Jag hade en dröm. Rosa och konfetti. Jag tänkte högt. Brad Pitt i Thelma och Louise. Mitt i ösande regn, mitt i ansvarslöst böjda träd, mitt i stormens öga, hittade jag dig. Jag kallade dig älskling. Ibland sa jag att jag hatade dig. Jag gungade dig i min famn. Vaknade omringad av självförakt.

Dygnslånga sekunder.
I väntan på mörker.
Årslånga minuter.
I början av hopplöshet.

Jag hade en dröm. Jag hittade dig. Vi kallade det kärlek. Du och jag skalade av lager för lager. Jag tillät dig att ta mig. Hitta på nya namn till mig. Kasta mig på golvet. Jag tillät mig att vara din sopkorg i koppel. Jag sa att jag skulle älska dig tills jag dog. Och jag hade rätt. Jag dog. Inuti.

Vita nätter.
I väntan på monster.
Svarta dagar.
I början av trasighet.

Jag fick en ny dröm. Springandes nerför trappor. Uppför trappor. Bland höga skrik. Bland blöta kinder. En vardaglig skräckfilm på repeat bakom ögonlocken när du varit snäll och hjälpt mig att somna. Jag hoppades på osanning. Väckte begär för, med någon som lika gärna hade kunnat sett ut som något skummande i flaska.

Tunga andetag.
I väntan på ont.
Dubbla hjärtslag.
I början av ensamhet.

Jag vaknade. Flera dagar för sent. Jag hör ditt skratt. Jag känner varje dag. Varje natt. Varje ont. Jag klarar inte med någon annan. Jag vill inte att någon rör vid mig. Jag vill inte att någon känner mig. Och där kommer du med dina bokstäver. Hånar mig. Kliar som morfin. Hur vågar du? Hur vågar du skriva att du saknar mig?

Kära Anonym, Malin, ;), R, E, hela alfabetet eller vad du nu kallar dig och dina olika personligheter. Jag var inte intresserad förut av vad du har att säga, inte idag och jag kommer heller inte att vara intresserad i framtiden. Hur många år har du försökt hänga dig kvar? Ett? Två? Tre? I ett rum för anonyma, kallar man det för besatthet. I ett program med Hasse Aro kallar man det för stalking. Olika namn där också, men med samma budskap. Precis som du.

Definitionen av vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Vilket utan fortsatt förklaring säger att jag har varit där. Samma, samma, om och om igen. Vart han bättre? Nej. Gjorde han mig lycklig? Nej. Kränkte han mig mer? Ja. Tappade jag tron på mig själv till följd? Ja. Tror du att dina ord, dina kommentarer, kommer att föra dig någonstans i livet? Om ja, är mitt svar till dig att tror gör man i kyrkan. Inte här. Inte vid mig.

För att läsa om misshandel i nära relationer behöver man bara slå upp dagstidningen eller söka reda på tragisk statistik. Jag är mycket väl medveten om att jag inte är ensam. Jag har aldrig ens antytt att jag skulle vara ensam. Däremot är jag emot människor som tror sig veta hur man handlar i en sån där situation, utan att själva ha varit där. Jag är emot människor som har mage att säga till mig vad jag skulle ha gjort eller vad jag ska göra.

Män kan vara våldsamma, kasta ur sig samma skit, men det betyder inte att jag eller någon annan har någonting mer än våldsamt gemensamt. Det betyder inte att du anser dig ha rätt till att säga vad jag måste göra. Faktum är, att jag måste ingenting. Vad jag kände, vad jag känner, vad jag upplevde, hur jag tänkte och hur jag tänker, är nödvändigtvis inte vad någon annan kände, upplevde eller tänkte i en liknande situation. Vi är alla olika, statistiskt sett kan vi reagera något så lika, men individuellt är det högst personligt.

Jag har valt att skriva om det här öppet. Men jag har också valt vad eller vem som inte ska vara i mitt liv. Du platsar inte där. Du gjorde det inte förut, inte nu och du kommer aldrig att göra det. Jag behandlar andra i lika mått, som andra har behandlat mig. De människorna förtjänar inte min vänlighet av en eller flera orsaker. Tänk på det nästa gång rätten tror sig finnas, nästa gång du läser något du inte är en del av, nästa gång du än en gång kommer att vara totalt obetydlig med en ny ip-adress.

Det här var det vänligaste jag förmådde mig, utan att ens känna behovet av att göra det. Det är det absolut sista jag kommer att ägna mina ögon åt, som har med din besatthet att göra. Försök att komma ihåg det. Så ska jag fortsätta bearbeta mitt, på sättet jag har fått professionell hjälp med och tillsammans med människor som faktiskt har en betydelse i mitt liv.

Jag har inte sovit riktigt på snart två år. Jag vrider mig åt ett håll. Vrider mig åt det andra. Upprepar det tio gånger, minst. Har jag tur, så somnar jag. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Sover en stund. Vaknar. Och så fortsätter det, tills det är dags att kliva upp. Den längsta sammanhängande sömnen, brukar vara på ungefär fyra timmar. Med en "plötsligt-händer-det"-tur förstås.

De senaste två månaderna har jag gjort fem vändor Norrland-Västkusten, Västkusten-Norrland. Det är bara en resa på nästan tvåhundra mil tur och retur. Första gången var semester. Andra gången intervju och sedan hem för att börja packa lådor. Tredje gången för att påbörja ett nytt jobb i en helt ny stad. Fjärde gången för att tömma lägenheten på ett dygn. Femte gången för att fira jul, avsluta med psykologen och nästan schemalägga en träff med alla vänner. Femte gången var också den gången jag trodde att jag skulle lyckas med en hjärtinfarkt som gammal tjugotreåring.

Smärtan och trycket över bröstet lättade givetvis dag tre. Men smög sig på igen, kvällen innan nyårsafton. Så jag satt på akuten och väntade i fyra timmar, med vad som kändes som noll djupandning och sista stunden i livet. Blodtrycket var normalt. EKG:t visade ett välmående hjärta. Blodproverna var perfekta. Med allt tillsammans är jag frisk som en nötkärna. Men där och då satt jag med öppen mun och undrade om läkaren drog århundradets skämt.

Nu när jag sitter här i soffan och tittar på tavlan jag målade, ser jag allt ont. Jag ser allt som slogs sönder. Jag ser den brännande, blödande smärtan. Jag ser tårarna som kom från hjärtat, men som rann ut genom ögonen. Och jag behöver inte anstänga mig för att se någon som inte tror längre. Någon som saknar det mesta av tillit till något manligt som inte är pappa. Något som ännu inte är överspelat och fortfarande bearbetas. Samtidigt har vi det andra. Det kanske inte är så konstigt att min kropp säger stopp.