Det är farligt att säga att allting är bra. Rätt vad det är så smyger det tillbaka och nyper till i skinkan med något som gör fantastiskt ont. Men det är bra. Allting är bra. När jag vågar känna på det, spritter det i kroppen. Sådär konstigt men skönt. Utan att överdriva, så har och får jag det jag vill ha serverat på silverfat.

Jag får jobba med något jag tycker är makalöst roligt. Jag får höra att jag är duktig och att mina chefer inte tror att jag kommer gå utan jobb, någonsin. Just nu packar jag ner all min skit i lådor, för på måndag/tisdag flyttar jag till mitt eget hem. Mitt fina egna hem. Det är alldeles för surrealistiskt för att jag ska kunna beskriva hur perfekt lägenheten är. Det känns som att det alltid har varit meningen att den ska bli min. Och jag har en karl som får hjärtat att hoppa över fler slag än två. Tro det eller ej, men jag är så jävla tacksam över att idioter har varit idioter. Jag är så tacksam över att det gavs mig möjligheten att bli kalaskär och känna sånt jag aldrig känt förut.

Jag läste någonstans att någon gång, en dag, kommer en person in i ditt liv som får dig att förstå varför det aldrig fungerat med någon annan. Och det är han jag har. Han vill med mig och jag kan inte för mitt liv förstå hur jag kunde ha sån tur. Emellanåt kan det kännas som att jag står på klippkanten och väntar på att tippa över, att vakna. Men han är, han finns, varje gång jag slår upp ögonen.

Allt som jag har önskat, har hamnat vid mina fötter. Allt som jag velat ha, är mitt liv. Nyp mig i armen, när jag säger det här. Men jag är lycklig på alla, alla vis.

Innan jag påbörjade den här meningen, innan jag hunnit någonstans med det ursprungliga textstycket hade jag skrivit rädd. Det jag skrev handlade om att jag ibland blir rädd. Rädd som i att hoppas på för mycket. Rädd som i att förlora. Rädd som i att känna det någon annan nödvändigtvis inte känner för mig. Men så tog det stopp, jag hade inte tillräckligt med kött på benen för att skriva det jag tänkte.

Istället scrollade jag ner i mitt universum och såg ”om dina synorgan är allt vad våren innebär”. Jag skrev det och dess komplement på en begärd önskan. Första gången två blickar möts, var vad jag ville känna. Inte vad jag upplevt. Något omöjligt. En dröm. När jag läste resterande tappade jag hakan. Ett då, är ett nu. Det är vad jag ser och vad jag känner när mina melerade möter hans ögonpar. När jag försöker lägga honom åt sidan, så bultar han frenetiskt. Som en fot i för hårt knutna skor.

Det som från början skulle beskrivas och sättas ord på, var onödigt. Jag kan bli rädd. Jag kan bli osäker. Men jag är hel, på ett sätt jag aldrig varit förut. Jag känner, på ett sätt som jag aldrig känt förut. Det finns en rad mellan raderna. Där står trygghet bokstaverat med Caps Lock.

Om jag blundar, så finns han där. Alltid.

Jag önskar att jag hade sandkord under mina fötter och en strålande, stark sol över böljande vatten. En härlig stund på en filt någonstans och ingenstans. Nåt likt ett paradis, som en sida i en resekatalog. En tyst minut för händelser som utspelat sig och en jublande för de som inte hunnit till play ännu.

Jag önskar att jag hade, det jag vill ha, bredvid mig. Eller framför. För att titta på. Det jag vill ha är vackert, men skadat i kanten. Frostbitet. Men det vackra finns. Det är inte påhittat. Det är ingen dröm.