Läkaren frågade mig idag om anknytningen till min son. Eller igår om man tittar på vad klockan är. Idag om man tänker på att jag inte har lagt mig än. Jag gör mitt bästa. Det gör jag alltid. Jag har en till människa hos mig nu. Någon som jag försöker lära känna. Någon som jag försöker förstå är min. Så jag behöver upprepa att han är min. Jag behöver säga det. Jag behöver visa det. För det gör egentligen för ont att säga att det inte alltid känns så.

Min bebis har saker där mina brukade ligga för inte så längesedan. Han har en säng där min säng har stått. Han har gosedjur och leksaker som ligger framme i soffan där jag brukade ha mitt huvud. Han har sin mat på bänken i köket där jag brukade ha en röra. En gunga där soffan stod tidigare. Han har en egen kudde på den andra sidan i min säng.

Jag vet inte om det beror på att han mest är lik någon annan eller om den traumatiska förlossningen tar upp en stor del. Eller om det är en kombination av båda och samtidigt allting annat. Jag behöver inte intala mig själv att förlossningen är en dröm. Den känns som en hela tiden. En stor hemsk dröm som jag slängt över axeln, men som envisas med att hänga kvar i någon tråd som inte går att klippa av.

Den här pojken är någon som jag har burit på. Jag har haft honom, växande, inuti mig i över nio månader. Men ibland känns det som om vägen till samma pojke är så oerhört lång och distanserad. Det var overkligt och konstigt redan när plusset visade sig. Likadant dagen efter och alla dagar efter det. Sedan kom förlossningen och den var overklig och konstig. Likadant dagen efter och alla dagar efter det. Enda skillnaden var att jag hade en pojke utanför mig, bredvid mig, som påstods vara min. Ibland är det tur att det finns papper på det.

Jag drömde saker. Saker som jag inte kunde komma ihåg. Jag vaknade och satte mig upp i skräckblandad panik och tittade runt mig, både en och två gånger. Han låg alltid bredvid mig. Förutom en speciell gång när mamma höll i honom. Den gången hade jag blivit ombedd att gå och lägga mig. Och när jag vaknade var han i mammas famn i dörröppningen. Du kan inte bara ta honom, sa jag. Du kan inte bara ta honom. Det tog en stund innan jag förstod att han inte ens varit hos mig, för att jag hade lämnat honom med någon annan.

Första natten på BB blev jag väckt av att min rumskompis stod upp bredvid mig, innanför skynket som skiljde oss åt. Hon väckte mig för att min bebis var hungrig och för att jag inte hört. Inte hört eller inte förstått kan nog ligga i samma mening. Men ända sedan dess har jag försökt. Eller jag vet inte om jag har försökt tillräckligt. Ibland har jag bara försökt överleva. Ta mig igenom dagarna. För att jag vet att det blir bättre. För att jag vill att det ska bli bättre. Efter regn kommer solsken eller någonting liknande.

Jag har skrivit att det finns stunder av klarhet, när det inte finns några tvivel. När jag vet att han är min och att jag känner att jag djupt och innerligt älskar den där pojken som har utspridda saker i min lägenhet. Eller i vårt hem. Sedan han föddes och fram tills nu, har de stunderna blivit fler. Jag kämpar fortfarande. Jag lider ibland. Jag är ledsen ibland. Arg. Glad. Lycklig. Ibland är det också bara tomt. Ibland finns ingenting.

Just den här minuten, önskar jag att någon kan fylla i luckorna jag har från den där natten. Kanske får jag det. Kanske inte. Men någon skulle i alla fall se efter om det är möjligt. Jag vill veta om det finns någonting där i, som kan hjälpa till att hela mig. Den dagen borde ha varit den bästa i hela mitt liv. Men den är inte det. Den är fortfarande fruktansvärd. Den är bara svart, helt utan en lysande måne. Inte alls som den här natten.

Barnmorskan som följde mig och magen nästan hela vägen fram sa att det inte hade spelat någon roll om hon känt efter. Det enda hon hade riskerat var att bakterier letat sig in. Hon sa också att min kropp är som gjord för att föda barn. Precis som den barnmorskan som sydde de stackars två stygnen som egentligen inte behövdes. Den första sa så för att jag med största sannolikhet inte känt hur min kropp jobbat fram tills dess att värkarna startade. Den andra för att jag inte fick några skador.

Nu känner jag hur min kropp försöker laga någonting som är trasigt. Hur mitt huvud arbetar och hur mitt hjärta slår. Men jag säger sällan hur många gånger jag tvålar in hela min kropp varje gång jag duschar, för att tvätta bort någonting odefinierbart som känns smutsigt. Ofta utelämnar jag också den delen att jag vill ta bort det enda som kan ge mig fler barn. Alltid, försöker jag ändå få ur mig hur det känns. Varken tvål eller kirurgiska ingrepp kan göra någonting åt det, men ord kan.

Bara för idag.
Fler borde använda den frasen, den är hjälpsam i andra sammanhang än den är konstruerad för.
Men det är ändå sinnesro vi alla strävar efter.

Och du min lilla sovande groda.
Utan undantag. I varje andetag.

(Påminn mig att gravera in det någonstans när det här är över.)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så när allergichocken har lagt sig och åtminstone en toarulle har gjort avloppsvattnet sällskap, då minns jag. För det har varit likadant ett tag. Tänker att meningen med sömnmediciner är att man ska få sova, men vissa saker verkar inte bita på det. ...

Jag antar att människor inte pratar högt om sina aborter eller rättare sagt, att kvinnor inte gör det. Alla har definitivt sina egna bakomliggande orsaker. Men när man är två eller i en mindre grupp, går det att prata om det. Vissa öppnar sig. Anledn...

Det må låta banalt, men jag fick beröm av psykologen idag. Beröm för en aktiv handling. Inte för att jag inte gör aktiva handlingar varje dag, men för att den här handlingen tog mig tillbaka så att jag kunde känna marken under fötterna igen.    J...

Jag har länge undrat vad jag kan skriva. Om jag kan skriva. När jag kan skriva. Vilket ben jag kan stå på och vilket ben som bär mig. Det här är inte självklart för mig längre och prestationskraven och duktighetsflickan har inte lagt skorna på hyllan...

De säger att jag ska skriva. De som vet. Var det av läkande art? Jag minns inte det. Jag hittar ingenting att dra i, för min hjärna är fylld av gråa moln och grus. Det är tankar som flyter runt, det är bara en massa sus. Det är känslor som k...