Om du ändå vore nykter...

Once in a lifetime you find 
Someone to show you the way 
Someone to make your decisions 
But I let you lead me astray 
Who did you think you were fooling 
Said you were missing me blind 
But the truth is I knew you were lying 
You were using me time after time 

When the heartache is over 
I know I won't be missing you
Won't look over my shoulder 
'Cause I know that I can live without you 

Jag tänker på dig jämt. Varje dag. Hela tiden. Ibland gör det så ont. Det är då något kramar mitt hjärta med en elak hand. Det är då något drar ihop lungorna till små påsar. Det är då dina händer vandrar på min hud. Jag saknar dig. Inte hela tiden, men varje dag. Jag älskar dig. Fortfarande. Alltid. Sekundvis. Du är som ett gift för mig.

För ett år sedan, hjälpte du mig upp. Du fanns där för mig. Du var min livlina. Du var rak. Du var ärlig. Du var allt jag behövde. Du var hundratio kilo viktig. Du var en vän. Jag snubblar på orden, för jag har dem inte riktigt klara. Jag stakar mig fram, för jag har bara gjort det här en gång tidigare. Inte heller då, fick all kärlek plats. Men jag föll hårt. Jag föll riktigt hårt för dig. Det var därför jag stannade längre än jag borde. Jag var dum. Jag trodde att jag kunde hålla upp dig, som du en gång höll upp mig. Jag trodde att min kärlek skulle vara tillräcklig för dig. Jag trodde att vi. Bara allt. Vi skulle göra allt.

Jag har såg två filmer här om kvällen. Båda påminde mig om dig. Visste du att jorden rörde sig när dina händer nuddade mig? Att marken under mina fötter vibrerade, när mina läppar mötte dina? Visste du att mitt hjärta hoppade över ett slag, varje gång jag sa att jag älskade dig? Visste du att jag ibland fick tygla mig för att världen inte skulle bli alltför vacker tillsammans med dig? Den andra filmen fick mig att vilja skriva det här. För mitt lilla hjärta, klarar inte av att behålla dig där inne. Det är redan trasigt, men med dig i, blir det aldrig helt igen.

Jag älskade dig för att du lärde mig innebörden av trygghet. Jag älskade dig för att jag fick ta hand om dig på kvällarna. Jag älskade dig för att jag egentligen inte kunde vara arg på dig en längre stund. Jag älskade dig för att jag upplevde att du släppte in mig i ditt inre. Jag älskade dig för att du tog fram det bästa i mig. Jag älskade dig för att du var varsam med mig. Jag älskade dig för att du sa att du älskade mig. Men framförallt älskade jag dig för det jag aldrig förut hade hittat inuti mig.

Jag älskar dig ännu, med varje andetag. Men det står inte för samma sak idag. Jag älskar dig för det jag såg i dig. Det som jag vet, finns där någonstans. Jag förstår inte riktigt själv hur det är möjligt. Vad jag såg och vad du såg, var två skilda saker. För mig var du perfekt. Jag såg mina känslor som en förlängning av dina. De som förmodligen inte ens fanns. Men mina finns. Och de är sårade. Jag förväntade. Jag längtade. Jag litade. Det raserades på bara en liten stund.

Du tog mig med din charm. Du förförde mig till en annan värld. En värld jag så gärna ville stanna kvar i. Jag ville dela, utveckla, leva. Du, i samma värld tog det ifrån mig. Min kärlek gjorde ingen skillnad. Jag kunde inte hålla upp dig. Jag kunde inte hjälpa dig. Jag kunde inte rädda dig. Jag kunde bara gå. Och jag gick med tunga steg, trots att det redan var för sent. Nu finns bara tiden och det är bara den som kan göra det lättare för mig. Det är bara den som kan tejpa det du tog trasigt.

Om du någon gång läser, hoppas jag att du vet, att jag aldrig ville dig något ont och jag hoppas att det egentligen var ömsesidigt. Men du får inte finnas kvar. Jag kommer aldrig att glömma. Jag kommer aldrig glömma hur du skrämde livet ur mig. Jag kommer aldrig att glömma att du gjorde mig livrädd för allt det här.

