Jag behöver skriva. Jag vet inte vad. Jag vet inte hur.

Jag försöker hantera tystnad. Att tänka att det inte är ett straff. En upprepning av den formen av medveten tortyr jag upplevde förr. Jag försöker att inte känna mig klängig. Att bekämpa instinkten att bara skriva hej. Att bara höra i ord. Bara höra i några minuter, innan det blir tyst igen. Jag försöker att vara försiktig. Lugn. Andas. För det bara är. Inget mer än så. Det är bra som det är. Jag försöker att vara mig. Men att vara mig har aldrig varit tillräckligt.

Tillräcklig för att ”hej, låt mig ta av det där obekväma plagget”, ja. Men inte. Aldrig. Aldrig ”hej, jag vill veta hur din hjärna snurrar, hur den tar plats.” Aldrig, låt mig visa att jag är värd att du öppnar dig en aning. Inte allt. Bara lite.

Jag kan skriva tal. Jag kan skriva en halv bok. Men jag kan inte berätta om rädslan att det som finns i mig, inte ska vara tillräckligt. Att bli bortvald. Det handlar inte om att jag inte tycker om mig. Att jag inte tror att jag inte är bra, fantastisk, precis, just som jag är. För det gör jag. Jag vill bara höra, att jag är värd det. Att jag kanske finns i tanken någon gång. En liten stund. En halv sekund räcker. Det är bara jag och jag är inte farlig. Jag bits inte. Jag blir inte kär. Inte i ord. Inte längre.

Jag vill nog bara höra att det är okej att få lite Sandra-panik ibland. Att tystnad och lugn inte innebär att jag är totalt ointressant. För det är där skon klämmer. Rätt på den lilltån.

Vad säger du till någon som har gett upp? Någon som vill ge upp, men kanske inte gjort det helt än. Vill du berätta att det fortfarande finns? Det där som du tror på för alla andra, men kanske inte för dig själv. Säger du att lycka finns i allt, bara man tittar med andra ögon ibland? Menar du då att himlen egentligen är blå, fastän den för stunden är becksvart eller askgrå? Att det blir bättre en dag, bara kanske inte just idag?

Frågan är, hur tröstar du en vän som inte ser en ljusglimt i en morgondag och som tror att lycka och kärlek är en myt? Jag har skyddat mitt hjärta alldeles för länge för att veta vad som är rätt att svara. För att veta vad som gör det värt det.

Blunda. Andas in. Blunda. Andas. Bara andas. Ta ett andetag. Ta två. Titta på livet annorlunda. Uppskatta det lilla. Det finns mer än kärlek. Det finns mer. Mer än tvåsamhet. Tillsvidare. Tills nästa gång. Men det är okej att vara ledsen. Det är okej att känna frågetecken. Det är helt okej att förbanna hela konceptet.

Men så undrar jag om jag verkligen är rätt person att säga att det är värt att kämpa? Jag vill tro det. Jag vill tro att det finns en anledning till att jag fortfarande sitter här idag. För att himlen har varit både svart och grå. För att jag vaknade en dag och hittade ett nytt sätt att fånga ljuset. Framförallt, den dagen var den, som det gjorde mindre ont. Och det, det var början på ett helt nytt kapitel.

Jag säger det här, för att det är din tur nu.

Det är inte slut än. Jag lovar och svär.

Det är värt det. Det bara är.