åt det. Som om hon förtjänat.

Hennes axlar vägde alldeles för mycket.

Stjärnorna har haft hand om din flicka

när du inte varit här.

Vaggat henne tryggt

så hon har somnat om – fortfarande kär.

Snart tillsammans igen

och jag har bilden framför mig.

Hand i hand mot solnedgången dem går.

De älskande tu,

vars kärlek ingen rår på.

Regnet smattrade mot fönstret. Himlen hade öppnat sig och släppte ut det som legat och tryckt alldeles för länge. Musiken kunde inte överrösta åskan. Hon låg ännu en gång, ensam i sin säng. Rädd och uppgiven.

Hon saknade stjärnorna som brukade lysa upp himlen alla mörka nätter. Stjärnorna fick alltid himlen att glittra. De talade om att allting skulle bli bra, att allting skulle lösa sig. Hon kunde, med öppna armar ta emot tryggheten dem stod för.  Och hon gjorde det varje gång. Utan att blinka.

Hon drömde sig bort. Dit ingen och inget stod i hennes väg. Dit livet var lätt, vägen var klar och inga dolda hemligheter hittade henne. I den drömmen var hon lycklig. I den drömmen hade ingen som avsikt att såra henne. Gräset var grönt. Träden stod i blom. Solen var ensam på himmelen och spred värme runtomkring sig. Hon sög åt sig och kunde vara glad. Ja, i den drömmen var hon fri. Hennes drömmar svek henne aldrig. Dem var hennes livlina. Och stjärnorna var likadana.

Hon önskade att han kunde se hennes tårar.