Till dig, från djupet av mitt hjärta.

Knew the signs
Wasn't right
I was stupid for a while
Swept away by you
And now I feel like a fool
So confused,
My heart's bruised
Was I ever loved by you?

Min kropp är konstig. Emellanåt känns det som att den fortfarande är febrig. Emellanåt slutar jag aldrig att må illa. Kan jag äta då? Svar, nej. Känner mig öm i varenda kroppsdel och ryggen ska vi nog inte ens börja prata om. Och halsen, den rivs. Trött som ett djur är jag också, mest hela tiden. Men får jag sova? Nej. Vad vaknar jag av konstant? Typ, allt. Ja, jag tänker vara lite bitter nu. Allt är bara fett knepigt. 

Hon kände hur hon tappade kontrollen. Hon kände hur hjärtat blev mjukt. Återigen kände hon, vad hon känt förut. Hon ville bara hålla om. Hon ville känna hans händer. Titta in i hans ögon. Vara kär. Gå bland fluffiga moln. Hon ville känna hans hjärta. Se hennes, som hade varit så nära hans. De hade bankat i takt. Varit vackert som den först fallna snön. Tillsammans för en framtid. I mörkret. I ljuset. Han hade varit hennes bästa vän. Hennes största. Det hade i alla fall varit så i hennes verklighet.

I en annan verklighet hade hon bara varit en lek. Det hade inte varit mer än ett skämt. Hon kunde höra det han sagt till andra. Det hade aldrig varit något. De hade aldrig varit något. Hon kände hur det skar. Hur någon ristade in hans svek med stora bokstäver. Hon kände hur hans likgiltighet spanade efter hennes sårbarhet. Han hade ännu en liten väg, en liten vrå att sätta spår i. Hon kände hur ensamt det var. Ett liv utan. Hon var inte lycklig, inte det minsta lilla.

Han hade skapat panik. Två gånger på en dag. Och ja, hon undrade vad han ville. Frånvarande i två veckor, för att sedan lyfta telefonen. Var det för att säga förlåt? Var det för att gnugga in "hennes fel" lite till? Förmodligen det sista. Hon förväntade sig inget annat. Blicken, gången och det sammanbitna hade avslöjat honom två dagar tidigare. Monstret fanns där. Det var bara instängt. Hon visste inte om det skadade mer eller om det skadade mindre.

Hon skulle aldrig få en förklaring. Aldrig en ursäkt. Någonstans hade hon ändå förlikat sig med tanken, att det var, vad det var. Men tanken var rolig att leka med. Trots att ett litet ord, inte skulle förändra något. Han skulle fortfarande ha gjort det där dumma. Han skulle fortfarande ha släpat henne i håret. Han skulle fortfarande ha hotat med gester och uttryckt sig illa med en arg röst. Han skulle fortfarande vara anledningen till att hon helst höll sig innanför en låst dörr.

Några gånger hade hon sagt, att det hade varit bra, om en dold kamera spelat in kvällen. Ibland räckte det inte att filmen i huvudet, spelades om och om igen. Nu när det lilla hade mjuknat, kände hon att hon behövde det mer. Hon behövde reducera. Glömma det som varit bra. Ta tillbaka delen han bar med sig. Han var i hennes liv, men hon var inte i hans. Hon behövde påminna, att han inte talade kärlek med något annat än en hög promillehalt. Och berusande var inte hennes mellannamn.

Kanske läker tiden sår.
Kanske bleknar ditt ansikte.
Kanske skiner solen.
Kanske stannar det rinnande i ögat.
Kanske raderas minnet.

Kanske försvinner stunden.
Kanske läker tiden sår.
Kanske blir det helt, hjärtat.
Kanske blir gräset grönt.
Kanske pausar hjärnan.

Kanske göms det djupt.
Kanske ger livet tillbaka.
Kanske läker tiden sår.